Kanadas JVM-lagkapten Patrice Cormier har fått sitt straff för sin fula armbåge i kanadensiska juniorligan i Quebec ((QMJHL).

Han blir avstängd resten av säsongen – inklusive slutspel.

Jag tycker det är helt rätt och varför kan ni se här:

Det var samme Cormier som armbågstacklade svensken Anton Rödin i en träningsmatch just innan JVM. Det var uppenbarligen ingen tillfällighet.

Cormier är den andra juniorspelaren i Kanada som får en rekordlång avstängning den här säsongen, då kanadensarna tagit krafttag mot den ökade respektlösheten och med alla svåra hjärnskakningar som följd.

Försökte Joel Lundqvist avsiktligt slå upp Foppas gamla revbensskada då lagen möttes i lördags?

Många upprörda Modo-fans anser det och hänvisar till den här bildsekvensen:

Foppa gör en kroppsfint och Joel slashar Foppa så att klubban gör av som ni ser på sista bilden.

Men jag är tveksam till att Joel Lundqvist avsiktligt skulle försöka skada Foppa. Han går på en kroppsfint och drar till med klubban. Klubban går visserligen av, men högt upp på skaftet.

För mig är det inget övervädigande bevis och därför tänker jag inte ha några moraliska omdömen.

Men det hettar onekligen upp stämningen inför returmötet mellan Modo och Frölunda på lördag.

Jag tittade mest på Peter Forsberg i går, när Modo slog Frölunda borta.

Men det gick ju inte att undvika att se att Frölunda är det lag som underpresterar mest i hela elitserien just nu. När man tittar på laguppställningen är det nästa obegipligt att det här laget bara vunnit en de senaste sex matcherna.

Nu är i och för sig Modo lite av samma mysterium – Modo och Frölunda är de bästa bottenlagen på papperet – men Modo har i alla fall försökt göra något åt problemen.

Nu vet jag att Ulf Dahlén sitter säkert i Frölunda. Klubbdirektören Mats Ahdrian har mer eller mindre svurit på att Dahlén blir kvar hur det än går för laget.

Men det är märkligt att se så många stora namn underprestera som de gör.

Målvakten Johan Holmqvist är ett exempel. Han är en av få målvakter i elitserien som har en räddningsprocent under 90 och det är uppenbart att han inte är i form. Ändå är han den målvakt som fått stå mest i hela elitserien.

Jag menar inte att Dahlén ska peta Honken, men han borde bänka honom i det här läget och låta någon av de andra stå – inte minst för att sända en signal till laget.

Henrik och Daniel Sedin är världens bästa radarpar just nu.

Mats Sundin förvånade mig häromveckan med att utnämna Henrik Sedin till världens bästa hockeyspelare för tillfället, i konkurrens med spelare som Sidney Crosby och Aleaxander Ovechkin.

Men jag är böjd att hålla med.

I natt blev det tre nya poäng för Henrik, när han spelade fram till alla tre målen i segermatchen mot Edmonton (3-2).

Henrik ryckte i NHL:s poängliga och är nu fem poäng före Ovechkin.

Men samtidigt har många glömt bort brorsan Daniel.

Han gjorde det avgörande målet på övertid och hade dessutom två assist. Daniel har varit i samma form som brorsan sedan han kom tillbaka från sin fotskada.

Daniel är trea i statistiken över gjorda poäng per match i hela NHL.

Den ser så här:

1,59 Alexander Ovechkin, Washington

1,43 Henrik Sedin, Vancouver

1,35 Daniel Sedin, Vancouver

Där ser ni också Sveriges två största stjärnor i OS – som båda har hemmaplan dessutom.

Nu börjar till och med jag känna lite guldsmak i munnen igen.

Henrik Sedin får jobba om han ska hålla undan i toppen av NHL:s poängliga.

Det storna namnen verkar ha vaknat nu och Sidney Crosby tangerade sitt personliga rekord med sex poäng i en och samma match, när Pittsburgh slog New York Islanders med 6-4.

Han var inblandad i samtliga sex mål med två egna mål och fyra assist.

Dessutom har Alexander Ovechkin gjort 15 poäng på de sju senaste matcherna och rusat i poängligan.

Det verkar som Kanadas och Rysslands största namn har börjat spänna musklerna inför OS.

Jag hoppas att Henrik Sedin håller undan i toppen fram till OS (och gärna hela säsongen). Det ger en viss respekt i turneringen att komma dit med NHL:s bäste poängplockare just nu.

