LEKSAND. Jag är kluven till matchserier i bäst av sju.
Avgörs de snabbt och med 4-0 eller 4-1 i matcher känns det knappt som de börjat innan den är över. Då känns det iskallt. Här är Skellefteå experter på att förstöra festen och döda all spänning.
De är för bra för bäst av sju.
Men så har vi matcher som den mellan Leksand och Malmö i går.
Den perfekta match 7.
Spänning ända in i kaklet och ett definitivt avgörande med bara tio sekunder kvar, då Henrik Hetta satte 4-2 i tom kasse.
En vinnare, förlorare.
Och några ögonblick därefter, då tårar och besvikelse möter euforisk glädje.
Idrott när den är både som bäst och mest skoningslös.
Jag har haft förmånen att få se två matchserier avgöras på det här sättet och de är de bästa matcher jag sett hittills.
Då talar jag inte om själva spelet, men om hela inramningen, dramatiken och kampen.
Som det ska vara i ett slutspel eller kval.
Kvartsfinalen mellan Frölunda och Luleå är SM-slutspelets hittills mest dramatiska, mest känsloladdade och mest sevärda.
Där talar vi slutspelshockey när den är som bäst.
Den avgjordes på nästan exakt samma sätt, då Mattias Janmark satte matchavgörande 4-2 i tom kasse just före slutet. I hans fall var det sjutton sekunder kvar, sedan Luleå gjort två mål på tolv sekunder i slutet.
Och den perfekta match 7.
Samtidigt två matcher där det varit utsålt till sista plats – 7650 i Leksand och 12044 i Göteborg – och säsongens bästa stämning. Det har varit magiskt att sitta på båda ställena.
Men hur många fler sådana avgöranden kommer vi att få se?
Känslan är att Skellefteå åker hem från Linköping i kväll med fyra raka segrar och börjar träna för att vara ännu bättre i en SM-final. De påminner mer och mer om en svensk klubbversion av gamla sovjetiska ”Big Red Machine”.
För bra för ligan de spelar i.
Och Växjö skapade sig ett perfekt utgångsläge efter segern mot Frölunda i Scandinavium.
Det känns som det lutar åt 4-1 eller 4-2 i matcher.
Då har vi en final mellan Skellefteå och Växjö, där västerbottningarna kommer att vara storfavoriter.
Så ser det ut på papperet.
En ny match 7 känns avlägsen.
Jag kan bara hoppas.
• • •
Jag lämnar ett dämpat Leksand nu, för att köra ner till Småland och Växjö. Nästan 60 mil som gör min långfredag extra lång.
Jag tar en sista sväng förbi Tegera Arena som står tom och öde och som nu väntar på att få ta emot lag som Pantern, Tingsryd och Vita Hästen.
Leksand verkar alltid hitta ett sätt att förlora.

LEKSAND. Malmö är i SHL 2015/16 pch Leksand spelar i HockeyAllsvenskan.
Två klubbar – två öden.
Men det ständigt kvalkrisande Malmö gjorde en ”Rögle” och kom med en makalös spurt den här gången.
Det är tydligen så man ska gå upp numera.
Och Percy Nilsson får äntligen se SHL-ishockey i Malmö Arena.
Hockeytemplet han byggde och invigde den 6 novemer 2008.
Han har väntat i sju år.
Jag måste säga att Malmö är värda den här SHL-platsen efter en skakig säsong, där de hela tiden var favoriter att vinna HockeyAllsvenskan.
Men i de sista omgångarna missade de både första- och andraplatsen i tabellen och den allsvenska finalen.
Och när de skulle ta vägen via Slutspelsserien startade det med katastrofala tre raka förluster. Det var först i sista omgången de tog den tredje och sista platsen till direktkvalet och det tack vare att lokalkonkurrenten Rögle slog Björklöven hemma.
Och nu vände man 2-3 i matcher mot Leksand och vann med 4-3.
Det är imponerande.
