Ja, det var verkligen en bomb att Svt köpt rättigheterna till hockey-VM.
Jag trodde inte att Sveriges Television någonsin skulle ha råd med ett så stort mästerskap igen.
Det kändes som deras nisch skulle förbli skidåkning på längden och tvären i all evighet.
Och något friidrotts-VM som delas med tv4.
Men nu återvänder alltså ett av de största mästerskapen till Svt.
Det känns som det hör hemma där och det kommer att gynna alla.
Inte för att tv4 gjort ett dåligt jobb, utan för att det blir VM-turneringar utan reklamavbrott från och med 2018. Det finns inget som retar svenska tv-tittare mer än dessa eviga reklaminslag under sportsändningarna.
Svt har redan en etablerad grupp med hockeyexperter och kommentatorer som gör ett utmärkt jobb varje JVM.
Nej, det här känns kul för Svt.
En liten revansch i ett helt annat tv-landskap än de levde i för tjugo, trettio år sedan.
Och hockey-VM väcker alltid känslor.
Jag minns när tv3 köpte rättigheterna till hockey-VM i Globen 1989.
Det blev folkstorm.
Alla ville se hockey-VM, men få kunde se tv3 på den tiden.
Till slut bestämdes att Svt också fick sända matcherna, men med femton minuters fördröjning.
Det var för 26 år sedan.
Och det hinner bli 29 år innan hockey-VM är tillbaka i Svt 2018.
Tiden går fort ibland.

Justin Gatlin rusar in på 19.57 på 200 meter när han vinner de amerikanska mästerskapen.
Och samtidigt visar att han är världens snabbaste man just nu.
Ja, överlägset bäste.
Inte ens Usain Bolt är i närheten.
Och hans landsman och landslagskompis Yohan Blake är inte i närheten.
OS-tvåan på både 100 och 200 meter tog sig inte ens till final på 100 meter i de jamaicanska mästerskapen i helgen och drog sig sedan ur på 200.
Blake som är världens näst snabbaste man genom tiderna på både på 100 (9.69) och 200 meter (19.26), är inte i närheten av sin gamla form efter att ha missat nästan hela säsongen både 2013 och 2014. Den här gången lyckades han inte ens kvala in till VM.
Nej, världens sprintkung heter Justin Gatlin just nu och det är en mardröm både för Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) och VM-arrangörerna i Peking.
Världens sprintkung är alltid det största namnet i ett internationellt mästerskap och Gatlins historia är solkigare än de flestas.
Fast för dopning två gånger, avstängd fyra år andra gången och tillbaka bättre än någonsin som 33-åring. Ingen har någonsin sprungit så snabbt i den åldern.
Justin Gatlin kommer aldrig att kunna springa ifrån sin sin mörka dopninghistoria.
Hur överlägset han ens vinner i Peking, kommer fokus att hamna där.
Den stora frågan är om Usain Bolt kommer att kunna komma ner på de tider som krävs för att försvara sina VM-guld på 100 och 200 meter från Moskva 2013.
Han har visat tveksam form förr, men aldrig så tveksam som i år då han inte varit under tio sekunder på 100 meter eller 20.00 på 200.
Jag tvivlar på att han hinner ikapp Gatlin på de knappt två månader som är kvar till VM-starten i Peking, men när det gäller Bolt kan man aldrig säga aldrig.
Men känner han att han inte är i närheten av Gatlin, så har jag svårt att se att han ens kommer till start.

Galan i Sollentuna fick vänta till sista grenen innan den tände till.
Andreas Almgren krossade allt i sin säsongspremiär och sprang in på 1:45.59 – personligt rekord och långt under VM-kvalgränsen 1:46.00.
En ren uppvisning.
Och inte bara det.
Han spöade ett ett par löpare som sprungit på världstider.
Nej, jag satt och njöt av Almgrens smarta löpning, där han knäckte alla på slutet.
Det här är ju en sagolik talang och åtminstone jag drömmer om en svensk medeldistansare i världsklass i hopplandet Sverige.
Nu är det en bit dit, men Andreas är nyss fyllda 20 (12 juni) och är bara i början av karriären.
