OTTAWA. Min analys att det såg avgjort ut redan efter första perioden stämmer ännu bättre nu i den andra.
Det blev 23-4 i skott till Sverige i den andra perioden, även om skottstatistiken jag hänvisar till är den på tavlan.
Den verkar inte riktigt stämma med den officiella.
Men skotten var någonting ditåt i alla fall.
Utklassning.
Därför kändes det magert att det bara blev ett enda svenskt mål, då Frölundabacken Erik Karlsson snärtade in ett handledsskott efter 13.30, precis som slovakerna blev fulltaliga.
Slovakerna hade få skott, men hade ett par riktigt bra lägen då Markström gjorde ett par suveräna räddningar.
Men svenskarna fortsätter att spela en härlgt offensiv hockey och det är inget gnetande och väntande på att motståndarna ska göra misstagen.
Nej, det är kul att se de här svenska juniorerna flyga fram.
Tredje perioden kvar nu och jag räknar med ett par svenska mål till.
Det vore kul om Oscar Möller fick göra ett.
Han har varit grym.
Mats Wennerholm

OTTAWA. Man ska väl aldrig skriva att en match är avgjord efter en period – Leif Boork sa ju en gång att det finns inget svårare än att leda med 2–0 i hockey (här har jag redan fått lära mig att Boork sa 3–0, men i logikens namn måste det i så fall vara ännu svårare att leda med ”bara” två mål, även om jag förstår vad han menar).
Men jag skulle bli väldigt förvånad om Sverige släppte det här greppet, eller om ens Jacob Markström släpper in två mål i en och samma match mot en nation som Slovakien.
Markström har känts väldigt tät i första perioden, där han trots allt haft en del att göra med snedstudsar och aviga skott.
Men det är svenskarna som skapat mest och Mikael Backlund hade kunnat vara tvåmålsskytt om han satt den jättechans han fick i power play efter sju och en halv minut. Men då gjorde samtidigt slovakiske målvakten Jaroslav Janus en sådan där räddning man brukar hamna på tio i topp på över veckans räddningar i NHL.
Nu tog Mikael Backlund revnasch då han stack rakt mellan två slovakiska backar och kallt satte 2–0 mellan benen på Janus efter 14.42.
Slovakerna avslutade perioden med ett mycket starkt power play, men Markström fortsatte att imponera i mål.
Skotten blev 13–8 till Sverige i första perioden.
Ett bra facit, men svenskarna har en offensiv grundinställning.
Som helhet en rolig period och ett härligt tempo.
Mats Wennerholm

OTTAWA. Sverige fick en drömstart på matchen mot Slovakien, då Simon Hjalmarsson gjorde 1–0 redan 1.02 in i första perioden.
Ett riktigt klassmål, då han bröt in framför den slovakiske målvakten Jaroslav Janus och höll i pucken den där extra hundradelen som gjorde att han kunde lägga den i mål.
Just den typen av individuella initiativ som krävs för att lyckas i den här typen av turneringar.
Det har gått sex minuter när jag skriver det här och slovakerna har också stuckit upp ett par gånger. Det är ingen riktig karaktär på matchen än.