Jag tyckte de var värdiga vinnare den här kvällen, efter att han gått fram till 3-1 i andra perioden.
De dominerade i två perioder.
När sedan Jens Olsson bjöd Leksand på en reducering till 2-3, en makalös indianare i egen zon och rakt i gapet på Tomi Sallinen, blev det dramatiskt då Leksand jagade kvittering i den tredje.
Men då visade Niko Hovinen att han var just den matchvinnare Malmö sökte i målet.
Det var väl den största skillnaden mellan de här två lagen.
Målvaktsspelet.
Det behöver inte vara svårare än så.
Oscar Alsenfelt var skakig i Malmö senast och lika skakig i kväll. Långt från den målvakt som fick sitt gigantiska genombrott i Leksand i fjol.
• • •
För Leksand återstår bara att hoppas på ett nytt Återtåg och hoppas det går fortare en senast.
Då tog det sju säsonger och sex kvalserier innan laget tog klivet upp igen till säsongen 2013-14.
När laget hängde kvar i fjol, trodde i alla fall jag att Leksand skulle etablera sig i SHL. Speciellt som den här säsongen såg ut, då SHL skulle utökas med två lag.
Men trots en säsong med inbyggd fallskärm lyckades leksingarna strula till det. Igen.
Turbulensen och sportchefen Tommy Salos avhopp kostade säkert mer än de flesta tror och det sena tränarbytet, då Sjur Robert Nilsen ersatte Andreas Appelgren, gjorde nog mer skada än nytta.
Nu tappar Leksand 35 miljoner i intäkter, spelarbudgeten måste ner från 40 miljoner till tio och inga spelarkontrakt gäller längre.
Mer än halva laget kommer att försvinna.
Nej, den här säsongen kan bara sammanfattas med ett enda ord.
Fiasko.
• • •
Samtidigt. Det här visar att steget mellan succé och fiasko ofta är hårfint i idrott.
• • •
Till sist.
Vilken fantastisk publik Leksand har. De fyllde Tegera Arena i den här sista matchen, det var utsålda 7 650 och fansen gav inte upp förrän Henrik Hetta satte helt avgörande 4-2 i tom kasse med bara tio sekunder kvar. Då stod ståplats ändå kvar och skanderade ”vi älskar Leksand”.
De var värda ett bättre öde.

Ja, vilken cirkus det har blivit efter André Deveaux attack på Västerås Per Helmerssson.
Två åklagare har agerat, kändisadvokaten Leif Silbersky är inkopplad och ett koppel kända kriminologer har haft synpunkter på fallet.
Finns det inte vettigare saker att syssla med?
Det har begåtts betydligt värre brott bara under de få sekunder det tagit mig att skriva de här meningarna.
Nej, det här har blivit en fars.
Vi har en åtalad som redan lämnat landet och ett ”brottsoffer” utan en skråma.
Och det enda vettiga André Deveaux sagt efter händelsen – och förmodligen det enda helt ärliga – sa han i ett uttalande innan han lämnade Sverige.
”Mitt uppsåt var aldrig att åsamka någon allvarlig skada och med tanke på att jag är en mycket större person än Per Helmersson är det klart att om skada varit min intention hade han inte kunnat spela matchen eller den påföljande.”
Jag är ingen jurist, men finns inget uppsåt och inget egentligt brottsoffer som skadats på något sätt, så har jag svårt att det här ska leda till något annat än ett frikännande. Eller maximalt dagsböter.
Och till vilket pris?
Hur många miljoner pratar vi om till slut i advokat- och rättegångskostnader?
Skattebetalarnas pengar.
Jag tolkar den här händelsen som att kanadensaren först försöker slå undan benen på Helmersson och när inte det går, så fäller han honom bakifrån.
Brutalt, javisst, men det är det där första yxhugget som upprör mest.
Det kommer bakifrån och ser helt livsfarligt ut.
