Jag måste säga att jag älskar NHL:s ständiga jakt på detaljer för att gynna det offensiva spelet, medan vi här i Europa sitter med armarna i kors.
Nu testar man en ny målbur, där formen på stolparna gjorts om så att insidan sluttar inåt.
Det ska ge stolpe in i stället för stolpe ut.
En stolpe på ett hockeymål är rund och fem centimeter i diameter.
Enklast förklarat har man filat ner insidan på stolpen så att den sluttar inåt.
Det ska göra att alla puckar som går i insidan på stolpen studsar in i stället för ut.
Samma sak med ribban.
I princip gör det att målburen blir fem centimeter större på längden och 2,5 cm större på höjden.
Det är tanken i alla fall.
Det är ett sätt att komma runt det motstånd som finns för att göra målburarna större.
Sedan är frågan hur det funkar i praktiken.
Den nya målburen testades för första gången på en träning med Toronto i går.
– Men jag får vänta med mitt omdöme. Jag måste testa den ytterligare några träningar för att ge ett svar, sa Torontos målvakt Curtis Joseph till tidningen Globe and Mail efter första testet.
Jag gillar att man försöker i alla fall.
För medan måtten på målburarna sett likadant ut, har målvaktsspelet utvecklats något enormt.
Det är bara att backa bandet tio, tjugo år och titta på målvakterna på den tiden.
Det är som natt och dag.
Av alla spelare har målvakterna utvecklats mest och butterfly-stilen har gett dem ytterligare fördelar.
Numera stänger en målvakt hela isen när fäller ut benskydden i butterfly-ställning och 28 centimeter i höjdled, då det är maximimåttet för bredden på målvakternas benskydd numera.
Men målburarna är fortfarande 183 cm breda och 122 cm höga – mätt från insidan av stolpar och ribba.
Den är en yta på 2,23 kvadratmeter.
Ställ en jätte som Roberto Luongo i vägen, så blir det inte många luckor.
• • •
Det påminner mig om en historia då klassiske NHL-coachen Scotty Bowman försökte få ett slut på Montreals måltorka en gång i tiden.
Han släpade in en målbur i omklädningsrummet och när spelarna kommit och satt sig och undrat vad målburen gjorde där, gick Scotty fram och höll upp en puck framför det tomma målet – som plötsligt såg enormt ut när det stod ensamt mitt på golvet.
– Ska det vara så jävla svårt att få in den här lilla pucken i det här stora målet, sa Scotty.
Och Montreal öste in mål i den matchen.
Enkel psykologi.

Vilken är den mesta svenskklubben i NHL genom tiderna?
Svar: New York Rangers.

De har haft överlägset flest svenskar – 32 stycken.
Det näst ”mesta” svensklaget i NHL har haft 23.
Men det återkommer jag till i en senare blogg.
Meste Rangers-svensken?
Skellefteås Janne ”X:et” Erixson som spelade tio raka säsonger och 556 matcher i Rangerströjan.
X-et fick aldrig några större rubriker, eftersom han var en utpräglat defensiv forward.
Men att han överlevde tio säsonger i en klubb känd för sin otålighet är bevis nog för hans storhet.
Han står fortfarande i en viss särklass, men kommer naturligtvis att hotas av Henrik Lundqvist i framtiden.
Henke är redan nu Rangers störste svensk genom tiderna.
Om jag får välja.
Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson skapade störst rubriker när de värvades från Winnipeg Jets och ett tag var NHL:s bäst betalda spelare.
Det var 1978 och de hade öst mål i Winnipeg Jets i WHA i flera säsonger och just blivit free agents.
Varenda NHL-klubb ville ha dem och det ledde till en extrem budgivning, där Rangers vägrade ge sig.
Det slutade med att de skrev på varsitt tvåårskontrakt värt en miljon dollar per person.
Det motsvarar drygt det tredubbla idag – drygt tre miljoner dollar, alltså – vilket visar hur låga NHL-lönerna var på den tiden jämfört med idag.