OTTAWA. Nu är jag på plats i Civic Centre i Ottawa och har precis fått det svenska laget inför nattens match mot Slovakien.
Pär Mårts har fått möblera om en del sedan Jacob Josefsson (Djurgården) blivit sjuk och fått lämna den svenska förstakedjan. Han ersätts av Färjestads Marcus Johansson som tar plats bredvid Mikael Backlund och Oscar Möller.
En svensk superkedja på papperet.
Nu är inte Josefsson värre däran än att han är ombytt och uppsatt som trettonde forward, men enligt Sveriges general manager Tommy Boustedt är han krasslig.
Vad vet jag.
Mattias Tedenby, som var trettonde forward senast, tar Marcus plats i kedjan med David Ullström och André Pettersson.
De bildar för övrigt en ren HV-femma i den här matchen med backarna Nichlas Torp och Sebastian Erixon bakom sig.
Här är det svenska laget:
Målvakt
Jacob Markström
Förstafemman
Eri Karlsson-Victor Hedman-Oscar Möller-Mikael Backlund-Marcus Johansson
Andrafemman
David Rundblad-Tim Erixon-Simon Hjalmarsson-Joakim Andersson-Magnus Pääjärvi-Svensson
Tredjefemman
Nichlas Torp-Sebastian Erixon-André Pettersson-David Ullström-Mattias Tedenby
Fjärdekedjan
Nicklas Lasu-Anton Persson-Carl Gustafsson
Sjunde back: Viktor Ekbom
Trettonde forward: Jacob Josefsson
• • •
Sverige-Slovakien var Småkronornas öppningsmatch i förra årets turnering.
Det blev en rysare, sedan slovakerna hämtat in en svensk ledning med 3–1 till 3–3 i sista perioden. Men svenskarna lyckades vinna med 4–3 och sedan var det raka vägen till final.
Slovakerna hade sin JVM-premiär igår då de utklassade Lettland med 7–2. Slovakerna är som vanligt skickliga offensivt, men det finns klara brister i defensiven och målvaktsspelet.
• • •
En match har redan spelats här i Civic Centre.
Ryssland slog Finland med 5–2, samma Finland svenskarna vann över med 3–1 i öppningsmatchen.
I andra arenan Scotiabank Place krossade nyss Kanada stackars Kazakstan med 15–0. Kanadensarna har nu 23-1 i målskillnad efter två matcher…
Mats Wennerholm

OTTAWA. Ursäkta att det gått en tid sedan senaste inlägget, men det har varit bråda dagar över julen.
Nu har jag precis vaknat min första morgon i Ottawa och häpnar fortfarande över det enorma hockeyintresset i detta land.
Bara några siffror från i natt:
Kanada-Tjeckien i ScotiaBank Place
Publik: 19.622
Sverige-Finland i Civic Centre
Publik: 9658
Då talar vi juniorhockey och en stad som är mindre än Stockholm.
Det är redan klart att Ottawa kommer att slå alla tiders rekord för ett JVM.
Det har redan sålt 95 procent av alla biljetter eller över 440.000.
Det gamla rekordet hade Mats Sundins nya hemtrakter Vancouver-Kamloops från JVM 2006. Det lockade totalt 374.353 åskådare.
Här går folk till och med och tittar på Kazakstan-Tyskland.
Det är helt makalöst och JVM borde naturligtvis gå i Kanada varje år.
Intresset förtjänar det, även om man kan tycka att det ger Kanada fördelar.
Men desto skönare att spöa dem i en VM-final.
Kanada är ju kända för att skaffa sig ständiga fördelar, påverka valet av domare till de viktiga matcherna och sno åt sig bästa omklädningsrummmen.
Ett typexempel var VM i Quebec senast, där det bästa omklädningsrummet i Pepsi Colliseum inte ens fanns med på ritningen när de övriga lagen skulle välja.
Men så fort Kanada kom till stan åkte deras skylt upp på det omklädningsrum som inte fanns på papperet.

Kanada snor bästa omklädningsrummet vid VM i Quebec i våras. Precis som vanligt. Här under JVM i Ottawa har de redan det bästa. Foto: Mats Wennerholm

