Det fightades en del redan i första perioden mellan Färjestad och Brynäs och nu vaknar väl halva Fjollträsk igen och skriker skandal.
Men slagsmål är oundvikligt när intensiteten växer i matcherna, när samma lag möts flera gånger i rad och då så mycket står på spel.
Det finns ju två typer av slagsmål.
Det som är vanligast i NHL, där man har sina så kallade enforcers som är specialister på att slåss och som kommer överens om att nu är det dags för ett slagsmål.
Då kastar båda handskarna på samma tiondel, för att ingen ska drabbas av två minuter extra sedan den så kallade instigator-regeln kom i NHL.
Den typen av slagsmål har vi inte här hemma.
I matchen mellan Färjestad och Brynäs uppstod fighterna – om man ska kalla dem det – ur heta matchstituaioner.
Som när Andreas Dackell flög in i backen Ari Vallin.
Det såg helt oavsiktligt ut i mina ögon, men Vallin tyckte inte det och så blev det några lättare uppercuts och en tröja över huvudet.
Ingen bars ut på bår efter den fighten.
Det har jag bara sett i NHL.
Och när Jonathan Granström och Martin Sevc rök ihop sekunderna senare var det samma adrenalin som utlöste det lilla slagsmål som gav båda matchstraff.
Jag förstår inte indignationen över att spelare fightas då och då.
Det tillhör spelet – i alla fall det intensiva, täta spel jag vill se.
Då är det värre med livsfarliga slashingar, bentacklingar och armbågar i huvudet på folk.
Det kan sluta riktigt illa.
• • •
Dessutom har vi ju en sport som enbart går ut på slagsmål.
Dar man har skor på fötterna och slagen tar betydligt hårdare.
Boxning kallas det.
Jag skulle inte gråta om den sporten förbjöds.
Någon våldspredikant är jag sannerligen inte.

Dags för fjärde kvartsfinalrundan och the ”Big Four” spelar hemma igen.
Två dagar i rad dessutom.
Förra gången blev det fyra ettor.
Nu blir det – fyra ettor.
Mitt tips:
Färjestad-Brynäs
Tips: 7-1
Kommentar: Jag tror Brynäs gjort sig och får Färjestads en tvåmålsledning är det risk att det rasar i väg. Jag tror på ett sådant scenario.
Frölunda-Luleå
Tips: 5–2
Kommentar: Frölunda är starka hemma och Tomi Kallio har kommit igång nu. Det har inte Lubos Bartecko i Luleå. Luleå har bara en kedja som producerar och då är man lätta att få stopp på.
HV 71-Timrå
Tips: 4-1
Kommentar: Mycket prestige här och HV har lite press på sig efter två bortaförluster. Men Timrå hemma är ett helt annat lag än TImrå borta. Där är de just borta och av 28 tävlingsmatcher på bortaplan den här säsongen har de bara vunnit sex vid full tid. Men roligaste prestigematchen. De båda gamla djurgårdscentrarna Kenta Johansson och Challe Berglund har sitt eget psykologiska krig.
Linköping-Skellefteå
Tips: 5-2
Kommentar: Linköping har vunnit sju av åtta matcher mot Skellefteå i vinter och de har inte förlorat hemma. Det känns som det bara kan sluta på ett sätt.
• • •
Brynäs har spelat klart för säsongen i kväll.
Och jag tror Skellefteås och Luleås säsonger är över i morgon.
I så fall vill jag redan nu passa på att tacka för en fantastisk säsong.
De tre lagen var årets största överraskningar och enligt mig i följande ordning:
1. Luleå
Kommentar: Blev tia fjolårets elitserie och bara bättre målskillnad än Mora räddade laget från kvalserien. Det förvandlades till en femteplats i år och häng på topplagen. Hade Luleå startat säsongen i samma stil hade de varit ett par, tre placeringar högre upp.
Förklaring: Linus Omarks och Johan Harjus genombrott förvandlade dem till elitseriens bästa radarpar. Dessutom höll Mattias Modig i målet, en chansning som gick hem.
2. Brynäs
Kommentar: Kvalspelade efter en krissäsong i fjol. Nu gick man till slutspel med en snålbudget med ett lag som var klart sämre på papperet.
Förklaring: Nye tränaren Nicklas Czarnecki hade en spelidé som alla ställde upp på. En stram defensiv och underhållningsvärdet var inget att hoppa jämfota över. Inget lag var i närheten av att ha så få skott på mål. Men i Brynäs fall handlade det om att överleva.
3. Skellefteå
Kommentar. Jag tippade Skellefteå sist efter flera tunga spelarförluster. Men höstens spel räddade Skellefteå till slutspel. Hade de spelat som de gjorde efter jul hela säsongen, hade mitt ursprungstips inte varit långt borta.
Förklaring: Både Andreas Hadelöv och Nicklas Dahlberg har överraskat i mål och Niko Dimitrakos sköt SAIK till säker mark i höstas. Sedan tog krutet slut.