Det är bara ett år sedan han slog igenom här på sin hemmaplan Sollentunavallen.
Då kom han från ingenstans och satte han svenskt juniorrekord med 1:46.99.
Ett år senare har han sänkt den tiden med 1,4 sekunder, tagit JVM-brons, gjort sitt första seniormästerskap i EM i Zürich förra sommaren och varit fyra i inne-EM i Prag.
Och det är bara början.
Andreas hade ju ett tufft träningsläger i Flagstaff i våras, då han fick avbryta träningen och skjuta på säsongsstarten.
Han tvingades vila en lång period.
Därför är det ännu mer överraskande att han går in och sopar banan med allt och alla och sätter personligt rekord redan i första tävlingen.
Vilket besked. Pang, bom, bara, som om det vore den enklaste sak i världen.
Nej, här har svensk friidrott ett nytt affischnamn och det är på tiden att även herrarna kliver fram.
Andreas Almgren blir den tredje som blir kvar på herrsidan, medan tio tjejer redan är VM-klara.
Det ska bli oerhört intressant att se honom i ”Fågelboet” i Peking senare i sommar, den mäktiga stadion som byggdes till OS 2008.
Hur fort flyger han fram där?
• • •
Angelica Bengtsson jagade ett nytt svenskt rekord i stav, men kände redan på uppvärmningen att det inte var hennes dag.
Nu tog hon ändå 4.50 och visade att hon är på en annan nivå än för ett år sedan.
Men rekordet får vänta.
• • •
Erica Jarder hoppade 6.57 i längd och även om det var tretton centimeter från VM-kvalgränsen 6.70, så var det ändå ett positivt besked.
Men Erica har inte fått det att stämma sedan hon bytte teknik.
• • •
Daniel Ståhl har varit rostig i inledningen av säsongen, men visade lite av fjolårets form med att vinna diskustävlingen på 62.93.
Ståhl fick sitt stora genombrott förra året, då han kastade 66.89 vid en tidig tävling i USA.
Det räckte till en sensationell fjärdeplats i världen 2014 och nog för att döpa honom till ”Ståhlmannen”.
I inledningen av säsongen har han sett ut som han drabbats av grön kryptonit, så 62.93 får ses som ett fall framåt.
Men det är fortfarande en bit kvar till VM-kvalgränsen på 65.00.
Men vi talar om en jättetalang. Han kan bli VM-klar varje gång han kastar.

Det mesta såg nattsvart ut för Sverige inför lag-EM i Ryssland.
Skadelistan var lång som kinesiska muren, nästan som en elak påminnelse om att sommarens VM går i Peking.
Men så gick solen upp även för Sverige långt borta i ryska Tjeboksary, en stad få hört talas om innan årets lag-EM hamnade just där.
Nu är det redan klassisk mark för 19-årige Elise Malmberg.
Skånskan som stod för ett av de mest sensationella svenska genombrott jag någonsin sett.
Från ingenstans till VM i Peking efter helt sjuka 56.06 på 400 meter häck.
Personligt rekord med 1.75 sekunder av en 19-åring som har alla möjligheter att bli betydligt bättre. Hon är ju en ren nybörjare på distansen.
Och så Angelica Bengtsson, som var ett frågetecken efter en ny, skadefylld vår.
Förberedelserna var långt ifrån optimala för henne, men svaret blev ett nytt svenskt utomhusrekord och 4.60.
Hon var lite överraskad över att det redan gick på smärtfritt, med en stukad fot som precis blivit bra och hoppas redan på mer.
Det ska hon göra också. Hon hoppade 4.70 inomhus i vintras då hon tog EM-brons i Prag och det är den nivån hon måste sikta på inför VM. Då finns det hopp om en medalj även utomhus.
Men det jag är mest glad för är att hon kommit ut ur det mörker som drabbade henne förra sommaren, då ingenting stämde och tårarna var en ständig följeslagare på träning och tävling.
Nu är hon tillbaka i en form där det kan bli rekord i varje tävling.
Och svensk friidrott behöver alla profiler de kan få inför sommarens VM i Peking.