Jag noterar också att Fredrik Modin gjorde comeback i natt efter sin fotskada, när Columbus föll mot Philadelphia (3-5).

• • •

Modos nye tränare Hannu Aravirta får en tuff start på jobbet.

Först länsderby mot Timrå hemma, följt av Frölunda och Linköping borta innan det är dags för HV 71 hemma i Fjällräven Center.

Jag skulle vilja påstå att Modos öde kommer att avgöras före OS-uppheållet.

Kanadas JVM-kapten Patrice Cormier har gjort det igen.

De flesta minns hans armbåge i ansiktet på svensken Anton Rödin i Sveriges träningsmatch mot Kanada strax innan JVM. Nu har Cormier använt armbågen igen och när man ser de här otäcka bilderna så inser man att Rödin hade en hel del tur.

Mikael Tam som spelar för Quebec Ramparts var den som blev sänkt den här gången – och Cormier kommer att stängas av länge. Det förtjänar han.

Officiella versionen:

Han sa upp sig själv.

Inofficiella versionen:

Skriv på här – annars får du sparken.

Jag tror nog på den senare.

Hockeytränare brukar inte avgå frivilligt.

Det är årets två största besvikelser i mina ögon.

Modo är åtta poäng från slutspel och Foppa är borta i två veckor till.

Ängemanlänningarna var nio poäng från slutspel när Foppa och Markus Näslund kom tillbaka i laget (Foppa för andra gången).

En poäng har det knappat in.

Andra gåtan är hur Karlskrona kunde missa Allettan.

Det är visserligen ett tag sedan nu, men jag har fortfarande inte kommit över det.

Kan det vara så?

Var det mitt – och andra optimisters – fel?

Skruvade vi upp förväntningarna för högt och inbillade spelarna att de var odödliga?

Nej, jag tror inte det är där skon klämmer, som man sa en gång i tiden innan alla gamla härliga uttryck stämplades som klyschor och började hånas inom den svenska journalistiken.

Jag varnade först av alla för USA. Denna ständiga skräckmotståndare som Sverige inte slagit i JVM sedan 1996. Den varningen togs inte på allvar och jag tror att skälet var att alla var så enormt fokuserade på Kanada.

Alla såg Kanada som enda hindret på vägen mot ett JVM-guld och jag tror inte truppen var förberedd på att USA var en ännu svårare motståndare. Jag hade önskat att HV:s och Småkronornas psykolog Pär Pettersson varit på plats i Kanada, men det var han inte av någon anledning. Om det sedan berodde på ekonomiska orsaker eller om han själv inte hade tid ska jag låta vara osagt.

Men han hade definitivt behövts inför matchen mot USA.

Jag fick en funderare när jag läste Hans ”Virus” Lindbergs krönika inför JVM i tidningen Hockey, som jag av förklarliga skäl inte hann läsa innan avresan till Kanada. Den låg i posthögen när jag kom och som vanligt är det lätt att vara efterklok.

Virus trodde också att Sverige skulle ta JVM-guld, men han nämner inte ens USA.

Han pekar ut Ryssland som den tuffaste motståndaren på vägen mot JVM-guld och det var väl inte direkt att träffa Bulls Eye.

Ryssarna gjorde praktfiasko och storstjärnan Nikita Filatov förnedrades i matchen om femte pris då han blev av med kaptensrollen och sattes upp som trettonde forward.

Nu är det som sagt lätt att vara efterklok och USA:s JVM-lag är ofta svårbedömt eftersom de flesta i laget spelar inom det inhemska amerikanska systemet med collegehockey och månadslånga landslagsuppdrag. De är inte lika lätta att analysera och följa som andra spelare.

Men jag tror som sagt att den svenska förlusten i semifinalen berodde på psykologi.

Svenskarna hade bara Kanada för ögonen. De glömde att leva i nuet, som varit Pär Mårts ledord sedan han tog över Småkronorna.

Det stod faktiskt 2-2 tills det var mindre än åtta minuter kvar att spela av matchen.

Sedan föll allt och det blev 2-5 till slut.

Svenskarna var strålande i hela JVM, men knappt åtta minuter förstörde allt.

Förklara den gåtan den som kan.

Jag gick upp tidigt i morse för att se seriefinalen i Northwest Division mellan Vancouver och Calgary.

Jag ville se hur de glödheta Sedinarna såg ut.

Och jag blev rikligt belönad.

Trots att Vancouver förlorade med 2-3 efter straffar bjöd tvillingarna på ett av säsongens snyggaste mål, då de gav Canucks ledningen med 2-1 efter 4.14 i andra perioden.