Men jag är ganska säker på att Deveaux träffar där han siktar, det vill säga på skridskon.
Det är naturligtvis ingen ursäkt och det här är ett av de värsta överfall jag sett i svensk hockey. Det borde få disciplinnämnden att dela ut det högsta straff de någonsin gjort.
Men låt det stanna vid det.
Det här är bara FÖR mycket.

VÄXJÖ. När Tuomas Kiiskinen slog in 2-1 ville jag nästa kyssa honom.
Det finns rekord och det finns rekord.
SM-slutspelets längsta match är inget av de jag drömmer om att få se.
Jag såg det gällande mellan Leksand och Färjestad 1997 och den matchen var klar strax före midnatt.
Det här gick snabbare. På lite drygt fyra timmar.
Och under tiden jag satt på den här hockeymatchen, hann fotbollslandskampen mellan Sverige och Iran både börja, avgöras och avslutas.
Det var rena målfesten jämfört med det här.
Det var tränaren Timo Lahtinen som myntade det gamla uttrycket en gång i tiden.
Äckligt disicplinerat.
Och jag hittar inga andra ord att beskriva den här andra semifinalen mellan Växjö och Frölunda.
En match som innehöll totalt fyra utvisningar och stod 1-1 i mål vid full tid.
Och som sedan fortsatte i drygt två mållösa perioder.
Men min första tanke efteråt var:
Inget av de här lagen skulle ha en chans mot Skellefteå i en SM-final.
Nu är vi inte där än. Inte ens Skellefteå är där än.
Men alla pilar pekar mot att de är lika överlägsna den här gången som de två senaste åren.
Om nu inte Linköping gör en mirakulös vändning, är det Frölunda eller Växjö som är de enda utmanarna som finns kvar.
Då har de här första matcherna mellan Frölunda och Växjö har känts som omgång 27 och 38 i grundserien ungefär.
Lika händelsefattigt som känslokallt.
Väldigt taktiskt, väldigt uppstyrt och väldigt kontrollerat.
Om Frölundas kvartsfinal mot Luleå gjorde att jag fick hänga upp skylten med ”Barnförbjudet” ett par gånger, har det sannerligen inte varit någon som helst åldergräns i de här två första semifinalerna.
Samtidigt är det här en allmän trend sedan slutspelet började avgöras i bäst av sju.
Slutet känns så långt borta i de inledande matcherna att det aldrig blir den där riktiga nerven.
Det är som att alla väntar på att bäst av sju ska bli bäst av fem och sedan bäst av tre.
Då börjar allvaret.
Det är inga knivar mot strupen, inga ryggar mot väggen i match ett, två eller tre.
• • •
Växjö kvitterade alltså till 1-1 i matcher och det tror jag var en förutsättning för att de ska ha en chans att ta sig till SM-final. Hade Frölunda tagit ledningen med 2-0 – och de saknade sannerligen inte chanser i förlängningen – hade det varit mer eller mindre kört.
• • •
Den längsta slutspelsmatchen är som sagt fortfarande den mellan Leksand och Färjestad från 1997.
Klockan var närmare midnatt när Andreas Karlsson avgjorde. Klockan stod på 19.16 i sjätte perioden och jag var redan inställd på en sjunde.
Det kändes som en befrielse när det målet kom.
Vissa rekord är roligare än andra…

MALMÖ. Malmö vinner mot Leksand med 6-3 och bäddar för en sjunde och helt avgörande match.
En rysare med en SHL-plats i potten.
Och nu tycker jag det mesta talar för skåningarna.
Jag tyckte att Leksand hade en jättechans att stänga butiken här i Malmö i kväll, där de kunde spela utan press och säkra en SHL-plats nästa säsong.
Men det blev tvärtom.
Malmö satt i förarsätet hela matchen och ledde med både 3-1 och 4-2, innan Jens Jakobs satte helt matchavgörande 5-3 efter 12.36 i den tredje perioden.
