SASKATOON. Svenskättade backen John Carlson krutade nyss in 3-2 till USA från blå och man fick onekligen lite deja vu-känsla.
Det var ju Carlson som sköt 3-2 till USA mot Sverige också, det mål som till slut blev matchavgörande.
SASKATOON. Jag följt första perioden i JVM-finalen mellan Kanada och USA här från pressläktarenoch jag tror varenda åskådare här innen i Credit Union Center har en röd Kanada-tröja på sig.
Men det är inte alls samma drag som det var i Ottawa förra året – då var det för övrigt över 20.000 åskådare. Här går det ”bara” in 15.000.
Det står 2-2 efer första perioden i en svängig match.
Kanadas 1-0 kom för redan efter 2.40 då Luke Adam stötte in pucken mellan benen på den amerikanske målvakten.
Sedan vände USA på bara 36 sekunder.
Det var New York Rangers draftval Chris Kreider som kvitterade med en riktig pärla rakt upp i Jake Allens vänstra kryss och halvminuten senare gav Jordan Schroeder USA ledningen. Då var det tyst på läktarna.
Men Kanada fick ett nytt mål – som såg väldigt enkelt ut – då Greg Nemisz sköt från nära håll efter 16.03.
Men USA har varit det bättre laget i första perioden.
De leder skotten med 13-5 vilket säger det mesta.
SASKATOON. Det blir flera ändringar i det svenska laget i kvällens match mot Schweiz.
Mycket beroende på att svenske lagkaptenen Marcus Johansson är avstängd, efter armbågen i i matchen mot USA:
Backen Tim Erixon vilar också och Peter Andersson tar hans plats bredvid David Rundblad.
I förstakedjan går Jacob Josefson in på Marcus Johanssons plat och Daniel Brodin tar Josefsons plats i andrakedjan. Det är bara den framgångsrika tredjekedan med Anton Rödin, Jakob Slfverberg och Anton Lander som är intakt.
Här är laget:
Målvakt
25. Jacob Markström
Förstafemman
6. Peter Andersson
7. David Rundblad
10 Jacob Josefson
20. André Petersson
21. Magnus Pääjärvi-Svensson
Andrafemman
3. Oliver Ekman-Larsson
5. Adam Larsson
9. Mattias Tedenby
24. Marcus Krüger
26. Daniel Brodin
Tredjefemman
2. Lukas Kilström
14. Mattias Ekholm
13. Jakob Silfverberg
16. Anton Lander
18. Anton Rödin
Fjärdekedjan
12. Dennis Rasmussen
17. Carl Klingberg
27. Martin Lundberg
SASKATOON. Det är bara en dryg timme kvar till bronsmatchen mellan Sverige och Schweiz och jag hoppas för en svensk storseger.
Lagen möttes strax före turneringen startade, då svenskarna vann med 5-1 i Weyburn.
Värt att notera är att Skellefteåbacken David Rundblad utsågs till Matchens Lirare i den matchen.
Sedan har han inte haft det lika kul och att hoppa på en enskild spelare efter förlusten mot USA i semifinalen är att göra det lätt för sig.
Rundblad har ju blivit själva symbolen för den förlusten, men det var 19 svenskar till på isen.
SASKATOON. Det finns drömmar värda att uppmärksamma och jag tycker att Pär Mårts vågade väg i JVM är ett sådant exempel.
Ett totalt osvenskt sätt att spela hockey, en ny, outforskad stig in i fiendeland helt utan långkalsonger och dubbla livremmar.
Men en farlig väg med okända faror som i en Indiana Jones-film.
I går rullade USA rakt över Sverige som en dold stenbumling på väg mot det hägrande guldet.
Men huvudfrågan måste ändå vara:
Vilken väg ska svensk hockey ta?
Och då talar jag i spelmässiga termer och inte om någon Medvedev-styrd ny europaliga.
Mot ett allt extremare, räddhågset styrspel med noll kreativitet eller mot en offensivare gladhockey á la Småkronorna?
Jag vill naturligtvis se det senare.
Spelare som vågar utmana, som vågar vara kaxiga.
Man måste våga för att vinna.