1978 var också senast Rangers ändrade layout på sitt kubbmärke som ser likadant ut idag.
Så här:

Men tillbaka till Rangers alla svenskar.
Här är den kompletta listan över de 32 svenskarna:
Målvakter (3): Hardy Åström, Johan Holmqvist, Henrik Lundqvist
Backar (11): Ulf Samuelsson, Peter Popovic, Kjell Samuelsson, Bert Robertsson, Christian Bäckman, Peter ”Mif” Andersson, Pär Djoos, Kim Johnsson, Jan Mertzig, Mattias Norström, Ronnie Sundin
Forwards (18): Kent-Erik Andersson, Ulf Dahlén, Jan Erixon, Anders Hedberg, Andreas Johansson, Johan Lindbom, Markus Näslund, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Michael Nylander, Mikael Samuelsson, Tomas Sandsdtröm, Fredrik Sjöström, Ulf Sterner, Niklas Sundström, Peter Sundström, Peter Wallin, Johan Witehall, Juha Widing
• • •
Som ni märker finns det ännu ingen stor Rangers-svensk som Salming eller Sundin i Toronto, Nicklas Lidström i Detroit eller Peter Forsberg i Colorado.
Henrik Lundqvist är på god väg, men annars har det mest handlat om väldigt tillfälliga besök.
Frölunda-backen Ronnie Sundin har bottenrekordet. Han drog på sig Rangers-tröjan en enda gång och Ulf Sterner fick bara spela fyra matcher när han blev NHL:s första svenskfostrade spelare 1965.
Sedan skickades han vidare till Baltimore Clippers.
Säsongen efter återvände han till Sverige och värvades sensationellt till Rögle.
• • •
Ska jag ta ut ett svenskt All Star Team i Rangers skulle det se ut så här:
Målvakt: Henrik Lundqvist
Backar: Ulf Samuelsson och Mattias Norström
Forwards: Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Janne ”X-et” Erixon.

Elitserien har tätat till sig så mycket att kvalserien nu är hotande nära även lag som Skellefteå och Frölunda.
Skellefteå är riktigt illa ute med sju förluster på de nio senaste.
Samma Skellefteå som firade jul som serieledare med femton poäng ner till kvalseriestrecket.
Nu är laget sexa och bara fem poäng från kvalserien.
Jag tippade Skellefteå sist i elitserien innan säsongen startade och kände att jag varit helt fel ute efter en makalös höst och sensationell serieledning.
Nu är det inte omöjligt att Skellefteå blir elva och tvingas kvala.
Med den utveckling laget haft efter jul pekar alla pilar nedåt och Skellefteå är seriens formsvagaste lag just nu – med undantag av hopplösa jumbon Södertälje.
Skellefteå har även sällskap av Frölunda i nedgångsspiralen.
Två klubbar som kändes som givna slutspelslag för bara några veckor sedan har plötsligt dragits in i bottenstriden.
Det gör att avslutningen på elitserien kommer att bli en riktig rysare – med tretton omgångar kvar att spela.
Frölunda har förlorat fem raka nu, sedan alla trodde att det mest tippade guldlaget hade nått toppen för att stanna.
Även jag.
Å andra sidan har Frölunda haft otur med skador, då två landslagscentrar försvunnit.
Andreas Karlsson har varit borta sedan länge och Jonas Nordqvist försvann i veckan.
Ska det kosta Frölunda en slutspelsplats?
Jag tror inte det.
Frölunda har en match mindre spelad och det är en hemmamatch mot Södertälje på tisdag.
Det bör vara tre säkra poäng.
Södertälje är nämligen det enda lag som känns helt avhängt.
Det är elva poäng nu upp till närmsta lag Djurgården.
Jag har sagt det tidigare:
Det är bara för SSK att börja scouta kommande kvalseriemotståndare som Leksand och AIK.
Motivationen kommer naturligtvis att sjunka snabbt hos SSK-spelarna och de kommer att ha mardrömmar om kvalserien på nätterna.
Själv såg jag Djurgården–Modo på tv på lördagseftermiddagen och måste säga att det var en helt underbar match.