Å andra sidan är det ju den kanadensiska lagledningens jobb att skaffa laget fördelar.
Jag önskar att svenska, finska, ryska och tjeckiska ledare kunde vara lika framåt och försvara sina rättigheter.
Nu verkar kanadensarna få göra som de vill.
Men det blir en senare fråga.
Jag tror nämligen att Sverige och Kanada kommer att mötas i VM-finalen den 5 januari.
Det känns som vinner sin grupp och kanadensarna den andra.
Det gör att lagen kan mötas först i en finalmatch.
Nu är inte Sverige favoriter som kanadensisk finalmotståndare här borta.
I en omröstning av SLAMSports får USA 38 procent av rösterna, Ryssland tvåa med 29 och Sverige 27 procent.
• • •
Annars är det som vanligt här i ett vintrigt Kanada.
Det var minus tio när jag landade i går, men temperaturen ska upp till sju plus de närmaste dagarna.
Jag bor på samma hotell som ryssar, amerikaner och kanadensare.
Svenskarna bor på Westin på andra sidan gatan.
Det är välordnat i ett land där hockeyspelare står högst upp på rankingen.
• • •
Hann precis fram för att se Sverige slå Finland med 3–1 i natt.
Det såg bra ut.
Det finns ett enormt självförtroende i det här svenska laget.
Men det är Victor Hedman störst i kanadensiska ögon.
Han hade sex kanadensiska journalister runt sig efter matchen i går. Hans interna kamp om att gå först i sommarens NHL-draft är det man skrivit mest om inför JVM.
Motståndaren heter ju John Tavares, Kanadas stjärna, som blixtstartade med två mål och en assist när kanadensarna krossade Tjeckien med 8–1.
Han var grym måste jag erkänna.
Mats Wennerholm

Nu har det gnällts på Bengt-Åke Gustafsson en hel helg och jag tycker faktiskt synd om honom.
Vad ska han göra med de spelare han förfogar över?
Karl´n kan ju inte trolla.
Då kom jag på den geniala idén:
Anställ Joe Labero som ny förbundskapten.
Han kan ingen hockey.
Men han kan trolla.
Tänk er nästa gång ett gäng svenska stjärnor tackar nej till Euro Hockey Tour.
Då trollar han bara fram fyra nya äss ur rockärmen.
Är ekonomin dålig förvandlar han tre kronor till en tusenlapp.
Och när ryssarna kommer fria får de höra ”simsalabim” från det svenska båset och så är pucken borta!
När en svensk kommer fri försvinner motståndamålvakten genom ett hemligt hål i isen.
Poff, bara.
Osv.
Det kommer att knäcka vilken motståndare som helst.
Labero skulle göra succé.
De svenska spelarna skulle hela tiden få lära sig massor av nya trollerinummer på taktikgenomgångarna.
En oslagbar kombination.
Och blir Wikegård eller någon annan alltför kritisk är det bara att trolla bort honom.
Jag ser redan affischerna inför LG Hockey Games framför mig:
”En magisk kväll med Tre Kronor”.
Det ni.
• • •
Men tillbaka till allvaret.
Jag gillar Bengt-Åke, men han har problem när han blir attackerad som han blivit i helgen.
Då svarar han ungefär som en trotsig tonåring.