Men i den svenska elitserien och i viss mån allsvenskan så bygger de flesta lag sitt spel mer på rädslan att förlora. Det är viktigare att inte släppa in mål bakåt, än att göra dem framåt.
En svensk tränare tänker defensivt i första hand och så har det varit i evinnerliga tider.
Styra, vänta ut, erövra pucken och göra en snabb spelvändning där det rent vetenskapligt utäknat handlar om att göra mål inom några sekunder efter att spelvändningen kommit. Annars sjunker oddsen med flera hundra procent och det är princip bättre att ge ifrån sig pucken till motståndarna och vänta på nästa misstag, nästa spelvändning.
Jag kallade det parasithockey någon gång i början på 90-talet och då blev jag bannlyst från Djurgårdens omklädningsrum, där Putte Carlsson och Lasse Falk regerade.
Det var som att svära i kyrkan.
Men principen gäller än i svensk hockey.
Rädslan att förlora är större än viljan att vinna.
Därför njuter jag varje gång jag kommer iväg till ett JVM, där den ungdomliga kreativiteten fortfarande finns kvar och viljan att vinna är större än rädslan att förlora. Där spelarna tillåts begå misstag, för att lära av dem och stimulera kreativiteten.
Då kan det också gå som mot USA i går, men lika gärna gå åt andra hållet.
Var det någon som sa charmigt?
SASKATOON. Det är förmiddag här i Sasaktoon och jag måste erkänna att luften gått ur mig en aning.
Det blir så när man är inställd på att få se Sverige i en JVM-final mot Kanada och står där med en bronsmatch mot Schweiz i stället.
Som att byta en sjurättersmiddag på Edsbacka Krog mot en kokt med bröd i gatuköket.
Men det kan vara gott med en varm korv också om man är riktigt hungrig.
Och det hoppas jag att Småkronorna fortfarande är.
Jag tycker svenskarna ska gå med full kraft för bronset och jag tycker Markström ska fortsätta stå i kassen (om han nu inte är småskadad eller extremt sliten).
Det finns fortfarande ligor att vinna. Jacob Markström är fortfarande turneringens bäste målvakt i räddningsprocent räknat (94,66), Magnus Pääjärvi-Svensson är tre poäng från poängligetopp och André Petersson är ett mål från att leda JVM:s skytteliga.
Det må låta futtigt, men jag tycker det är viktiga titlar att slåss om, speciellt för ett gäng som utbildar sig till att bli vinnare.
Nog om det.
När jag analyserar gårdagens match är det en sak uppenbar.
Sveriges båda mål kommer efter två individuella prestationer (läs Anton Rödin), där Anton Lander följer upp och gör mål på returen. Ett skolboksexempel på hur Sverige ska agera framåt.
USA:s fyra första mål kommer däremot efter fyra svenska misstag, där fyra olika backar är inblandade:
0-1 – Adam Larsson
2-2 – Peter Andersson
2-3 – Oliver Ekman-Larsson
2-4 – David Rundblad
Jag tänker inte peka ut någon ensam syndaback och det behövs inte heller.
USA var värdiga vinnare, Jacob Markström hade sin otätaste match här i JVM och hade Tim Erixons skott gått i mål i stället för i insidan i stolpen i tredje vid ställningen 2-3 hade vi kanske sluppit leta syndabockar.
Så enkelt är det.
SASKATOON. Jag vet att en hel del tycker så idag.
Dock inte jag.
Jag tycker att Mårts ska vara kvar som förbundskapten för Småkronorna.
Svenskarna är i alla fall med och utmanar i JVM och sedan att varken domare eller marginaler är med är inget att göra åt.
Shit happens, som det heter.
Mårts var nära tårarna efter förlusten igår. Han skyllde inte på några andra än sig själv och minsta kritik mot spelarna möttes av svaret att det inte var deras fel.
Han var både stor och självkritisk i motgångens stund.
Men för att gå hela vägen i en kort turnering som JVM krävs inte bara att man har ett bra lag. Det krävs en hel del tur också. Medgång skapar framgång. Den turen hade inte Sverige.
Sedan ska man inte glömma bort att USA är JVM:s kanske bästa lag. Även om hockeyn inte är nummer ett som sport i USA, så finns det en gigantisk bredd och resurser.
