Frölunda spelade som det mästarlag jag tror de kommer att vara till slut i ödesmatchen mot Färjestad.

Det blev 6-1 och det var inget snack.

Ändå håller väl de flesta med om att Frölunda fått en knackig start. Men det var betydligt värre förra vintern. Då var det i just nionde omgången som Frölunda åkte på den berömda smällen i Luleå – 2-8. Laget var nere för räkning.

Men sedan började klättringen till en slutlig tredjeplats.

Och hade Frölunda tagit lika många poäng i fjol, som de gjort på de nio första omgångarna i år, hade de blivit tvåa i sluttabellen.

Nu är jag väl inne på avdelningen värdelöst vetande, men jag tycker det är intressant att blicka tillbaka. Därför har jag tagit fram tabellen efter nio omgångar i fjol – och hur den såg ut när alla 55 matcherna var spelade.

Jag tror den visar lite av hur det kommer att sluta i vinter också. Av de fyra förmodade topplagen i fjol, var det bara ett som låg topp fyra efter nio omgångar. Men när serien var över parkerade Färjestad, Linköping, Frölunda och HV på de fyra första platserna.

Så håll till godo:

Efter 9 omgångar 2008/09          Sluttabellen 2008/09

Brynäs       9  6  1  2  27-23  20  Färjestad    55  30    8  17  158- 22  99

Linköping   9  5  2  2  27-20  18  Linköping    55  26  13  16  166-152 92

Skellefteå   9  4  2  3  28-20  15  Frölunda     55  25  10  20  144-130  91

Modo         9  4  2  3  27-27  14   HV 71         55  22  20  13  160-144  90

Djurgården 9  3  4  2  23-24  14  Luleå          55  26   9  20   149-136  87

Rögle         9  3  3  3  29-28  13  Skellefteå   55  21  12  22  149-141  80

Färjestad    9  4  1  4  15-19  13  Brynäs        55  21  12  22  128-140  79

HV 71         9  3  2  4  26-25  11  Timrå         55  19  12  24  152-142  76

Timrå         9  3  1  5  29-31  11  Modo          55  20   8   27  153-177  72

Södertälje   9  2  4  3  21-23  11  Djurgården 55  17  15  23  149-155  71

Frölunda     9  2  2  5  18-27    9  Rögle          55  18  12  25  152-178  67

Luleå          9  2  2  5  23-26    9  Södertälje   55  12  15  28  122-165  56

Det är lätt att göra sig lustig över Leksands alla mångmiljoninvesteringar och till synes hopplösa kamp om att ta sig tillbaka till elitserien.

Ett sorts hockeyns Shangri-La som ger gamla avdankade hockeyspelare evigt liv och fortsatta miljoninkomster.

Men jag beundrar Leksand.

Jag beundrar en klubb, en bygd och sponsorer och fans som aldrig ger upp. Som aldrig låter drömmen dö. Det är stort och det är klubbkänsla i sin ädlaste form.

Alla dessa människor är naturligtvis värda att lyckas en dag och jag tror den tiden har kommit. Dagens Leksand är en lagbygge där det äntligen finns lite tanke bakom, där värvningarna är gjorda med omsorg och konsekvent genomförda.

Jag hoppas att Andreas Johansson kan hålla sig frisk (lika mycket som jag hoppas att Foppa gör det) och att nya ”Johansson-ligan” tar Leksand hela vägen.

Men Leksand är mer än bara Färjestads gamla stjärnor.

Det känns som den perfekta mixen för att ta det sista steget.

Det är unga spelare som backen Oliver Ekman-Larsson, draftad som nummer sex i sommarens NHL-draft och i och med det redan betraktad som Leksands största stjärna borta i Nordamerika.

Oliver är fostrad i Tingsryd, ett annat klassiskt hockeyfäste med en enorm hockeykultur, så jag förstår att han trivs i Leksand.

Det är Joacim Eriksson, målvakten som jag tror avgör Leksands öde till slut.

Och det är tränaren Leif Strömberg. Många har åsikter om Leffe, men han vet vad som krävs för att ta upp ett lag i elitserien. Han har gjort det förr. Dessutom vet han att det inte är nu det gäller. Det är i kvalserien Leksand ska vara som bäst och ha ett grundspel som funkar mot de nedflyttade elitlagen. Det Leksand behöver minst av allt är någon publikfriande propagandahockey. Nu handlar det om ”ugly wins” – att vinna till varje pris och när det verkligen gäller. Annars tar sig Leksand aldrig till elitserien.

Och en av de bästa värvningarna är nye  ”sportchefen” Patric Kjellberg, även om han inte officiellt kallas så.