Angelica tillhör definitivt den kategorin.
Det tror jag även Elise Malmberg kommer att göra inom en snar framtid.
Hennes satsning på 400 häck har precis börjat och hon kommer bara bli bättre i en gren som kräver mycket teknik och uthållighet.
En svensk paradgren som tvärdog efter över ett decennium med svenska toppnamn som Ann-Louise Skoglund, Monica Westén, Frida Svensson, Sven Nylander och Niklas Wallenlind.
Nej, jag var lite tungsint inför lag-EM och alla svenska återbud.
Nu är jag betydligt mer uppåt.
Girlpower dog inte med Spice Girls.

Ja, han har i alla fall inte startat en mästerskapssäsong så trögt som den här.
När han hade sin Diamond League-premiär i New York på lördagskvällen såg han ut som vem som helst i mängden.
Usain Bolt fick kämpa för att vinna 200 meter 20.29. Det blåste visserligen -2.8 och förhållandena var långt ifrån optimala. Men ändå.
Bolt har varit långt ifrån sina normala tider och frågan är om fjolårets uppehåll går att ta igen.
Ännu inte under tio sekunder på 100 meter och inte under tjugo blankt på 200.
Samtidigt har Justin Gatlin varit överlägsen på 100 meter så här långt och har sprungit på världsledande 9.74 två gånger. Amerikanen som satsar på att vara nere kring 9.60 när det är dags för VM.
Sedan har vi tjugoåriga kanadensiska sensationen Andre De Grasse.
En kille som började med friidrott för tre år sedan, då en kompis anmälde honom till ett hundrameterslopp utanför Toronto.
Han kunde inte ens starta från startblock, utan hade stående start i det loppet där han sprang strax under elva sekunder. Då var hans lycka gjord.
Nu sprang han 100 meter på 9.75 i de amerikanska collegemästerskapen i Eugene på fredagen och 200 meter på 19.58. Allt på samma dag. Visserlingen med otillåten vind i ryggen (+2.7 på 100 meter och +2.4 på 200 mot tillåtna +2.0). Men det var inga orkanvindar direkt och tiderna var sensationella.
Dessutom har han varit under tio sekunder två gånger i tillåten vind den här säsongen och som bäst 9.97.
Jag har tvivlat på Usain Bolt förr, men han har alltid haft en förmåga att vara överlägset bäst i mästerskapen.
Han har bara förlorat en enda final i VM och OS på 100 och 200 meter i VM och 0S sedan det stora genombrottet i OS i Peking 2008. Och den gång han förlorade slog han ut sig själv genom att tjuvstarta i 100-metersfinalen i Daegu 2011.
Men i senaste VM i Moskva 2013 hade han sina sämsta segertider.
Det blev 9.77 på 100 meter och 19.66 på 200.
Jag tror inte det kommer att räcka i Peking den här gången.
Men kan aldrig säga aldrig när det gäller Usain Bolt.
Däremot har nog fjolårets ”sabbatsår” kostat en hel del.
Det är det försprånget han måste hämta in.
Han har två månader på sig.
Samtidigt går det rykten att Bolt kommer att avstå VM om han inte känner att han kan vinna.
Han har sagt att han ska fortsätta till VM i London 2017.
Vi får se hur det blir med det.
• • •
Det går fortsatt trögt för svenskarna i Diamond League.
Det gick tungt i Oslo och det fortsatte gå tungt i New York både för Erica Jarder i längd och Charlotta Fougberg på 3000 hinder.
Erica är bara tvåa i Sverige numera, efter Khaddi Sagnias 6.72 i Göteborg, två centimeter över VM-kvalgränsen.
Förbundskapten Karin Torneklint borde kanske tänka om och skicka Khaddi till lag-EM i Ryssland.

OSLO. Ett stafettlag som växlade bort sig, en Abeba Aregawi som fortfarande saknar en växel och Michel Tornéus som landade på 7.75 som längst i sin längdpremiär. Han blev näst sist av åtta startande.
Nej, det blev inga jublande svenskbesked inför VM i Peking senare i sommar.