Nu blir det en ny kvalrysare uppe i Leksand på skärtorsdagen.
Då är det vinna eller försvinna – för båda lagen.
Historien talar inte för skåningarna, som åkt på två av klubbens mest svidande förluster någonsin just på bortaplan i Leksand.
Det som i Malmö kallas ”leksandssyndromet”.
Men båda de gångerna har ett redan avsågat Leksand spelat bort Malmö från en SHL-plats.
Först 2007 då skåningarna tappade en given SHL-plats i tionde och sista omgången i dåvarande Kvalserien, då de förlorade med 6-5.
2008 var det ännu värre. Malmö låg tvåa inför sista omgången och skulle bara vinna sista matchen mot ett lika avsågat Leksand. De ledde med både 3-1 och 4-2, men lyckades ändå förlora med 4-5 i sudden.
Den här gången har båda lagen något att förlora.
Och det är Leksand som är under störst press den här gången.
Det talar för Malmö.
• • •
Men vilken galen hockeymatch det här blev.
Den slutade 5-3 men det kunde lika gärna blivit 10-8.
Det var helt galet.
Det var två virriga försvar och ett par målchanser i minuten kändes det som. Matchen igenom.
Det var videogranskningar, puckar på mållinjen, målvaktstabbar, puckar i stolpar och ribba och bortdömda mål.
Backen Jeremias Augustins 1-0 efter 11.29 av första perioden slog på något sätt an tonen.
Ett skott från mittlinjen, som en felplacerad och sprattlande Oscar Alsenfelt släppte in.
Möjligen touchade pucken en leksandsspelare, men från det avståndet ska inte någon målvakt släppa in några puckar. Och framförallt inte på den här nivån.
Nu bjöd Malmös Mattias Persson tillbaka bara dryga minuten senare, med årets indianare i egen zon.
Helt oattackerad frispelade han Jon Knuts mitt i slottet och det var 1-1.
Sedan var det slut på de riktigt allvarliga misstagen, men efter en dryg period hade de båda lagen gjort sju mål och det var 4-3 till Malmö.
Det efter många frilägen, många markeringsmissar och märkliga mål som det varit i hela den här matchserien.
Men det dröjde en och en halv period innan nästa mål kom, då Jens Jakobs fick stå helt ren framför Alsenfelt och kruta in 5-3.
Då var det bara 7.24 kvar att spela och blev helt matchavgörande.
Rättvist?
Ja, orättvist var det i alla fall inte, även om Leksand vann skotten med 31-27.
Det här kunde ha slutat hur som helst kändes det som, men jag protesterar inte mot Malmös seger.
De var effektivare framför mål.
Och som sagt – dramat fortsätter på skärtorsdagen.
Då avgörs allt.

Alla är överens.
André Deveauxs yxhugg på Västerås Per Helmersson är bland det fulaste, fegaste och vidrigaste som hänt på en hockeyrink.
Men jag tycker inte att han ska hamna inför civil domstol.
Jag har alltid tyckt att idrotten ska ta hand om sina egna fall – om det nu inte går långt över gränsen. Hade Deveauxs slashat Helmersson i huvudet hade det varit en annan sak.
Nu tycker jag nästan att det är hans crosschecking i bakhuvudet på Per Helmersson som är det fulaste i den här attacken. Ett fegt påhopp bakifrån det också.
Hans våldsamma slashing är ju riktad mot skridskon och vad jag kan se tar den mesta kraften i skridskoskenan.
Det ursäktar ingenting.
Men i en civil domstol skulle den här incidenten dra ut på tiden i det oändliga, vevas om och om igen och sedan förmodligen sluta i dagsböter och villkorlig dom. På sin höjd.
Och om han hamnar inför domstol:
Var drar vi sedan gränsen?
Ska varenda checking to the head inför civil domstol? Varje armbågstackling?
Det är det som är det stora problemet.
Det finns massor av incidenter som skulle bedömas som misshandel utanför rinken.