Det senaste var att han skulle köra sitt eget race och ta ut de bästa spelarna till varje turnering.
Men det är vad han absolut i n t e ska göra.
Svensk hockey har inte råd med en storkonflikt till mellan Hockeyligan och Hockeyförbundet.
Idag känns det viktigare än någonsin att alla drar åt samma håll.
Jag har svårt att ställa mig på förbundets sida, då jag anser att turneringarna i Euro Hockey Tour känns helt meningslösa.
Det är egentligen bara Svt som bevakar matcherna numera, eftersom det är den enda hockeyturnering de haft råd att köpa rättigheterna till.
Det mest intressantaste den här gången är den debatt som Wikegård drog igång i sin ”Hockeystudio”, som annars känns lika avslagen som själva matcherna.
Men när Wikegård intervjuade förbundets generalsekreterare Jörgen Lindgren på telefon från Moskva var han obarmhärtig i sina frågor.
Det bara smattrade.
Det var skjutjärnsjournalistik på hög nivå måste jag erkänna.
Redan efter fråga ett var Lindgren nere för räkning och hade inget riktigt svar, förmodligen för att han inte var riktigt beredd på attacken.
Imponerande, WIkegård!
• • •
Men jag tycker inte att Bengt-Åke ska sparkas.
Det skulle inte förändra ett smack, utan bara ge oss en ny förbundskapten att klanka på.
Det är inte där problemet sitter.
Jag anser att debatten måste breddas ordentligt.
Det är inte bara Bengt-Åke som misslyckas med sina svenska spelare.
Svensk hockey har faktiskt skämt ut sig hela den här säsongen – inte minst HV 71 och Linköping med sina insatser i Champions Hockey League.
Frågan man borde ställa sig är vad det beror på.
Varför svensk hockey tappat så mycket internationellt.
Tränar spelarna för lite?
Mitt svar: Ja, jag tror det. Svenska spelare tränar definitivt mindre än vad man gör i Ryssland. De blir nästan chockade när de kommer dit. Här tror jag det finns massor att göra. AIK:s framgång i allsvenskan tror jag mycket beror på att laget är bättre tränat än motståndarna, vilket i sin tur beror på att man anlitat ryske coachen Vladimir Jurzninov som flyger upp från Schweiz en vecka i månaden.
Är det den ”svenska modellen” det är fel på, det defensiva tänket med styrpspel och stillastående spelare i mittzon?
Svar: Ja, jag tycker i alla fall att svenska elitseriehockeyn blivit tråkigare och tempofattigare. Det tror jag faktiskt bidragit till att publiken sviker.
Är det fysiska spelet för dåligt?
Svar: Definitivt. Det tacklas knappast alls i elitserien. Det är inte enbart domarnas fel, även om de alltför ofta visar ut en spelare som får in en klockren tackling på en motståndare. Det är inte kuddkrig det handlar om.
• • •
Ryssland är utan tvekan världens näst bästa liga just nu.
Sedan kommer Tjeckien.
Men Sverige är ändå fyra på min lista.
Åtminstone än så länge.
Mats Wennerholm