Nu är jag inte direkt förvånad.
Michel Tornéus var väldigt osäker inför den här tävlingen inför sitt långa och tuffa träningsläger i San Diego.
Han har inte den där riktiga stabiliteten och det är nog rätt att han väljer att avstå lag-EM i midsommarhelgen.
Men när det gäller Tornéus har jag lärt mig att han blivit mästare på att toppa formen till mästerskapen. Hans 8.30 och EM-guld inomhus i Prag så sent som i mars är ett bevis på det.
Däremot undrar jag om Abeba Aregawi ska bli en vinnare igen.
Hon har ett VM-guld att försvara från Moskva 2013, en säsong då hon var helt överlägsen och inte förlorade ett enda lopp.
Det har hon inte varit sedan dess.
Det känns som det saknas en växel när loppen ska avgöras och hon har nu inte vunnit en tävling mot världsmotstånd sedan den 14 juni förra året, då hon vann New Yorks Diamond League.
Nu verkar hon själv ganska säker på att problemen beror på att hon har ont, både i rygg och ben, men det känns som de övriga tjejerna är i kapp och i vissa fall förbi.
Många nya namn har dykt upp bara de senaste året.
• • •
Nej, galan här i Oslo blev till slut lika kall som då solen försvann bakom läktarna på här på Bislett.
Det skulle bli världsrekordförsök i herrarnas höjd, men ribban kom aldrig i närheten av Javier Sotomayors gällande 2.45.
Kubanen som själv satt på läktaren och såg på.
Både Mutaz Essa Barshim och Bohdan Bondarenko stannade på 2.33. De två som anses ha störst chans att hota Sotomayors höjd.
Nu vann i stället kinesen Guowei Zhang lite överraskande på 2.36. Och tävlingsdirektören Steinar Hoen fick behålla den miljon som ett världsrekord hade varit värt den här kvällen.
Zhang försökte på stadionrekordet 2.40, men var, just det, Zhangslös.
Inte heller på damernas 5000 meter, kvällens andra världsrekordchans, var tjejerna i närheten.
Genzebe Dibaba gjorde visserligen ett starkt ensamlopp, men var ändå över tio sekunder från syrran Turinesh Dibabas världsrekord på 14:11.15.
• • •
Nej, världsrekord på galor blir alltmer sällsynta. Det känns som de är reserverade för de stora mästerskapen numera.
Och att vi får vänta till den 22 augusti.
Då startar VM borta i Peking.

Ja, liksom alla andra har jag noterat Victor Hedmans storspel i Stanley Cup-slutspelet.
Inte bara i finalen mot Chicago.
Jag var i USA fjorton dagar efter VM i Prag och såg Tampas alla matcher på vägen mot finalen.
Och vad jag noterade?
Jo, att jag aldrig sett en svensk back med en sådan högstanivå.
Både defensivt och offensivt.
Jag har följt svenska klassiker som Nicklas Lidström och Börje Salming under deras karriärer, men aldrig sett dem nå samma höjder.
Och då menar jag höjder.
Inte hög nivå över tid, match efter match, säsong efter säsong.
Det var det som gjorde både Lidas och Salming stora.
Men jag håller inte för omöjligt att Victor Hedman kan bli den störste svenske backen någonsin i NHL – om han håller sig frisk.
Nicklas Lidströms storhet låg ju inte bara i att han var en fantastisk hockeyspelare, utan även i att han tränade stenhårt varje sommar och förberedde sig minutiöst inför varje säsong.
Jag pratade med honom många gånger om det.
Vikten av den där sommarträningen som la grunden till varje ny succésäsong, där spelschemat gjorde att det inte fanns tid att träna och ta igen förlorad mark.
Dessutom utvecklades han för varje för varje säsong som gick.
Lidas utsågs till NHL:s bäste back sju gånger. Sju Norris Trophy. Det är helt makalöst.
Men när tog han hem priset första gången?
Jo, 2001.
Då var han 31 år gammal.
Sedan tog han hem titeln när han fyllt 32, 33, 36, 37, 38 och 41.
Det ger lite perspektiv.