Och då blir det kaos.
• • •
André Deveauxs kommer inte att spela i Sverige nästa säsong.
Han kommer snart att lämna landet.
Efter det här kommer ingen klubb att vilja ha honom i laguppställningen. Han är en säkerhetsrisk och inte bara på grund av det här. På de 20 matcher han spelade för Rögle i grundserien drog han på sig 67 utvisningsminuter. Det har ingen klubb råd med.
Dessutom kommer han få en rekordlång avstängning av disciplinnämnden och saftiga böter.
Det är straff nog.
• • •
Bilderna på Deveauxs överfall har spridit sig över hokeyvärlden. Och jag kan meddela att fördömandet är lika hårt överallt. Även i Nordamerika.
Just att de tv-bilderna spridits över hela världen är nog värsta straffet för Deveaux själv.
Han anseende som hockeyspelare är lika med noll.

GÖTEBORG. Lasse Johansson vinner målvaktsmatchen mot Cristopher Nihlstorp.
Och Frölunda vinner första semifinalen mot Växjö med 4-1.
Det känns som göteborgarnas svagaste länk har blivit lagets styrka.
Det var många som ifrågasatte Frölundas målvakter redan innan säsongen startade.
Samma målvaktspar fick chansen, trots ett mindre lyckats slutspel i fjol då Frölunda rök redan i kvarten mot Linköping.
Meni årets slutspel har Lasse Johansson klivit fram som en matchvinnare och aldrig större än i första matchen mot Växjö.
Det blev 18-30 i skott, men 4-1 i mål.
Den här matchen tog honom förbi Luleås Joel Lassinantti och upp på andra plats i slutspelets målvaktsliga, med bara Skellefteås Markus Svensson framför sig.
Och Frölunda har tagit ett första litet kliv mot en SM-final.
Nu är det inte över än.
Det här kan svänga fort. Och Växjö var det något bättre laget sett till hela matchen.
Jag tycker fortfarande det känns helt öppet.
• • •
Det kändes som det var oceaner av utrymme i den här matchen, jämfört med Frölundas matcher mot Luleå och Växjös matcher mot Örebro.
Men så är det här två lag som känner att de kan vinna av egen kraft och utan att koncentrera sig alltför mycket på motståndet.
Och Frölunda trivs bäst i öppna landskap, då deras unga talanger får lite extra utrymme för sin kreativitet.
Som när de gjorde 1-0.
Ett av de snyggaste mål jag sett så här långt i slutspelet, då Max Görtz först lurade bort backen Niclas Lundgren med en blixstnabb dragning, lättade en backhand till Mattias Janmark som i sin tur hittade en helt ren Artturi Lehkonen vid Nihlstorps bortre stolpe. Det måste ha varit ett av de lättare mål finländaren gjort då han bara behövde sätta fram klubban och dirigera pucken i mål.
• • •
Och så Lukas Bengtsson.
Backen som spelade i Mora hela säsongen och SHL-debuterade för Frölunda i kvartsfinalerna mot Luleå.
Ännu en stortalang som hamnat i Frölunda och hans matchavgörande 2-1 var hur kallt som helst, då han åkte sig fri på högerkanten och lirkade in pucken mellan benen på Nihlstorp.
Nej, Bengtsson var strålande.
Annars blev väl finländaren Artturi Lehkonen den store matchvinnaren på papperet med sina tre mål. Påpassling, javisst, men det var tom kasse varje gång.
• • •
Hur viktigt är det då att vinna första matchen?
Ja, i Sverige hittar jag i vanlig ordning ingen bra statistik.
Men i Stanley Cup-finalen har det lag som vunnit första matchen tagit hem bucklan 54 gånger av 69 möjliga.
Det är 78,3 procent.
I årets kvartsfinaler gick tre av de lag som vann första matchen vidare.
Det var bara Växjö som tappade hemma mot Örebro i inledningsmatchen i den serien.