I min bransch lär man sig ganska snabbt vilka lags fans som har de ömmaste tårna.
Det räcker med en liten elakt provocerande rubrik för att väcka stormar hos de mest hängivna fansen.
Nu ska jag erkänna att jag varit lite väl provocerande mot lag som Luleå, Timrå, Skellefteå och Brynäs i detta slutspel.
Inte för att vara elak, utan för att jag hela tiden trott att de fyra lagen åker ut direkt i kvarten.
Det har inte hänt som fått mig att ändra uppfattning i det fallet.
Men det väcker reaktioner och det ser jag bara som något positivt.
Det är ett tecken på kärlek till den egna klubben.
Så jag kunde lika gärna haft rubriken ”Sveriges mest hängivna fans”.
Eller ”Sveriges bästa fans”.
De som inte låter sig trampas på tårna eller accepterar att någon utomstående kommer och har synpunkter på bygdens stolthet.
Luleå och Brynäs toppar min lista just nu.
Linköpings och Skellefteås fans försvarar också sina lag i alla lägen.
Och storstaden Malmö, vilket är lite förvånande, men Mif har en stark förankring i fotbollsfästet Malmö.
Det började redan när Percy startade sin uppköpsrunda i hockey-Sverige i slutet på 80-talet. Tränaren Timo Lahtinen hakade på och körde det klassiska knepet att det är ”vi mot resten av Sverige”, då kritiken växte mot sättet att köpa sig ett mästarlag.
Det lever fortfarande kvar och förknippas mycket starkare med Mif än med fotbollens MFF.
Men jag gillar Mif.
Jag har lärt mig att gilla Percy.
Så var det i inte i början när han åkte omkring med sin nyvunna rikedom, sina Havanna-cigarrer och kaxiga attityd och köpte upp halva Färjestad.
Men det var en annan verklighet på 80-talet.
Då fanns fortfarande illusionen att klubbhjärtat var större än alla plånböcker och spelarna förväntades vara lojala av ideologiska skäl.
I dag jobbar alla klubbar som Percy gjorde då.
Historien har gett honom rätt.
Percys problem är att rikedomen inte hjälpt honom, eftersom han aldrig förstått hur man bygger ett hockeylag.
• • •
Jag skulle vilja utnämna Skellefteå till landets mest hockeytokiga stad just nu.
Det bevisas inte minst av att den lokala bloggen Savonen & Ekström är ständigt i tio i topp på Bloggportalen.
• • •
Linköping är ett kapitel för sig.
Klubbens fans lider fortfarande av mindervärdighetskomplex och förstår inte varför övriga hockey-Sverige inte har vett att uppskatta vad LHC åstadkommit.
Från noll till dominerande elitserielag på mindre än tio år.
Men jag är imponerad.
Det är en fantastisk prestation.
Men.
Linköpings ledning har misslyckats totalt med att profilera klubben.
Där Percy kaxigt stod upp för sin köpepolitik har LHC backat och försökt tona ner plånbokens betydelse för framgången.
Jag tycker att Linköping själva gjort sig mindre än de förtjänar.
Här är en klubb som jag faktiskt stod upp för när de tvångsnedflyttades till division II 1991.
Det är ingen som kommer ihåg det nu, mer än möjligen förbundets dåvarande ordförande Rickard Fagerlund.
Det var ett justitiemord i mina ögon.
Men på något sätt blev det vändningen för Cluben.
Christer Mård & Co byggde ett storlag, en ny fantastisk arena och satte Linköping på kartan.
Problemet är att det fortfarande är en väldigt lokal angelägenhet.
• • •
Snällaste fansen?
Jag skulle vilja säga Leksand, Frölunda och Modo
Men så har de varit med ett tag också.
De är luttrade.

New York Rangers under slutspelsstrecket för första gången den här säsongen.
Precis som jag förutspådde.
Och jag måste säga att de gjorde några obegripliga trader innan deadline.
Nik Antropov från Toronto?
En av de hopplösa kedjekompisar som Mats Sundin hade att släpa på under sina år i Maple Leafs.
Han har i och för sig gjort fler poäng än vanligt sedan han kom till Manhattan, men han är inget att hålla sig i då åskan går.
Rangers problem växer också av att konkurrenterna runt slutspelsstrecket är inne i riktiga stim just nu.
Både Pittsburgh (6 raka segrar) Carolina (4 raka) och Florida går som tåget.
Henrik Lundqvist får jobba hårt om han ska ta Rangers till slutspel, för han är lagets enda hopp.