Victor Hedman är 24 men på god väg att ta hem Conn Smythe Trophy som Stanley Cup-slutspelets bästa spelare, det pris Nicklas Lidström tog hem som förste europé och som 32-åring 2002.
Jag ska inte lägga alltför stor press på Victor inför framtiden, men jag har känt honom sedan han var femton och har ingen anledning att betvivla att han ska fortsätta att utvecklas.
Han brinner för hockeyn och vill ständigt vidare och bli bättre.
I somras bytte han fystränare och anlitade gamle Modo-backen Hasse Jonsson.
Det har gett ett lyft som fått en hel hockeyvärld att imponeras.
Men det kommer mera.

Andreas Johansson avgår som tränare för HV71.
Men det är naturligtvis bara en snyggare omskrivning för att han får sparken.
Situationen var ohållbar och jag tror inte Andreas avgår utan någon form av ekonomisk uppgörelse med ett år kvar på kontraktet.
Sportbladets Tomas Ros och Hans Abrahamsson avslöjade HV-soppan redan under VM i Prag, då det stod klart att sportcheferna Johan Hult och Johan Davidsson kommit med kravet – vi eller Andreas.
Ett ultimatum som HV71 försökte dölja med ett antal dimridåer och lek med ord, men som nu nått full full effekt.
Och jag är inte ett dugg förvånad.
Det är lite av Färjestadssyndromet, där tränare utifrån kommer till en väl inarbetad kultur som inte är van vid förändringar eller ändrade kravbilder.
Tränare som inte har någon förankring i ”familjen” får väldigt svårt att överleva.
Jag tror det råder lite av samma kultur i HV71.
Sedan är jag naturligtvis fullt medveten om att Andreas Johansson kan vara onödigt hård ibland. Alla spelare som uttalat sig om stenhårda krav och straffkommenderingar gör att den sidan av honom inte går att ignorera.
Jag har ju känt Andreas i stort sett hela hans karriär och när jag pratade med honom inför säsongen erkände han att han blivit lite miljöskadad under sina år i NHL och de tränare han hade där.
Han har jobbat med den sidan av sig själv, men den här typen av old time caching är naturligtvis inte rumsren längre när vi skriver 2015.
Men kombinationen av stenhårda krav och den egna personligheten gjorde att tiden i HV71 stannade vid en säsong.
Samtidigt kan jag ju tycka att HV71 borde ha vetat om det när de anställde Andreas.
Det var ingen nyhet direkt.
Nu är det i första hand spelarna och inte sportcheferna som fått bort Andreas från jobbet.
Det fanns ett utbrett missnöje bland spelarna och det har natuligtvis kanaliserats till Johan Hults och Johan Davidssons bord.
De har också haft svårt att värva nya spelare, då ryktet om Andreas påstådda ”skräckvälde” spridit sig och har naturligtvis känt att de haft en hopplös uppgift.
Samtidigt kan jag tycka att många spelare är ganska bortklemade idag.
Vissa har det oförskämt bra i jämförelse med vad de får i lönekuverten.
Och det gäller inte bara HV71.
• • •
Jakten på ny tränare är redan i gång.
Mitt tips är förre leksandstränaren Andreas Appelgren.
Han är inte heller från de egna leden, men han har en ledarstil som är raka motsatsen till Andreas.
Det enda de har gemensamt är förnamnet.

PRAG. Det skulle bli giganternas kamp.
Det blev rena krossen.
Kanada slår Ryssland med 6-1 i VM-finalen och är helt överlägsna.
Ja, jag sitter fortfarande och undrar hur de kunde förvandla ryssarna till nästan ett pojklag i den här finalen
För så blev det.
Det blev inte bara 6-1 i mål. Det var utspelning långa stunder.
Och allt var avgjort innan ens halva matchen var spelad, då Sidney Crosby gjorde 3-0 7.22 in i den andra och Tyler Seguin skickade upp 4-0 i nättaket bakom Sergej Bobrovski 44 sekunder senare.
Då blev det knäpptyst bland de 10 000 ryssar som bänkat sig i O2 Arena den här kvällen, där det var så hett att jag kunnat sitta i kalsongerna.