Sedan är väl det inte konstigare än att det bäst rankade laget börjar hemma och vinner i de flesta fall. Att det är den största förklaringen till statistiken.
• • •
Det här sägs ju också vara en match mellan hemvävt och hopvärvat.
Frölundas lönebduget är betydligt blygsamma än Växjös och av naturliga skäl. Frölunda har ju värvat unga och billiga spelare på väg upp och samtidigt lyft in flera spelare från de egna leden.
Det var en väg klubben valde efter flera ekonomiska djupdykningar och misslyckade värvningar.
Men jag har inga moraliska invändningar mot Växjös sätt att bygga sitt lag. De har inte den organisation på juniorsidan som Frölunda har. Än. Växjö är en klubb under uppbyggnad och skulle inte klara sig utan inhyrd arbetskraft utifrån.
Och i det perspektivet har de lyckats bättre än de flesta andra.

Jag var ju lite upprörd efter Damkronornas svaga match mot Japan i går, så nu måste jag berömma laget efter 3-2 mot Schweiz.
Då fick jag se allt det jag ville se redan från början.
En helt annan inställning av ett gäng som tagit kritiken på allvar.
Och Leif Boork kan sitta kvar ett tag till…
Annars fick jag lite otäcka vibbar inför tredje perioden då Sverige ledde men 2-0.
Jag var på plats på bronsmatchen i Sotji förra året, då svenskorna också ledde med 2-0 mot schweiziskorna inför slutsperioden.
Då blev det en kollektiv kollaps, en förlorad period med 1-4 och bronset gick till Schweiz.
Nu avgjorde svenskorna ganska snabbt in i tredje perioden, då Lina Wester åkte upp längs vänsterkanten och skickade en perfekt passning till Erica Udén Johansson framför mål.
Pang sa det bara och det var bara ett exempel på att det var ett helt nytt Sverige på isen.
Nu blev det lite spännande i matchens sista sekunder, då schweiziskorna reducerade till 2-3, men då var det bara 2,4 sekunder kvar. Tur var väl det.
Nu gäller det bara att slå Tyskland så blir det kvartsfinal i VM och det ska det naturligtvis bli på hemmaplan.
Allt annat vore ett fiasko efter den här matchen.
Ett VM-brons känns annars inte som en omöjlighet efter den här matchen.
Schweiz tog som sagt OS-bronset i Sotji, men även i VM 2012.
Så de är en bra värdemätare för det här svenska laget.
• • •
I dam-VM handlar det ju om att spela om brons bakom Kanada och USA.
Det är det enda målet.
På de femton dam-VM som spelats har det varit Kanada-USA i final varenda gång.
Räknar vi in de fem OS som damerna varit med är det bara Sverige som sprängt den nordamerikanska sviten, då de slog USA på straffar i OS-demifinalen i Turin 2006.
Det gav ett garanterat OS-vilver.
• • •
Boork vann också mot alla kritiker i ”målvaktsmatchen”.
I stort sett alla hade velat se Kim Martin Hasson i mål mot japanskorna.
Jag blev inte förvånad över Boorks svar på kritiken.
Kim Martin Hasson var inte ens ombytt mot Schweiz och Sara Grahn fortsatte i målet.
Så typiskt Boork.
Och Sara Grahn höll Sverige kvar i matchen förutom de där två målen på slutet.

Leif Boork inleder dam-VM med att bli historisk som förbundskapten.
Den förste någonsin som förlorar mot Japan.
Så jag citerar min gamle kollega Lasse Anrell.
Avgå Boork.
Avgå alla.
Det var väl så det kändes för ett ögonblick när Japan satte sin avgörande straff och vann det här med 4-3. En historisk seger för Japan.
Nu är det väl inte Leif Boorks fel att det gått utför för Damkronorna.
Men självklart skulle han ställt Kim Martin i mål, nu då hon blev friskförklarad efter sin långa skadeföljetong.