Riktig slutspelskaraktär.
Djurgården har gjort ett mäktigt lyft och det är gubbar som Fredrik Bremberg, Kristofer Ottosson och Marcus Ragnarsson som vaknat och tagit sitt ansvar.
Nu var Modo minst lika bra, men siffrorna rann iväg på slutet och stannade vid 5–2 för Djurgården.
Jag tror det var bra för Djurgården att målvakten Stefan Ridderwall blev skadad.
Bra av den anledningen att lagledningen slipper att välja hela tiden.
Ridderwall har alltid haft en fördel genom sitt namn och att pappa Rolf har en lång tradition i Djurgåden.
Här måste jag rätta mig själv eftersom jag tidigare påstod att Stefan varit fostrad i DIF sedan barnsben. Det är han inte eftersom han startade karriären i Huddinge (tack för att du påminde mig, Marie Hallman).
Jag var dåligt påläst där.
Men jag tror det varit en fördel att han alltid betraktats som djurgårdare, när det kommit till målvakstvalet i Djurgården.
Jag anar och tror att det varit samma läge i vinter.
Wesslau är ju dessutom fostrad hos värste konkurrenten AIK.
Men nu slipper Djurgården välja och jag tror det gynnar laget.
Djurgården, Modo och Timrå är tre av elitseriens formstarkaste lag tillsammans med HV 71.
Men medan HV 71 ligger i toppen kommer de tre andra forsande bakifrån.
Vore jag Skellefteå-fan skulle jag inte sova gott på nätterna den närmaste tiden.
• • •
HV 71 var för övrigt mina guldfavoriter innan säsongen.
Efter en skakig inledning känns det som ett ganska bra tips i dag.
Mats Wennerholm

Årets två stora hockeycomebacker är två lika stora fiaskon så här långt.
Natten mot fredag förlorade Mats Sundin och hans Vancouver sin fjärde raka match – alla på hemmaplan dessutom.
Vancouver har bara vunnit en av de senaste fem matcherna med Sudden i laget.
I natt satt dessutom Sudden utvisad igen, då svenske Joakim Lindström sköt matchavgörande 2–0 för Phoenix.
Tala om öken.
Samtidigt har Skellefteå förlorat sex av åtta matcher sedan Mikael Renberg kom tillbaka i laget och ett av elitseriens överraskningslag är nu bara tre poäng från en plats under slutspelsstrecket.
Nä, de två gamla lagkompisarna från Toronto och landslaget har inte haft det lätt sedan de kom tillbaka.
Här är kalla fakta:
Vancouver sedan Suddens comeback
Matcher
4–2 Edmonton (b)
4–6 St Louis (h)
2–4 San José (h)
3–5 New Jersey (h)
1–4 Phoenix (h)
Totalt: 5  1  0  4  14–21  2
Suddens facit: 1 mål, 1 assist, –4 och totalt nio skott på mål.
Skellefteå sedan Renbergs comeback
Matcher
1–3 Timrå (h)
1–2 Södertälje (b)
2–5 Linköping (b)
7–1 Luleå (h)
5–3 Frölunda (h)
1–5 Färjestad (b)
4–5 Brynäs (b)
1–2 Djurgården (h)
Totalt: 8  2  0  6  22–26
Renbergs facit: 1 mål, 0 assist –2 och 14 skott på mål.
• • •
Vad beror det på då?
Är både Sudden och Renberg så överskattade att de sänker sina lag i stället för att höja dem?
Nej, så är det naturligtvis inte.
Jag tror det mest handlar om psykologi.
Sudden och Micke är ju lika stora namn i medspelarnas ögon som de är hos alla oss som följt deras fantastiska karriärer.
Det kan ha en negativ effekt.
Någon eller några får kliva tillbaka från strålkastarljuset, när det svänger mot de stora namnen.
Medspelare tror omedvetet att de två stjärnorna själva ska lyfta laget och ösa in mål.
Det är lätt att gömma sig bakom spelare som Sudden och Renberg och glömma det hårda jobb som gjorde laget framgångsrikt innan stjärnorna kom.