Då hördes inget ”shajbu, shajbu, shajbu” längre.
Så tyst spm det var stundtals har det inte varit i den här arenan på hela VM.
Men även fansen insåg att det var kört efter en andraperiod som kanadensarna vann med 3-0 och där ryssarna hade ett enda skott på mål. Ett enda med stjärnor som Alexander Ovechkin, Evgenij Malkin och Ilja Kovaltjuk i laget.
Den hetlevrade coachen Oleg Znarok tog time out direkt efter Kanadas 4-0 och håret stod åt alla håll när han gav nya order.
Men det hjälpte inte ett smack.
Det gick bättre i Minsk förra året då han coachade från läktaren, avstängd efter ett bråk med svenske assisterande coachen Rickard Grönborg.
Då tog ryssarna guld.
Den här gången blev de näst intill förnedrade.
• • •
Kanada är värdiga mästare och det bästa VM-lag jag sett sedan gamla Sovjetunionen dominerade VM-turneringarna fullständigt.
Kanada tog tio raka segrar på vägen mot guldet, gjorde 66 mål och släppte bara in 15.
De krossade allt och alla på de tre matcherna i slutspelet.
Det blev 9-0 mot Vitryssland, 2-0 mot Tjeckien och nu 6-1 mot Ryssland.
Totalt 17-1 på tre slutspelsmatcher.
• • •
Sidney Crosby såg lika lycklig ut som när han vann Stanley Cup med Pittsburgh 2009. Nu fick han sin sista titel och samlingen är komplett.
Två OS-guld, ett VM-guld och en Stanley Cup-seger gör att han blir den 26:e medlemmen i Triple Gold Cub.
• • •
Men jag vill också hylla matchen minsta lirare som var en av de största.
Tyler Ennis är 175 cm lång och väger bara 77 kilo.
Men viktiga 1-0 var helt hans förtjänst då han gjorde ett jättebyte innan han skickade iväg den puck mot mål som Cody Eakin styrde in.
Sedan gjorde han själv 2-0 då han gick den klassiska köksvägen, dvs rundade kassen och petade in pucken vid Sergej Bobrosvskis vänstra stolpe.
Då stod klockan bara på 1.56 i andra perioden och det målet knäckte ryssarna.
Nu är Ennis ingen spelare vilken som helst.
Han är stjärna i Buffalo Sabres och öser in poäng även i NHL.
• • •
Det känns nästan sorgligt att lämna O2 Arena och VM.
Det här var varit VM-historiens största fest. Från början till slut.
741 690 åskådare.
Det är det nya världsrekordet i total publik på en VM-turnering.

PRAG. Nej, det blev inget VM-brons för Tjeckien och Jarmoir Jagr i hemma-VM.
Det unga USA vann med 3-0 i en match som tog slut redan i första perioden efter två tjeckiska markeringsmissar.
Först fick två amerikaner stå fria framför Ondrej Pavelec och Nick Bonino kunde slå in en retur till 1-0.
Sedan lämnades Trevor Lewis helt ensam framför kassen och kunde retfullt enkelt styra in 2-0 efter 18.13 av första perioden.
Sedan hjälpte det inte att tjeckerna tryckte på i andra perioden då de vann skotten med 12-4, medan USA spelade på resultatet.
I stället kunde Charlie Coyle göra psykologiska 3-0 med bara 50 sekunder kvar av perioden.
Då var allt hopp ute för Jagr & Co.
Jag gillade det amerikanska VM-laget som är byggt ungefär som Pär Mårts byggde Sverige.
Mycket ungt, mycket nytt.
• • •
Det återstår att se om det här var Jaromir Jagrs sista landskamp.
Men förmodligen var det så.
Jag tror han lockades av att avsluta landslagskarriären inför hemmapubliken i Prag, trots att han sa att det var slut redan efter VM i Minsk förra året.
I så fall var det ett fantastisk karriär som avslutades här i Prag idag.
Ett OS-guld 1998, två VM-guld 2005 och 2010.
Och en enorm karisma.
Jag hoppas nästan han ändrar sig en gång till.