Kjellberg är tjänstledig från sitt jobb i polisens insatsstyrka och har spelat hockey på alla nivåer inklusive NHL.

Och just den typ av person som Leksand behöver i ledningen.

En som inte får panik.

Andreas Johansson är klar för Leksand.

En ny miljonsatsning för att nå Elitserien, efter fyra raka fiaskon i samma serie.

Det första kom 2005/06, då dalalaget ramlade ner från sista besöket i högsta serien.

Nu försöker man skapa en ny superkedja med Peter Nordström, Pelle Prestberg och Anreas Johansson, där de två tidigare var med att skapa Jönsson-ligan i Färjestad.

Nu blir de Johansson-ligan i Leksand.

Nu är frågan om de är tillräckligt griniga gamla gubbar för att ta Leksand tillbaka till Elitserien.

Frågan är vad en 36-årig skadebenägen Andreas Johansson tillföra?

Han är en av svensk hockeys största hoppjerkor genom tiderna och sedan pojkåren i Hofors blir Leksand hans nittonde klubb om jag räknat rätt och räknar in hans tillfälliga besök i ryska Salavat tidigare i höst.

Han har inte spelat hockey på väldigt länge och är naturligtvis en chansning.

Men Leksand skrek efter en center och Andreas har mycket att leva upp till om det ska bli en ny succé. Dessutom måste han hålla sig frisk och det har inte varit hans bästa gren de senaste åren.

Jag tror ändå det är betydligt bättre än att chansa på en transatlant, ett misstag Leksand gjort många gånger och som inte varit någon succé sedan Michael Ryder sköt upp Leksand i Elitserien senast, säsongen 2004/05.

Ryder borde nästan stå staty vid Siljan i mina ögon.

Men hur många gamla stjärnnamn Leksand än värvar, så ser jag bara en riktig nyckelspelare i laget.

Det är målvakten Joacim Eriksson.

Jag tror 19-åringen från Brynäs är den bästa värvning Leksand gjort och är det någon som tar Leksand tillbaka till eliten så är det han.

Jag vad ska man säga efter Frölundas två tappade poäng (2-2) hemma mot Södertälje.

Det här var ju ”nya” Frölunda, där både Joel Lundqvist och Christian Bäckman gjorde sina första matcher för säsongen.

Men Frölunda föll ihop totalt efter att ha dominerat första perioden och vunnit skotten med 16-5.

Södertälje tog över i den andra och sedan de vänt 0-1 till 2-1 på bara 15 sekunder var det i stort sett bara SSK. Frölunda blev utbuade av hemmapubliken efter SSK:s andra mål.

Nu lyckades göteborgarna kvittera i den tredje, men Frölunda har fått en katstrofalt dålig start, precis som i fjol.

Då stod man på nio poäng efter åtta omgångar och i den nionde åkte man på den numera berömda smällen mot Luleå, då norrbottningarna vann med 8-2 och tränaren Ulf Dahlén hamnade på sjukhus med hjärtklappning.

Nu har Frölunda tio poäng, men skillnaden i år är att Frölunda värvat ännu fler klasspelare och vuxit två snäpp.

På papperet alltså.

Det borde gå en skamgräns vid att överhuvudtaget förlora på hemmaplan, mer än möjligen mot HV 71.

Katatstrofstarten är också ännu värre den här säsongen än den förra. Även om Frölunda tagit lika många poäng, är målskillnaden mycker sämre. Knappa 16-19 i fjol, mot 17-27 just nu.

Per-Johan Axelsson har inte gjort en enda poäng så här långt, Tomi Kallio inte ett enda mål och Johan Holmqvist har överlägset sämst räddningsprocent bland dem som kan kalla sig förstemålvakter.

Det är naturligtvis ett kraftigt underbetyg till alla dessa miljonspelare och även åt tränaren Ulf Dahlén. Även om Frölunda avancerade till en tredjeplats i fjolårets elitserie och räddade äran, är det inget som säger att de kan göra det varje gång.

Ett lag som Frölunda ska naturligtvis ligga i topp hela säsongen – det kravet ska både publik och sponsorer kunna ställa.

Jag gör det definitivt.

Om man aldrig skjuter kan det aldrig bli mål.

Det är en gammal självklar sanning i ishockey. Men i den gångna nattens NHL-omgång lönade det sig defivnitivt inte att skjuta mest.

I sex av de nio matcherna förlorade det lag som vann skotten och skräckexemplet är Nashvilles 41-20 i skott mot Edmonton men 1-6 i mål.

Det kan naturligtvis ha flera förklaringar, som att det lönar sig att spela snålt på bortaplan och verkligen vänta på spelvändningar som skapar öppnare målchanser. Den gamla beprövade metoden att vänta på andras misstag.