Enligt Internationella Ishockeyförbundets (IIHF:s) senaste räkning finns det 41.104 registrerade junior- och ungdomsspelare i Sverige.
I USA finns det 293.691.
Mer än sju gånger fler spelare.
USA är faktiskt en stornation även i ishockey.
Jag tycker inte att svenskarna behöver skämmas över den här turneringen, där man förlorat en enda match där faktiskt tur och tillfälligheter avgjorde om man ska vara ärlig.
Och det ska man.
Visst gjorde svenskarna en hel del individuella misstag som bäddade för amerikanska mål, men samtidigt måste man våga för att vinna.
Det är Mårts filosofi.
Får han gnugga den ett år till, tror jag det blir JVM-guld i Buffalo 2011.
Skam den som ger sig.
SASKATOON. JVM ar över för Sveriges del efter 2-5 mot USA.
Det återstår visserligen en bronsmatch mot Schweiz här i JVM, men ingen i det här laget kom hit till Kanada för att spela om bronset.
Jag kan inte låta bli att tycka uppriktigt synd om svenskarna. Det brukar heta att Sverige har domarna emot sig när man möter Kanada.
Men mer enögda domare än Darcy Burchell från Kanada och Tom Laaksonen från Finland har jag aldrig skådat.
Rekordet slogs efter 11.23 i tredje perioden då Derek Stepan vräkte omkull svenske backen David Rundblad och även en blind höna hade sett den utvisningen.
Domarna kunde ha tagit för både tripping och för hakning på en gång, men finländske domaren Tom Laasksonen måste ha glömt att stoppa i kontaktlinserna innan matchen. Han såg i alla fall ingenting.
En dryg minut senare gjorde svenskättade backen Johan Carlson matchavgörande 3–2 för USA.
Domarblundern avgjorde indirekt matchen och det känns förjävligt på ren svenska.
Eller när Jakob Silfverberg kom helt ren i fyra mot fem 5.37 in i andra perioden. Då blev han slashad och fick inte iväg något avslut och i min regelbok stavas det straff.
Pär Mårts ville ändå inte skylla på domarna och det vill väl inte jag heller.
Men mitt betyg blir ett plus – underkänt.
SASKATOON. Bättre svenskt spel i andra perioden och 2-2 nu.
2xAnton vände matchen, då Anton Rödin gjorde två härliga solonummer och Anton Lander följde upp och slog in returen två gånger i rad. Det gav Sverige 2-1 och greppet om matchen.
Men så kommer ett nytt misstag, då frölundabacken Peter Andersson stöter på blå och blir överspelad.
Amerikanen Jerry D´Amigo får raka spåret fram mot Markström och kan slå in efter 15.06.
Det känns lite onödigt att båda amerikanska målen kommit efter individuella svenska misstag.
Samtidigt är det sånt som händer på den här nivån och jag ska inte vara alltför hård i omdömet.
Det känns ändå som Sverige tagit ett visst grepp om matchen och magkänslan säger att svenskarna vinner det här till slut. Det som oroar är de giftiga amerikanska kontringarna som i värsta fall kan avgöra matchen åt andra hållet.
Jag har sett det hända så många gånger tidigare, att jag aldrig känner mig helt säker när det står USA på bröstet på motståndarna.
SASKATOON. Så fick Sverige den start de absolut inte skulle ha.
0-1 efter bara 1.24, då Adam Larsson slog en passning bakom eget mål som amerikanen Kyle Palmieri snappade upp och försökte lägga in köksvägen.
Returen gick ut till Tyler Johnson som helt solo i slottet kunde panga in 1-0.
Och amerikanarna fick matchen precis dit de ville.
Sedan har svenskarna försökt och försökt och haft 60-65 procent puckinnehav, men amerikanarna spelar oerhört disciplinerat, skär av skottvägar och ligger rätt i banan hela tiden.
Och så kontrar de.
Livsfarliga kontringar där de får åka till sig utmärkta skottlägen mot ett slappt svenskt försvarsspel och där man hoppar till i stolen varje gång pucken viner förbi Markström där i målet.
USA leder också skotten med 11-8.
Här krävs att svenskarna lyfter sig och kvitterar ganska snabbt. Annars talar allt för att USA gör mål på nästa kontring.