Det skapar en bakvänd effekt och handlingsförlamning.
Dessutom kan det bli ännu värre när nedgångsspiralen snurrar allt snabbare.
Och det gör den just nu.
Samtidigt tror jag att så långa uppehåll som Mats Sundin och Mikael Renberg haft påverkar mer än de flesta tror.
Dessutom tror jag Sudden och Micke har en längre startsträcka än många andra innan de kommer in i rätta matchformen.
Hockey är mycket tajming, att komma rätt i banan och ha ett sjätte sinne som bör funka med automatik.
En sak är i alla fall säker.
Det kan bara bli bättre.

Hur är klassen på Elitserien 2008/09?
Är kvalitén sämre bara för att tabellen är jämn?
Jag skulle säga både ja och nej.
Spelarmaterialet är lika bra som det varit tidigare under 2000-talet, förutom NHL-lockutsäsongen 2004/05 då förstås.
Men spelet är sämre.
Och det är sämre av en enda anledning.
Det är Lasse Falk-hockey som gäller i nästan alla lag numera.
Inte sedan Djurgårdens 1-3-1-hockey var som värst har jag sett så mycket baklängesåkning i mittzon.
Underhållningsvärdet har sjunkit till en katastrofnivå.
Elitserien har aldrig varit tråkigare och det är tränarnas fel.
Defensiven går i första hand och det skapar detta rumpviftande i mittzon där de flesta lag står och väntar på att motståndarna ska göra misstag.
Det som jag en gång i tiden döpte till parasithockey.
Få lag har game plans att vinna matcherna av egen kraft, genom att anfalla mer och skapa fler målchanser än det andra laget.
Det var därför JVM var en sån befrielse, eftersom Pär Mårts tänkt helt om när det gäller Småkronorna.
Där är det full fart framåt.
Jag anser att Hockeyligan, Svenska Ishockeyförbundet och även internationella förbundet måste agera.
Titta på NHL.
Där hände det saker när målproduktionen sjönk och underhållningsvärdet hotades.
Man gjorde flera åtgärder för att gynna lirarna och skapa förutsättningar för offensivt spel.
Det blev nolltolerans mot spelförstörande hakningar och fasthållningar, mittzonen krymptes och anfallszonerna gjordes större.
Det hände massor.
Vad händer här hemma?
Ingenting.
Första åtgärden borde vara att inför mindre rinkar med NHL-mått även i Europa.
Att en gång för alla ha samma spelyta i hela hockeyvärlden.
En ren självklarhet i mina ögon.
Och ta även efter de större anfallszonerna och skapa förutsättningar så att det lönar sig att anfalla.
Då kommer vi att få se fler mål som det Mattias Tedenby gjorde mot Linköping.
Det är sånt som får publiken att komma – även i framtiden.
Nu blev torsdagens elitserieomgång ovanligt målrik och relativt underhållan.
En av få undantag från regeln.
Och Linus Omark slog faktiskt Tedenby med ett ännu läckrare mål senare under kvällen, då han gjorde 3–2 mot Timrå.
Den dragningen har jag inte sett sedan Ronni Hannula (lillbrorsa till Mika) gjorde den i en final Aftonbladet Cup.

De flesta minns väl att det brann på Svt:s hotell under JVM i Ottawa.
Niklas Wikegård, Marie Lehmann, Chris Härenstam och fem andra medarbetare fick fly ut från sina rum på nyårsdagens morgon.
Brandmännen upptäckte snabbt att branden var anlagd och hela hotellet spärrades av.
Ottawapolisens brottsutredare hittade snabbt orsaken:
En snabbtillverkad brandbomb på hotellets första våning.
Nu kan jag berätta vad som hände.
Det var en 25-årig kanadensisk prostituerad som tänt på.
Hon hade besökt en kanadensisk man på första våningen under nyårsnatten, men istället för att få betalt för sina tjänster hade hon bryskt blivit utkastad i hotellkorridoren på första våningen.