Andra kan vara en målvakt som har en bedrövlig kväll, eller lag i underläge som desperat jagar för att komma i kapp och tar avslut ur alla möjliga och omöjliga vinklar.

Jonas Gustavsson är exmpelvis på väg att bli förstemålvakt i Toronto utan att ens spela. Han finlänske konkurrent Vesa Toskala fortsätter att vara otät som en gisten eka och släppte in sju mål mot Rangers i natt, trots att skotten var relativt jämna 33-29 till Rangers.

Det finns säkert massor av andra förklaringar, men jag bara reagerade över nattens resultat och skott och ovanligt många bortasegrar.

Och att skott inte lönar sig.

Här är hela listan med matcher, skott och slutsresultat:

Boston-Colorado  32-23  3-4

NY Islanders-Los Angeles  29-22  1-2

NY Rangers-Toronto  33-29  7-2

Washington-New Jersey  33-30  2-3

Ottawa-Pittsburgh  31-28  1-4

Tampa-Florida  32-33  3-2

Nashville-Edmonton  41-20  1-6

Chicago-Calgary  40-20  6-5

San José-Phoenix  26-31  0-1

Två jobbiga skador på givna OS-svenskar den senaste veckan.

Först Johan Franzéns korsband som i dagsläget gör att han ser ut att missa OS i Vancouver.

Och nu senast Daniel Sedins benbrott i foten.

Det är inga bra tecken inför OS, även om Daniel Sedin kommer att vara fullt återställd innan OS.

Det behövs.

När det gäller Franzén såg jag honom som en nyckelsspelare och Tre Kronors vassaste målskytt. En powerforward av en typ som oftast saknats i svensk hockey.

Nu tror jag ändå det finns hopp för Franzén. Jag misstänker att han har ganska gott läkkött.

Annars har väl första dryga veckans spel i NHL visat att backen Victor Hedman närmast sig en OS-plats och även forwarden Patric Hörnqvist – en möjlig ersättare till Franzén om han Detroitsvensken inte hinner bli frisk.

Här tillbringar man men leding lördagseftermiddag med att se Linköping bli förnedrade uppe i Timrå.

Och klubben med hemmaplan i Cloetta Center är på väg att smälta som en Plopp i en sommarvarm bil och att jag säger så, beror på att jag en gång glömde en dylik chockladbit i bilen.

Den var som en mjuk, ljummen sörja när jag klämde på förpackningen där i mittkonsolen (men som tur var höll den tätt).

Men det är väl ungefär så Linköpings Hockey Club känns just nu. En ljummen sörja.

Här gör man Fredrik Norrena till en av elitseriens bäst betalda spelare (fyra miljoner i årslön enligt säkra källor och inte fem som jag trodde tidigare) och han har varit rena sållet så här långt.

Det är på något vis typiskt Linköping.

Att stapla stjärnnamn på varandra, liksom för att visa musklerna.

Men hockey handlar mer om hjärta än muskler.

Någon sa till mig häromveckan att Linköping inte väckor några som helst känslor, då de är ett ihopköpt lag med elitseriens kortaste historia och inte ens har en intressant, egen junior på väg uppåt. Totalt profillösa.

Fredrik Norrena lär inte öka intresset med sin fientlighet mot media och han tillhör en grupp målvakter som sällan kan erkänna att de gjort en dålig match, utan alltid anser att det är någons annans fel.

Jag vet inte vem han skyllde på igår, men den enda han borde skylla på är sig själv.

Jag tycker också det är dålig scouting att inte kunna hitta spelare i ett hockey-Sverige som vimlar av talanger, inte minst på målvaktssidan, utan slänger miljoner på affischnamn som redan börjat flagna.

Och inte bara det. Sedan startar sportchefen Mike Helber en mediakanpanj och förklarar att orsaken till LHC:s svårigheter är att kommunens arenahyra är för hög.

Som ni märker har jag inte ens nämnt tränaren Slavomir Lener än.

Det är för att jag tycker att han har mindre del i Linköpings skrala start än Helber och sportchefen Johan Hemlin.

Men enklaste sättet att få en förändring är att sparka tränaren.

Samma sak kan sägas om Modos Miloslav Horava.

En katastof så här långt och Modos hemmaförlust mot Rögle är en mindre katastrof.

Två tjeckiska tränare som är stora namn, men som är säsongens stora floppar så här långt.

Jag tror helt enkelt inte de passar i svensk hockey. Jag har alltid gillat Lener för hans aktiva sätt att coacha, men det ger skral utdelning i elitserien.

Annars är hockey en märklig sport.