Hur högt ska Annika Sörenstam hamna på en lista över de hundra bästa Svenska idrottarna genom tiderna?
Anledningen till att jag reagerar är att Svt:s krönikör Jonas Karlsson hade henne på en tredjeplats genom tiderna i Sverige, slagen bara av Björn Borg och J-O Waldner.
Det visar hur olika man kan se på saker och ting.
På min lista skulle hon inte ens hamna bland de hundra.
Hon skulle inte ens vara aktuell, eftersom golf är en sport jag vägrar kalla idrott.
Man slår på en stillaliggande boll och promenerar sedan till nedslagsplatsen för att slå igen.
Det går inte på tid och de gäller inte att vara snabbast eller fysiskt starkast.
Och det är ingen risk att någon kommer att tacklar dig på vägen eller att någon försöker sno bollen från dig.
I golf har nämligen alla sin EGEN boll.
Idrott?
Glöm det.
Ett exempel.
John Daly tillhörde världens bästa golfare i flera år.
Så jag ber er titta på den här korta intervjun och uppvisningen och avgöra om det är en toppidrotttsman vi talar om.

http://se.youtube.com/watch?v=2rtT2z5fDlg

För er som inte orkar koppla upp er till YouTube kan jag upplysa om att Daly intervjuas i bar överkropp, barfota och har en cigarett i mungipan när han senare smeker iväg bollarna.
Det märks att han är en stor golfare.
Men det märks också att han inte är någon idrottsman.
Han har en mage som ser ut som om han ätit 200 golfbollar till frukost.
Och han är ett levande bevis på att du kan kröka, röka och vara rätt kraftigt överviktig, men ändå vara en ruskigt bra golfspelare.
Nu tycker jag att John Daly verkar vara en ganska skön typ och jag ler gott åt bilderna på YouTube.
Annika Sörenstam är rena renlevnadsmänniskan bredvid John Daly och jag tar inte ifrån henne att hon tränar lika stenhårt och seriöst som många andra toppidrottare.
Men hon kan ändå få stryk av någon som är en tiondel så vältränad som hon själv.
Sånt kan aldrig hända i riktig idrott.
• • •
Min topplista då?
Ja, men jag orkar inte knåpa ihop hundra namn.
Jag ska ge er en tio i topp-lista, men jag tänker inskränka mig till idrottsmän och kvinnor jag själv träffat och sett live under deras karriärer.
Så det blir inga Arne Borg eller Gunder Hägg på den här listan.
Dessutom lägger jag in både karaktär och förutsättningar i min ranking och inte enbart de framgångar de nått som aktiva.
Då ser den ut så här:
1. Ingemar Stenmark
Först och fortfarande störst. Ingemar går inte att jämföra med någon annan. Han var ett tidfenomen. Killen från fjället som spöade skiten ur hela den alpina världen.
2. Björn Borg
Jag satt klistrad framför tv:n under Björn Borgs samtliga fem raka Wimbledonsegrar. Vilken dramatik och vilken idrottsman.
3. Peter Forsberg
Jag har inte sett någon annan hockeyspelare med Foppas talang, geni och blick för spelet. Dessutom kan han gå genom en vägg för en seger. Han är unik.
4. Anders Gärderud
Han bestämde sig för att ta OS-guld på 3000 meter hinder i Montreal 1976. Han gjorde det också och satte ett par världsrekord längs vägen.
5. Pernilla Wiberg
Kom från Norrköping och blev världens bästa utförsåkerska. Det säger allt. Otroligt målmedveten och stenhårt psyke.
6. Stefan Holm
Jag gillar Holm av samma skäl som Pernilla Wiberg. Trots usla förutsättningar blev han bäst i världen – på ren vilja.
7. Thomas Wassberg
Jag glömmer aldrig skägget som såg ut som ett stelnat vattenfall efter varje tuff femmil. Vilken svensk urkraft. Och han vägrade ta emot Bragdguldet 1980 med motiveringen att Sven-Åke Lundbäck inte fått det två år tidigare. Wassberg har inte ångrat sig en sekund under de 18 år som gått sedan dess. Bara det gör att han platsar på min lista.
8. Gunde Svan
Hittade helt nya vägar och hade en otrolig vinnarskalle.
9. Carolina Klüft
Sverige har aldrig haft en större friidrottstalang. Hon kunde ha vunnit mer i sjukamp, men det hon hann skrapa ihop har redan gjort henne historisk.

Carro före Zlatan på min lista. Foto: Mats Wennerholm

10. Magdalena Forsberg
Jag räknar in henne i samma kategori som Borg & Stenmark. Först och störst i en idrott som ingen egentligen brydde sig om innan.
Mats Wennerholm

Sverige vann OS-guld i Turin 2006.
Men jag tror Tre Kronor blir ännu bättre i Vancouver.

Bilden jag tror kan bli verklighet i Vancouver. Foppa och Sudden sida vid sida i ännu ett OS.
Foto: Mats Wennerholm

Idag är det bara knappt 14 månader tills första OS-matchen spelas i Vancouver den 16 februari 2010.
Och Bengt-Åke Gustafsson kommer att ha tillgång till i stort sett hela guldlaget från Turin.
För er som inte minns det såg det ut så här:

Målvakter: Henrik Lundqvist, Mikael Tellqvist, Stefan Liv
Backar: Christian Bäckman, Niclas Hävelid. Kenny Jönsson, Niklas Kronwall, Nicklas Lidström, Ronnie Sundin, Daniel Tjärnqvist, Mattias Öhlund
Forwards: Peter Forsberg, Mats Sundin, Henrik Zetterberg, Daniel Alfredsson, Per-Johan Axelsson, Fredrik Modin, Tomas Holmström, Samuel Påhlsson, Mikael Samuelsson, Daniel Sedin, Henrik Sedin, Mika Hannula, Jörgen Jönsson.