Fylld av hämndbegär startade hon två brandhärdar i varsin ände av korridoren och flydde sedan ut i den iskalla gryningen (det var minus tjugo den morgonen).
Samtidigt som elden spred sig låg Wikegård och Svt-folket och sov några våningar högre upp i hotellet.
Som tur var för svenskarna är nordamerikanska hotell extremt brandskyddade.
Det sitter i rökvarnare i varenda hotellrum och det finns direktlarm till brandkåren.
Ändå spred sig elden så snabbt att en kvinna på första våningen drabbades av tjugoprocentiga brännskador på överkroppen och i ansiktet och ligger fortfarande kvar på sjukhus i Ottawa.
Tre andra rökskadades allvarligt.
Wikegård och övriga Svt-människor väcktes av brandlarmet och lyckades ta sig ut oskadda.
Jag träffade dem bara någon timme efter branden och de var ordentligt omskakade.
En märklig tillfällighet var också att brandlarmet gått kvällen innan.
Men då var det ett pojkstreck från någon i de ungdomslag i hockey som bodde på hotellet.
Men det gjorde att de flesta – inklusvie Wikegård & Co – inte tog det på allvar när det gick på nytt tolv timmar senare.
Först när de kände brandröken förstod de att det var allvar andra gången.
Det är en otroligt märklig tillfällighet.
Jag har tillbringat i snitt 120-150 dagar om året på hotellrum i olika delar av världen de senaste tjugo åren.
Och jag har aldrig varit med om att brandlarmet gått.
Den 25-åriga kvinnan greps bara några dagar efter branden.
Hon sitter häktad i väntan på rättegång.
Hon är anklagad på flera åtalspunkter från försök till mordbrand till våldsamt motstånd (när hon skulle gripas).
Hon riskerar flera års fängelse.

Vilken är världens snällaste sport?
Inte friidrott i alla fall.
Där ryker aktiva ofta ihop, men rekordet är fortfarande från 1994.
Efter klassiska Weltklasse i Zürich hamnade sprintrarna Dennis Mitchell och nigerianen Obadele Adeniken i en vild fight i lobbyn på hotellet.
Samma hotell för övrigt där Tre Kronor bodde och firade VM-guldet 1998.
Mitchell och Adeniken slogs så stolar och bord flög och det var karatesparkar och vilda svingar.
Tyvärr var jag inte där, för det var något jag gärna velat se.
Men jag har fått historien återberättad av ett ögonvittne jag känner.
Mitchell och Adeniken tillhörde världens bästa sprinters 1994 och var inte de bästa vänner.
De hade rykt ihop redan i kön på en flygplats i North Carolina på väg över till Europa.
Dennis Mitchell hade fått för sig att Adeniken snackat skit om hans mamma och hans flickvän i incheckningskön och de rök ihop redan där.
i Zürich ville Dennis Mitchell ha en offentlig ursäkt när han gick fram till Adeniken inför 50-talet vittnen.
– Jag har inget att be om ursäkt för, sa Adeniken och vände sig och gick.
Då knuffade Dennis Mitchell omkull honom med hjälp av sin bror Tony Mithcell och sin massör
De var tre mot en, men å andra sidan hade och har Adeniken svart bälte i karate.
Han for upp och skallade Tony Mitchell i huvudet så att det blev ett stort jack under ena ögat och blodet sprutade.
Då bröt åskådarna in och amerikanska häckstjärnan Roger Kingdom höll fast Adeniken på golvet, medan en säkerhetsvakt kopplade ett nackgrepp på Mitchells massör.
Men Dennis Mitchell lyckades slita sig loss och sprang fram och sparkade Adeniken i huvudet.
Nu blödde även nigerianen, men samtidigt lossade Kingdom på greppet så att Adeniken skulle kunna försvara sig.
Resten blev rena kampsportsuppvisningen.
Adeniken utdelade tre blixtsnabba karatesparkar sänkte han först Tony Mitchell, sedan massören, som brakade in i en vägg efter en spark i bröstet och slutligen träffade han Dennis Mitchell i huvudet.