Jag såg Skellefteå krossas av Modo i tisdags och tyckte det var den sämsta laginsats jag sett hittills den här säsongen.

Jag var i Jönköping i torsdags och såg HV utklassa Färjestad med 8–0 och tyckte det var den bästa.

Så skriver vi lördag och Skellefteå-HV slutar 3-2 – till Skellefteå.

Var finns logiken?

Jag kan inte låta bli att imponeras av Nicklas Bäckström.

Nu leder han NHL:s poängliga efter bara fyra spelade matcher.

Även om jag stack ut hakan och tippade att han skulle vinna poängligan den här säsongen, är det fantastiskt att hans spikraka utveckling bara fortsätter.

Han har gjort tio poäng (2+8) på de fyra första matcherna och har ett snitt på 2,5 poäng per match.

Men även om han håller det snittet i samtliga 82 matcher, kommer han inte att slå Wayne Gretzkys rekord från säsongen 1984/85 då ”The Great One” gjorde 52 mål och passade till 163 och slutade på 215 poäng totalt.

Håller Bäckström samma takt han börjat i – vilket är högst osannolikt – kommer han ”bara” upp i 205.

Men han kan mycket väl slå Kenta Nilssons svenska NHL-rekord på 131 poäng från 1980/81.

Inte bara för att han spelar i ett offensivt lag och NHL:s mest produktiva kedja.

Bäckis har också visat att han är en ironman.

Sedan debuten i NHL har han inte missat en match och spelat 189 raka matcher inklusive slutspel, om jag nu inte missat något i statistiken.

Sommarträningen med gamle tyngdlyftaren Anders Bergström i Gävle har gett resultat.

För övrigt noterar jag att Victor Hedman utsågs till matchens första stjärna i Tampa, trots ny förlust (på straffar) mot New Jersey. Han hade två ass och det jag sett av Hedman hittills gör att jag fortfarande har honom som favorit till Calder Trophy – Årets Rookie i NHL.

Så det så.

Visst kommer det hända en hel del på de 47 omgångar som är kvar.

Men just nu kan inga stoppa HV 71.

Färjestad blev förnedrade här i Jönköping i kväll.

Chanslösa, utspelade, bortkollrade, lekta med.

Och trots att HV gjorde åtta mål tyckte jag att målvakten Henrik Karlsson var bäste FBK:are.

Utan honom hade det blivit tvåsiffrigt.

HV:s avslut var nästan kliniskt rena den här kvällen och David Petraseks skytte höll världsklass. Han prickade kryssen som om han aldrig gjort annat. Tre mål, tre assist och sex poäng gjorde HV-backen. Makalöst.

Senast en spelare gjorde sex poäng i en och samma match var för övrigt i februari 2007, då Färjestads Peter Nordsdtröm också hade 3+3 i en match mot Luleå.

HV:s power play håller också världsklass. Fem mål i pp säger allt.

Det var mål varje gång.

Färjestad har en del att fundera över i spelarbussen på väg hem till Karlstad. Det här var en av de värsta smällarna i klubbens historia. Och det vill inte säga lite.

Det är bara omgång sju av 55, men ändå känns kvällens elitserieomgång extra ödesmättad.

Det är en oerhörd press på flera tränare och jag undrar om inte nya förluster i kväll kan bli början till slutet för en del. Två matcher är extra laddade.

För det första:

Timrå-Modo

Två lag som startat svagt och nu möts i i ”The Battle of Västernorrland”. Jag tror ingen av tränarna hänger särskilt löst, men Timrå är sist i elitserien och Modo lämnade över jumboplatsen så sent som i tisdags. Men förloraren här kommer att få ny press och fansens ilska över sig.

Oddsen på att Challe Berglund i Timrå och Miloslav Horava i Modo får sparken har defintivit ökat sedan serien startade (eller minskat om man ser det ur ett rent spelperspektiv).

Ödesmatch 2:

Linköping-Frölunda

Frölunda har åkt på stordäng i tre raka matcher och Linköpings miljonbygge skakar som en japansk träkåk under en jordbävning.

Två lag som alla tippat i toppen av tabellen.

Två lag som svikit.

Linköpings tränare Slavomir Lener är ifrågasatt och Ulf Dahlén har samma problem som i inledningen av förra säsongen. Jag tror pressen är störst i Linköping. En ny förlust i kväll kan bli förödande.

Annars var det länge sedan jag stötte på en mer svårtippad omgång. Det finns ingen solklar favorit i någon av matcherna.

Själva åker jag till Jönköping och ser den tidiga seriefinalen mellan HV 71 och Färjestad – första gången vårens SM-finalpar möts den här säsongen.

En riktig prestigematch.