Av dem är det bara en spelare som helt säkert lagt av 2010.
Det är Färjestads Jörgen Jönsson, som deklarerat att han slutar efter den här säsongen.
Samtidigt har Sverige fått nya stjärnor sedan 2006.
Nicklas Bäckström är redan given i en OS-trupp, Patrik Berglund (St Louis) är på god väg att bli det.
Johan Franzén i Detroit har också haft en enorm utveckling och har förvandlats till en av NHL:s bästa målskyttar.
Given han också.
Backen Kim Johnsson i Minnesota kunde inte vara med i Turin.
Han går in på åtta backar.
Dessutom kommer spelare som Henrik Zetterberg, Daniel och Henrik Sedin och Henrik Lundqvist vara ett snäpp bättre med all rutin de fått sedan 2006.
Och om Foppa får ordning på foten, kommer han garanterat att vara med i Vancouver. Han spelade ju halvskadad i Turin och var nära att stoppas av Philadelphia inför avresan.
Han hade problem med ljumskarna och Philadelphia avrådde honom från att spela OS.
Jag var själv på plats hos Foppa i Philla dagarna innan avresan och det var större dramatik än de flesta visste om.
Men Foppa stack ändå, vilket visar hur mycket han gillar att spela med Tre Kronor.
Dessutom skulle han – precis som Kenny Jönsson – ha chansen att bli historisk i Vancouver genom att ta sitt tredje OS-guld.
Sveriges matchvinnare i finalen mot Finland i Turin – backen Nicklas Lidström – har kontrakt med Detroit ett år till och kan avgöra ännu ett OS.
Och både mål- och poängkungen från Turin spelar också nästa år.
Ni har kanske glömt vem det var?
Jo, Daniel Alfredsson.
De här var för övrigt de tio bästa svenska poängplockarna i Turin:

Daniel Alfredsson, f       8  5  5  10
Mats Sundin, f                 8  3  4   7
Henrik Zetterberg, f        8  3  3   6 
Per-Johan Axelsson, f   8  3  3   6
Nicklas Lidström, b        8  3  3   6
Peter Forsberg, f             8  0  6   6
Henrik Sedin, f                8  3   1  4
Samuel Påhlsson, f        8  2   2  4
Daniel Sedin, f                8  1  3   4
Tomas Holmström, f       8  1  3  4
Mikael Samuelsson, f    8  1  3   4

Mats Sundin har ju sagt att han inte har några tankar att spela ett OS till, men i hans fall får man väl i så fall vara lite elak och hoppas att han inte vinner Stanley Cup den här säsongen.
För då tror jag han slutar direkt.
Men spelar han nästa säsong finns ingen anledning att tacka nej till OS.
När han ser det lag Sverige kan få, är han inte dummare än att han förstår att det finns stora chanser till ett andra rakt OS-guld.
Men om vi plockar bort Sudden, är det bara att sätta in Nicklas Bäckström i hans ställe.
”Bäckis” är redan en etablerad NHL-stjärna och kommer att vara ännu bättre om 14 månader.

Dessutom finns flera nya forwards.
Jag har nämnt Franzén, men även Loui Eriksson i Dallas har växt ut till en målskytt och lagkompisen Fabian Brunnström växer också hela tiden.
På backsidan finns nya namn som Tobias Enström, Alexander Edler, Anton Strålman och varför inte Douglas Murray.
Och jag höll på att glömma Johnny Oduya i New Jersey.
NHL:s mest underskattade svensk.
Han imponerar i match efter match och måste vara den mest underbetalde svensken i NHL med sina 600.000 dollar i årslön.
Den enda svagheten på backsidan är att det saknas högerskyttar.
Men det gjorde det i Turin också.
Där fanns inte en enda rightare med, men det gick bra ändå.
Men naturligtvis är det en liten fördel att ha minst en högerskytt bland backarna, speciellt i power play, men den enda right-back jag kan se konkurrera om en plats 2010 är i så fall Anton Strålman.
Strålman som just nu är i Torontos farmarlag Marlies och inte haft den utveckling de flesta trodde då han stack över till NHL i fjol.
”Ryssarna” Magnus Johansson och Johan Åkerman – de andra två högerskyttar som Bengt-Åke använt i landslaget – platsar inte i konkurrensen inför OS.
Inte i min bok i alla fall.
• • •
Största hotet mot Sverige i OS tror jag kommer att heta Ryssland.
Även om Kanada har hemmaplan, så föll de mot just ryssarna i sitt första hemma-VM i våras.
Ryssarna har nämligen vad de alltid saknat i måsterskapen tidigare:
En riktigt bra förstemålvakt i San Josés Evgenij Nabokov.
Det avgjorde VM och det kan avgöra OS.
Men då måste de slå Sverige.
Mats Wennerholm