Mitchell blödde från näsa och mun och lämnade lobbyn.
Han kunde tävla i nästa GP i Bryssel.
Det kunde inte Adeniken.
Han fick avbryta säsongen och åka hem med två stygn och en lindrig hjärnskakning.
Senare åkte Dennis Mitchell fast för dopning med otillåtet höga halter testosteron i kroppen.
Det bidrog säkert till hans korta stubin, även om Mitchell kom med en av dopninghstoriens märkligaste förklaringar.
Han påstod att han druckit ett sexpack öl och älskat hela natten då provtagarna kom på morgonen. Det var därför testosteronet var på topp.
Jo, jo.
Men kom inte och säg att friidrott är en snäll sport.
Även om slagsmål är sällsynta, är det mycket psykningar och i vissa grenar även närkontakt.
Minns bara när Michelle Perry tacklade Susanna Kallur i VM-finalen i Osaka.
Så vilka är då världens snällaste sporter?
Konståkning?
Nä, minns bara Tonya Harding och hennes anhang, som försökte krossa knäskålen på värsta konkurrenten Nancy Kerrigan med ett baseballträ inför OS i Lillehammer 1994.
Till och med i skytte förekommer psykningar.
Men jag gör ett försök.
Här är min lista på världens fem snällaste sporter:
1. Konstsim
Ett lag i taget i bassängen skapar inga rivaliteter. Och en av få sporter där man ler under hela utförandet.
2. Curling
Trots att deltagarna är utrustade både med kvastar och blytunga stenar har det mig veterligt aldrig varit några fighter i den sporten.
3. Golf
De ingår i reglerna att vara en hedersman – eller hederskvinna. En sport där det bara går att bli arg på sig själv.
4. Bowling
Den enda man slår ner i den sporten är käglorna.
5. Casting
En sport där alla får stå sitt eget kast.
Ni som läst så här långt har säkert fler förslag.
Om jag känner er rätt.

Det verkar bara en ganska enad front bland publiken för att införa mindre rinkar.
Det har jag märkt efter att ha tagit upp frågan lite löst tidigare.
Men nu är det dags att brassa på.
Att starta en internationell kampanj – kanske göra en film:
”Älskling, jag krympte rinken”
Men det är definitivt dags för de styrande att vakna.
Inte bara för att det blir roligare och mer händelserik hockey.
Utan även för sportens trovärdighet.
För det som egentligen är mest upprörande är att en liten sport som hockey håller fast vid att ha två olika mått på spelplanen.
En i hockeyns hemland Kanada och större delen av USA – och en i Europa och övriga världen.
En tennisplan är en tennisplan i hela världen.
En fotbollsplan en fotbollsplan.
Då borde hockeyn kunna besluta om en gemensam yta att utöva sporten på.
Och eftersom den moderna hockeyn uppfanns i Kanada borde deras mått gälla, så att vi får samma typ av hockey överallt.
Det är nämligen en stor skillnad.
På liten rink blir det mindre styrspel, fler avslut, fler tacklingar och mer tempofylld hockey.
Ett moderna spel för dagens allt kräsnare hockeypublik.
NHL är också de enda som aktivt ändrat regler för att göra spelet mer att attraktivt för publiken och skapa offensivare hockey.
Men här i Europa sitter hockeyfolket med armarna i kors – än så länge.
Jag har alltid tyckt att Internationella Ishockeyförbundets (IIHF:s)  ordförande, schweizaren René Fasel, är en vaken man.
Därför borde han sätta sig ner med sina internationella förbund och diskutera en ändring.
Kanada har blivit delaktiga i den internationella hockeyn på ett helt annat sätt än förr.
Både årets senior-VM och JVM spelade på liten rink och kommande OS i Vancouver avgörs på samma yta.
Den är redan godkänd för internationella mästerskap.
Det känns som pendeln är på väg att svänga över även här hemma i Sverige.
Jag läste Håkan Södergrens senaste inlägg på Viasat där han anser att liten rink, åskådarplatser vid plexiglaset och mer underhållande hockey är avgörande för framtiden.