Jag har just landat i Sverige och läser slutsiffrorna från SM-kvartsfinalerna.
Den här gången hade jag tre rätt av fyra.
75 procents träffyta.
Enda missen var Timrås seger mot HV 71 hemma, men där kom avgörandet på ett slumpmål som borde varit avblåst för offside redan innan den avgörande pucken trillade in bakom Stefan Liv.
Så vart vill jag komma?
Gillar jag inte uppstickare som Luleå, Skelllefteå, Timrå och Brynäs?
Jo. Jag älskar dem.
Jag vill se ett trendbrott, underdogs som kan utmana de stora.
Nytänkande som göra att de fyra, fem rikaste klubbarna inte längre kan styra svensk elithockey som de själva behagar.
Där de kanl lägga in sina veton och hindra en utökning av elitserien som jag tror 75 procent av hockey-Sverige vill se.
Jag har tidigare propagerat för 14 lag i elitserien.
Nu lutar jag åt 16.
Allsvenskan har vuxit i styrka och intresset har ökat med alla tv-sändningar och publiklag som Leksand, Malmö och AIK. De lagen skulle definitivt höja tempen på elitserien.
Nu har vi ett slutspel där jag kallt räknar med att Färjestad, Linköping, Frölunda och HV 71 tar sig till semifinal.
Precis som vanligt.
Modo har varit med i den rikemanssklubben sedan säsongen 2001/02, då det kom ett trendbrott med nya arenor och helt andra inkomster för de stora.
Djurgårdens storhetsperiod tog slut, då de inte hade samma ekonomiska muskler och störtdök i konkurrenskraft.
Sedan dess har vi haft ett toppskikt som sett likadant ut år efter år.
I NHL offrade man en hel säsong för att få stopp på de rikas dominans.
I Sverige sitter man med armarna i kors och det är klubbarna som dominerar som stoppar allt nytänkande med sina märkliga vetorätter i Svenska Hockeligan.
Ingen skulle vara gladare än jag om Timrå, Skellefteå, Luleå och Brynäs gick vidare till SM-semi alla fyra.
Men det kommer inte att hända.
Alla de klubbarna har gjort ett fantastiskt jobb med hälften av de budgetar de rikemanslagen jobbar med.
Men det räcker inte längre än till kvartsfinal.
Jag tycker det känns ganska trist.
Enahanda.
Och i förlängningen en katastrof för svensk hockey.
• • •
Sexton lag i elitserien.
Det är framtiden.

TURIN. Nu är jag på väg hem från inne-EM i Turin och siktet är inställt på SM-slutspelet i hockey.
Nu har lagen känt på varandra och det står 0–0 i tre av matcherna – om vi räknar bäst av fem.
Det är bara Färjestad som skaffat sig ett övertag med 2–0 i matcher och det är väl årets minsta överraskning i hockey-Sverige.
Jag kan inte låta bli att tycka att bäst av sju känns lite lååångt
Och orättvist.
Inte sportsligt, men ekonomiskt.
Är det inte bättre att utnyttja de extra speldagarna till att låta de lag som hamnar i ingenmansland – lag 9 och 10 – få några extra matcher?
Jag är helt inne på systemet att låta ettan till sexan vila från första kvartsfinalerna och låta lag 7-10 göra upp i en första slutspelsrunda där segrarna får spela kvarsfinal.
Det kan räcka med bäst av fem i de matcherna och även i kvartsfinalerna, för att sedan bli bäst av sju i semi- och final.
I så fall hade första slutspelsrundan sett ut så här:
Brynäs–Modo
Timrå-Djurgården
Ingen skulle kunna klaga på den sportsliga rättvisan i det upplägget.
Och det skulle ge en ekonomisk rättvisa på ett helt annat sätt än idag.
Elitserien har inte NHL:s utjämningssystem varken när det gäller lönetak eller att styra var de största talangerna hamnar.
Här är det de rikaste som styr.
Och som situationen är i Sverige i dag blir de stora och rika nu bara större och rikare.
Det är en grupp på fem lag som dominerat totalt de senaste åtta åren.
Det blir en sportslig slagsida som hotar intresset på lång sikt.
Elitseriens nionde- och tiondeplats är förödande ekonomiskt.
För Djurgården det sämsta som kunde hända och som kan hota hela klubbens existens.
För Modo ett tillfälligt hack i skivan, eftersom de tillhör de rikaste och har råd med en fiaskosäsong.
• • •
Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag gillar min gamla idé om en slutspelsserie.
Alla mot alla.
En match hemma/borta.
Åtta lag som möts i fjorton omgångar.
Kvalserien har faktiskt varit mer spännande än SM-slutspelet de senaste säsongerna.
Och för den som nödvändigtsvis vill ha en avgörande SM-final, så kan man låta serieettan och tvåan mötas i en ren SM-final i bäst av sju matcher.
Samtidigt skulle jag vilja se samma upplägg i andra änden.
Att de fyra sämsta lagen i elitserien spelar kvalserie mot de fyra bästa i allsvenskan.
Riskabelt, javisst, men det skulle ge helt annat snurr i kassan.
• • •
Kvällen matcher då?
Här är mina tips:
Brynäs-Färjestad 1-4
Skellefteå-Linköping 2-5
Luleå-Frölunda 2-3
TImrå-HV 71 1-2
Och play off till Kvalserien:
Växjö-Almtuna 0-2