Karol Krizan får gå från Modo.
Det var inte en dag för tidigt.
Slovaken har gjort sig omöjlig i klubben med sina divalater.
Det funkar möjligen om man spikar igen i match efter match och storspelar.
Men har man elitseriens näst sämsta räddningsprocent finns inga ursäkter.
Typiskt för Krizan var att när han första gången fick svidande kritik, då var det inte hans fel.
Han skyllde på allt och alla – utom sig själv.
Han gick till och med ut offentligt och sa att han ville lämna klubben.
I NHL skulle man få sparken direkt efter ett sådant uttalande, men Modo-ledningen teg och lät Krizan fortsätta.
Jag ska inte ta ifrån slovaken allt.
Han gjorde en strålande säsong i Modo 2006-07 som slutade med SM-guld.
Men sedan dess har han varit medioker.
Han är en starkt bidragande orsak till att Modo misslyckades i fjol och ligger under slutspelsstrecket i år.
Jag minns Tre Kronors kvartsfinal mot Slovakien i VM i Moskva 2007. Slovakerna lät Krizan stå då de trodde att han kunde de svenska spelarna bäst.
Problemet var att svenskarna läste Krizan ännu bättre.
Det blev 7–4 och Krizan slängde in ett par puckar.
Problemet är att han nästan alltid går ner i sin butterfly-ställning för tidigt och sällan väntar ut skytten. Det gör att det blir stora hål ovanför båda axlarna på honom.
Och alla vet vad en bra målvakt betyder för ett lag.
Han ger självförtroende till hela försvarsspelet och skickar signaler som gör att backar och forwards framför honom kan spela med ett helt annat självförtroende.
Titta på Brynäs.
Men har man en målvakt man inte tror och litar på då faller allt ihop.
Då sprider sig osäkerheten och det är precis det jag sett i Modos försvarszon den här säsongen.
Dessutom har Krizan alltid varit speciell – vilket i och för sig inte är ovanligt för en målvakt.
Men slovaken har aldrig varit en lagspelare. Han har gått sina egna vägar och hela tiden med sitt eget bästa för ögonen – inte lagets.
Nu satsar Modo på de målvakter som finns i organisationen – Michael Zajkowski och junioren Niklas Svedberg.
– Ett målvaktspar vi tror stenhårt på, säger sportchefen Ecke Holmberg.
Han kan inte inte säga annat.
Men Modo är naturligtvis redan ute och jagar en etablerad målvakt.
Annars kan man sluta drömma om ett nytt SM-guld.
Om det nu är det man gör.
Men med en bra målvakt håller Modo mästarklass – åtminstone på papperet.
Mats Wennerholm