Det är helt rätt spår att följa.
De enda jag kan tänka mig har invändningar är de konservativa ryssarna, som förmodligen anser att liten rink skulle vara ett hot mot deras hockeykulturella särart.
I övriga Europa skulle det inte vara några problem att krympa isytan.
Det skulle också skapa utrymme för extra stolsrader närmast rinken och göra att arenorna kunde ta in ett tusental åskådare extra.
Och de skulle komma.
Dessutom:
Det är en miljövänligare alternativ.
Mindre isyta att kyla och mindre uppvärmningskostnader i hallar eller arenor (då isen ha en kylande effekt på innetemperaturen).
Jag är övertygad.
Men fler måste bli det.
• • •
Apropå Fasel.
Han är verkligen inte rädd för nya idéer.
Vid en presskonferens i Ottawa samma dag som Sverige spelade final mot Kanada, var han till och med inne på mitt förslag att låta Kanada arrangera JVM i hockey varje år.
Jag vet att många tycker det är fel, men titta då på de här siffrorna från de fem senaste JVM-turneringarna:
År       Arrangörsland  Publik Totalt  Publik i snitt per match
2005  USA                   193.256           6.234
2006  Kanada             325.138         10.488
2007  Sverige               63.493            2.048
2008  Tjeckien           103.179             3.328
2009  Kanada            453.296          14.622
”It´s a no-brainer” som man säger i Nordamerika.
Problemet är bara att Kanada inte vill arrangera JVM varje år.
– Nej, vi måste vara försiktiga och inte arrangera för ofta, sa kanadensiska förbundets ordförande Bob Nicholson vid samma presskonferens.
Varför går då JVM i Kanada även nästa år då (Regina och Saskatoon) frågar ni?
Jo, för att inga andra sökte nästa års 2009/10.
Kanada ville egentligen inte ha den JVM-turneringen, men var bussiga och tog den ändå.
Det gör att det blir fyra raka JVM i Nordamerika eftersom amerikanska Buffalo arrangerar  2010/2011 och sedan Kanada igen 2011/12.
Då är det Calgary och Edmonton som delar på det.
Och när jag tittar på siffrorna härovan skäms jag nästan för att vara svensk.
Snittet i Leksand/Mora för två år sedan var 2.048 åskådare match.
Ungefär lika många som stod i korvkön i pauserna i Ottawa…

Sverige kommer att få betala priset för Oscar Möllers skada i JVM.
NHL-lagen kommer garanterat att stoppa alla svenska juniorer till JVM i framtiden.
Att Oscar Möller spelade två matcher med en spricka i nyckelbenet är ett dåligt betyg på den svenska lagledningen och läkarna.
Om det nu är som Los Angeles-coachen Terry Murray sa i natt, att Möller fick skadan redan i sista gruppspelsmatchen mot Ryssland.
I så fall spelade han både semifinalen mot Slovakien och finalen mot Kanada skadad.
Nu kommer Möller att missa minst sju matcher med Los Angeles.
Kings som var så generösa att de till och med betalade Möller hans vanliga lön under JVM.
Det är i alla fall vad jag har hört är det normala i de fallen.
I så fall tjänade han omkring 330.000 kronor under de cirka två veckor han var med i den svenska truppen.
Att i det läget skicka tillbaka en skadad spelare – och som dessutom spelat skadad i två matcher – är bland det värsta man kan göra.
Och NHL:s general managers har lååååånga minnen.
Sverige kommer garanterat inte att få loss några NHL-spelare om samma situation uppstår nästa säsong.
Mycket tallar dessutom för det och  då handlar det om några riktiga nyckelspelare.
Backarna Erik Karlsson och Victor Hedman kan båda vara i NHL nästa säsong.
Ottawa har redan deklarerat att de anser att Erik Karlsson går in i truppen redan nu.
Förlundabacken som dessutom fick sitt stora internationella genombrott i JVM, där han utsågs till turneringens bästa back och blev ende svensk i All Star Team.