Med Kim i målet tror jag svenskorna vunnit det här.
• • •
Hemma-VM börjar alltså med ett fiasko och det väl det sämsta som kunde hända den här turneringen i Malmö.
Jag har varit med om många fina ögonblick med Damkronorna. Jag var på Sveriges första hemma-VM i Linköping 2005 då det blev brons, jag var på plats i Salt Lake City 2002 och såg Kim Martin bli stor hjälte då damerna tog ett historisk OS-brons.
Och så i Turin 2006 när svenskorna stod för en av de största knallarna genom tiderna och slog ut USA i semifinalen.
Det blev ett silver, då Kanada var alldeles för bra i finalen och vann med 4-1.
Men då kändes det som svensk damhockey var på gång. Att de skulle närma sig giganterna Kanada och USA.
Men det har blivit tvärtom.
Senast svenskorna mötte Kanada i ett VM (2010) slutade det 1-13.
Och de där sensationella 3-2 på straffar mot USA i OS-semfinalen i Turin 2006, har blivit till 1-9, 1-9, 1-6 i de senaste mästerskapsmatcherna mot amerikanskorna.
Två år efter det där sensationella OS-silvret i Turin startade Riksserien för damerna, med syfte att stärka damhockeyn och ska bättre matcher och motstånd.
Mot den bakgrunden kan man väl säga att Riksserien varit ett fiasko, i alla fall för Damkronornas styrka.
Nu är det istället så att länderna bakom Sverige närmat sig och i många fall gått förbi.
Japan är en av de nationerna och senast lagen möttes i OS i Sotji förra året vann svenskorna med knappa 1-0.
Men fram till i dag såg de svenska mötena med Japan ut så här:
10 10 0 0 66-10
Nu är den segerraden bruten och vid sämsta möjliga tillfälle.

Leksand lyckas vinna den enormt viktiga match fem hemma mot Malmö med knappa 2-1.
Men betyder det att årets mardrömssäsong är över?
Nej, när det gäller de här två lagen vågar jag inte vara säker på någonting.
Alla de här fem matcherna har känts som ett enda lotteri, men flera självmål, konstiga vändningar och slumpartade mål.
Den här kvällen vann Leksand tack vare en individuell prestation av Patrik Cehlin, som tog saken i egna händer när han rundade Niko Hovinen i tredje perioden och la in pucken köksvägen.
Ett mål som kom från ingenstans kändes det som.
Så har det känts nästan hela den här matchserien.
En kvittering för Malmö var inte långt borta när de tryckte på i sex mot fem på slutet.
Men även om Leksand har två matchbollar nu, men jag ser dem ändå inte som några favoriter i nästa match i Malmö Arena på måndag.
Och blir det 3-3 i matcher där, så är det här en helt öppen historia.
Igen.
Ändå är det naturligtvis fördel Leksand i ett läge, där de har två chanser att stanna i SHL.
Det skänker välbehövlig trygghet och leksingarna har väl råd att chansspela lite mer i Malmö på måndag för att försöka avgöra redan där.
Det är Malmö som har pressen på sig de närmaste tre perioderna.
• • •
Men hänger Leksand kvar gäller det att använda den här säsongen som ett varnande exempel.
Det har varit en historisk turbulens där både sportchefen Tommy Salo och tränaren Andreas Appelgren fått gå. Och ett helt koppel spelare har kommit och gått.
Färske klubbdirektören Kjell Kruse har haft en första säsong med fler rubriker än någon annan klubbdirektör i SHL-historien.
Nu känns det ändå som Leksand har en bra grund att vila på om de blir kvar i SHL.
Nye sportchefen Tore Jobs blir kvar och tränaren Sjur Robert Nilsens kontrakt fortsätter att gälla.
Men vi är inte där än.
Leksand måste vinna en match till för att hänga kvar.
Men för ett lag som bara vunnit tre av sina 18 senaste matcher finns inga garantier.