Detroit Red Wings målvaktsproblem börjar bli akuta efter en ny smäll med åtta insläppta mål mot Columbus natten mot söndag.
Det jag undrar är om det ger en öppning för fjolårets elitseriesuccé Daniel Larsson?
De är uppenbart att både Ty Conklin och Chris Osgood är nere i en svacka just och 2-8 smällen hemma mot Columbus kom bara veckan efter 0–8 borta mot Nashville.
Jag erkänner gärna att Red Wings är ett av ligans absolut starkaste lag offensivt, men med sådana läckor bakåt spelar det ingen roll hur många mål man gör.
Min känsla var att det kunde öppna för Daniel Larsson.
Årets Rookie i elitserien i fjol och stor målvaktshjälte i Djurgården.
Men vad jag hör från Detroit är det Jimmy Howard som ligger närmast till.
Det förstår jag inte riktigt.
Howard och Larsson har i princip delat på säsongen i Grand Rapids.
Och jag vet att NHL-coacherna hellre ser till hur många matcher man vunnit än till räddningsprocent.
Daniel Larsson har varit med och vunnit 21 matcher.
Jimmy Howard 16.
Med alla svenskar i Red Wings känns det mest naturligt att ge ytterligare en svensk chansen.
Men det verkar som Daniel Larsson får vänta med NHL-debuten.
Men det känns som det inte är långt borta.
Och tänk om Detroit vann en Stanley Cup med en svensk spelare i målet också?
Det vore en höjdare.
Och det är inte omöjligt att det blir så till slut.
Inbillar jag mig i alla fall.

Detroit Red Wings målvaktsproblem är akuta efter en ny smäll med åtta insläppta mål mot Columbus natten mot söndag.
Det jag undrar är om det ger en öppning för fjolårets elitseriesuccé Daniel Larsson?
De är uppenbart att både Ty Conklin och Chris Osgood är nere i en svacka just och 2-8 smällen hemma mot Columbus kom bara veckan efter 0–8 borta mot Nashville.
Jag erkänner gärna att Red Wings är ett av ligans absolut starkaste lag offensivt, men med sådana läckor bakåt spelar det ingen roll hur många mål man gör.
Min känsla var att det kunde öppna för Daniel Larsson.
Årets Rookie i elitserien i fjol och stor målvaktshjälte i Djurgården.
Men vad jag hör från Detroit är det Jimmy Howard som ligger närmast att bli uppkallad från farmarlaget Grand Rapids.
Det förstår jag inte riktigt.
Howard och Larsson har i princip delat på säsongen i Grand Rapids.
Och jag vet att NHL-bossarna hellre ser till hur många matcher man vunnit än till räddningsprocent.
Daniel Larsson har varit med och vunnit 21 matcher.
Jimmy Howard 16.
Med alla svenskar i Red Wings känns det mest naturligt att ge ytterligare en svensk chansen.
Men det verkar som Daniel Larsson får vänta med NHL-debuten.
Men det känns som det inte är långt borta.
Och tänk om Detroit vann en Stanley Cup med en svensk spelare i målet också?
Det vore en höjdare.
Och det är inte omöjligt att det blir så till slut.
Inbillar jag mig i alla fall.
Och jag tror Larsson kan få den där gyllene chansen som skickar honom rakt mot en Stanley Cup-seger första säsongen i Nordamerika.

TURIN. Alhaji Jeng rev även i sitt tredje och sista försök på 5,81.
Och slutade femma i stavtävlingen.
Tredje försöket var det absolut bästa och det var inte längt borta att han glidit över ribban, men han touchade den på väg över.
Alhaji var den sista svensken som var kvar i inne-EM och nu är det över.
Medaljskörd:
Ett guld – Johan Wissman, 400 meter
Ett brons – Mattias Claesson, 800 meter.
Det var nästan över förväntan den här gången, då så många svenska gör skadade.

TURIN. Lena Berntsson gjorde en mycket bra final på 60 meter och ledde loppet första halvan innan hon fick ge sig på slutet.
Hon var fyra hundradelar från bronset.
Lena tangerade sitt personliga rekord på 7,26 och visade att hon är bäst när det gäller.
Senast hon sprang på samma tid var i inne-VM i Valencia förra året.
Vann gjorde ryskan Poljakova på 7.18.