Timrås Magnus Svensson Pääjärvi kommer också att gå i första rundan i sommarens NHL-draft och har både storleken och styrkan för att bli aktuell för NHL-spel, beroende på vilken klubb som väljer honom.
Alla tre är juniorer även nästa säsong och nyckelspelare i nästa års JVM-trupp.
Det kan bli ett dyrt pris att betala.
Det kan i värsta fall kosta ett guld.

För tre veckor sedan utskälld allsvensk spelare i Västerås.
I måndags utsedd till Sveriges bäste forward i JVM.
Och i natt NHL-debut.
Mikael Backlund, 19, har haft några omtumlande veckor.
Minst sagt.
Det här är en av de största skrällarna någonsin i svenska NHL-debuter.
Från en elfteplats i Västerås interna poängliga.
Från allsvenskan till en plats i ett av NHL:s hetaste lag.
Även om Backlund var olycklig i JVM-finalen mot Kanada, så förstod jag att Calgary Flames general manager Darryl Sutter gillade vad han såg.
Backlund blev ju Sveriges bäste målskytt med sina fem mål och han utsågs till bäste forward i Småkronorna av den svenska lagledningen.
Så när övriga laget satte sig på planet till Sverige, flög Backlund åt andra hållet.
Till Calgary.
Då hade han ingen aning om han skulle skickas till AHL eller juniorhockey i Western Hockey League.
Det blev NHL-debut i stället.
I ett av NHL:s  formstarkaste lag.
Calgary är trea i Western Conference bakom San José Sharks och Detroit Red Wings.
Det är märkligt att han varit så osynlig i Västerås.
Inte bara i vinter med blygsamma fyra mål på sjutton spelade matcher.
Det var samma sak i fjol, då det bara blev tretton poäng (9+4) på 37 matcher.
Då gjorde han också succé i JVM med sina tre mål och fyra assist, lika många som sin betydligt mer hyllade lagkompis Patrik Berglund.
Samme Berglund som nu tagit en ordinarie plats som rookie i NHL-laget St Louis.
Men jag tror att Mikael Backlund är den där typen av spelare som kommer att passa bättre i NHL än han gör i svensk hockey.
Han är kvick, han har ett bra skott och han är målfarlig.
Jag tror han passar bättre på liten rink och ett mer böljande spel, än det uppstyrda spel och väldiga isytor vi har här hemma.
Sedan återstår att se om han klarar testet.
Det är stort steg att ta.
Men det är stort bara att få chansen i NHL som junior.
Oscar Möller har redan tagit en plats i Los Angeles och det var bra länge sedan som Sverige hade två juniorer i NHL samtidigt – om vi ens har haft det tidigare.
Det är inte många svenskar som stuckit över till NHL redan som juniorer.
Men jag tror det här bara är början.
Nästa år kan faktiskt både Erik Karlsson, Victor Hedman och Mangus Svensson Pääjärvi vara NHL-spelare.
Tre spelare som är juniorer även nästa säsong.
Det skulle vara förödande för Pär Mårts JVM-trupp nästa år, men samtidigt ett bevis på hur bra kullar Sverige fått fram.
• • •
Jag har ju precis kommit tillbaka från JVM och en turnering på liten rink.
Nu har jag suttit och följt torsdagens elitserieomgång och kan bara säga:
Inför liten rink även i Europa.
Det skulle göra hockeyn dubbelt så rolig och händelserik.
Jag har aldrig förstått varför en liten sport som hockey ska ha två olika storlekar på rinkarna.
Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) bestämmer reglerna, med godkänner samtidigt att deras mästerskap spelas på liten rink.
VM i Quebec i våras, JVM nu senast och OS nästa år.
Det skiljer fyra meter i bredd på NHL:s och Kanadas små rinkar jämfört med de internationella måtten.
Längden är densamma  – 60 meter.
Det är bara att flytta in sargen två meter på varje sida.
Då höjs underhållningsvärdet med det dubbla.
Tillräckligt för att fylla arenorna i elitserien igen.
Tro mig.