Hittade en makaber artikel på Wikipedia häromdagen, som listade alla hockeyspelare som dött under sin aktiva karriär.
Det är allt från självmord, drunkningsolyckor, knarköverdoser till skrumplever.
Men framförallt bilolyckor.
Det är häpnadsväckande hur många hockeyspelare som dött i just bilkrascher och på listan finns några folkkära svenska hjältar:
Pelle Lindbergh, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och Roger ”Bullen” Hägglund.
”Lill-Strimma” har jag sett spela och han var förmodligen den största backtalang Sverige fått fram.
Pelle och ”Bullen” kände jag personligen.
Men det finns många andra namn man har en relation till, trots att man aldrig träffat dem personligen.
Som backen Tim Horton.
Enda anledningen till att jag har det är att hans nummer och porträtt hänger i taket i Air Canada Centre.
Eftersom pressläktaren är precis under taket har man all denna levande NHL-historia nästan mitt framför ögonen och jag vet inte hur många gånger jag låtit blicken fara över alla legendarer.
Och av någon anledning brukar jag alltid få platsen framför Tim Hortons banderoll, vilket gjort mig extra nyfiken på honom.
Men ingen som varit i Kanada kan ha undvikit Tim Hortons namn.
Det ligger ett Tim Horton´s i nästan varje gathörn, en snabbmatskedja döpt efter honom som mest fokuserar på kaffe, kakor och munkar.
En tickande fettbomb som nu växt till 2700 försäljningsställen både i Kanada och norra delarna av USA.
Tim Horton var en råstark back och kanadensare som var känd för att ta sina motspelare i ett järngrepp när han hamnade i slagsmål.
Ha la helt enkelt armarna runt dem och klämde åt.
Bostons Derek Sanderson hamnade i ett sådant järngrepp en gång och var tvungen att bita Horton för att få honom att släppa.
Då hade han känt hur revbenen knäcktes ett efter ett…
Sånt föder legender.
Men Tim Horton var inte odödlig.
Han körde ihjäl sig 1974 på väg från Toronto till Buffalo, en väg jag själv kört flera gånger.
Man passerar gränsen vid Niagara-fallen och sedan är det en stor och bred motorväg söderut mot Buffalo.
Horton körde en italiensk sportbil – en De Tomaso Pantera – som han fått i present av Buffalos dåvarande general manager George Imlach.
Han kraschade in i ett betongfundamentet till en motorvägsbro i 160 kilometer i timmen och kastades ur bilen eftersom han inte bar säkerhetsbälte.
Han förklarades död i samma stund han rullades in på sjukhuset.
När han dog var han fortfarande aktiv trots sina 44 år och 22 säsonger i NHL.
Och det var en ganska typisk NHL-olycka.
Alkohol i kombination med alltför hög fart.
Obduktionen visade att Horton hade dubbelt så mycket alkohol i blodet som tillåtet.
Snabbmatskedjan som bär hans namn fortsätter att växa, men Hortons partner köpte ut hans andel av änkan efter dödskraschen.
Det är bara namnet som lever kvar.
Det finns många sätt att bli odödlig.
• • •
Pelle Lindbergh kommer alltid att vara odödlig i mina ögon.
Jag gjorde mitt första hockey-VM i gamla Västtyskland 1983, då Sverige spelade i Düsseldorf och München.
Anders ”Ankan” Parmström var förbundskapten och Pelle Lindbergh hade just startat sin sagolika karriär.
Inför turneringen blev Philadelphia utslaget i första slutspelsrundan av New York Rangers.
Det var första säsongen Pelle var riktigt het.
Han hade fått spela sin första All Star-match, han kom med i NHL:s All Rookie Team och utsågs även till Årets Rookie i Philadelphia.
Så damp han ner där i VM-truppen som nybliven stjärna.
Livet lekte.
Jag minns speciellt en av dagarna då det var öppet hus hos Tre Kronor och jag satt och tog en kopp kaffe med Pelle.
Då frågade han plötsligt om jag ville hänga med ner till Stuttgart dagen efter.
Han skulle beställa en ny, specialbyggd Porsche direkt från fabriken.
Han beskrev alla detaljer, hästkrafter och det bara lös i ögonen på honom.
Han älskade bilar.
Men jag hade jobb att göra så jag var tvungen att tacka nej.
Nästa gång jag hörde talas om den där Porschen var den förvandlad till skrot och Pelle låg på ett sjukhus i Philadelphia med obotliga hjärnskador.
Det var två år senare.
Sedan familjen tagit det svåra beslutet att stänga av respiratorn fick jag det tunga uppdraget gå runt med dödsbudet på läktaren på Johanneshovs Isstadion där det pågick en elitseriematch.
Det enda jag minns är sorgen i allas ögon.
Pelle var älskad av alla.
Det gick inte att tycka illa om honom.
Han var ett naturbarn som levde i nuet och han älskade hockeyn överallt annat.
Sedan dess har jag alltid undrat om jag hade ändrat historiens lopp om jag valt att följa med honom till Porschefabriken den där dagen.
Men det får jag aldrig veta.
Det slår mig också att två spelare från det där VM-laget 1983 står med på Wikipedias lista över hockeyns sudden deaths.
Backen Roger Hägglund var också med där i Västtyskland och avled efter en bilolycka 1992.
• • •
För er som undrat så finns hela lista här:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_ice_hockey_players_who_died_young
Mats Wennerholm