Radiostationen FAN 590 i Toronto uppger att Mats Sundin redan har bestämt sig. Det blir New York Rangers.
Reportern Bob McCown hänvisar till en insatt källa som hävdar att det är Rangers som gäller för Sudden och att det blir offentligt senare den här veckan.
Men jag tvivlar.
Jag tror Suddens beslut kommer att dröja till efter jul.
Det är massor med spekulationer kring Sudden just nu och han är den mest omdiskuterade hockeyspelaren på i stort sett alla hemsidor och bloggar i Nordamerika, där alla vill vara först med nyheten om Suddens nya adress.
Enligt välkända signaturen Eklund på Hockeybuzz.com har i alla fall Philadelphia dragit sig ur dragkampen och där uppges Vancouver ligga bäst till.
Enligt HockeyLeaks.com är listan nere i två lag nu – Vancouver och Rangers – och ett beslut ska komma inom 72 timmar.
Där spekuleras i en trade som ska skicka Rangers stjärna Scott Gomez till Vancouver, för att få plats med Mats Sundin under lönetaket på Manhattan.
Sudden själv har precis landat i Sverige för att fira en svensk jul.
Han verkar vara den som är lugnast i den här stormen.
• • •
Fler sena nyheter från Kanada:
Den 21-åriga kanadensiska backen Don Sanderson ligger i koma efter att ha fallit och slagit huvudet i isen under ett slagsmål i MLH (Major League Hockey) i Ontario.
Hjälmen hade fallit av tidigare under slagsmålet och Sandersons huvud träffade isen med full kraft då han föll.
Han blev liggande livlös på isen under en match mellan hans Whitby Dunlops och Brantford Blast.
I natt låg han fortfarande i koma på Hamilton General Hospital i Ontario.
Utgången är fortfarande oviss, men läkarna fick ett visst hopp då Sanderson rört lite på vänsterarmen, vilket är ett gott tecken.
Det är annars mycket ovanligt med så allvarliga skador under ett slagsmål.
Det är mest händerna som tar stryk.
Ett typexempel är Tampas David Koci som just nu vilar med en bruten hand, efter ett slagsmål med New York Rangers Colton Orr.
Mats Wennerholm

Jag halkade in på det här ämnet då jag råkade se att Thomas Junta fått avslag på sin nådeansökan tidigare i år.
Han får sitta kvar i fängelset i Massachusetts, USA:s mest svårstavade delstat.
Vem är då Thomas Junta?
Jo, hockeyvärldens mest ökända hockeyfarsa.
Den femte juli år 2000 slog han ihjäl en annan hockeypappa, 40-åriga Michael Costin, och blev en världsnyhet.
Jag har mött en del upprörda hockeyföräldrar under min egen tid som hockeyfarsa, men inga som slagit varandra på käften.
Även om det varit nära ett par gånger.
Men där i Massachusetts gick det så långt att en hockeyfarsa hamnade i fängelse och den andra på bårhuset.
Orsaken var en internmatch på en sommaröppen rink, där knattarna på 10-12 år hade delat upp sig i två olika lag.
Offret Michael Costin hade hoppat in som domare.
Det blev lite småfult, speciellt mellan Costins tre söner och Juntas tioårige son Quinlan.
Just då klev Thomas Junta in i hallen för att hämta upp sin son.
När han såg vad som hände på isen sprang han ner till båsdörren och skrek:
– Nu får ni fan sluta med det där!
Costin ryckte på axlarna och svarade:
– Det är hockey.
Det ledde till att de båda papporna började knuffa och sparka mot varandra. Men det var snabbt över, då två andra pappor gick emellan och bröt upp fighten.
Den enda skadan då var att Junta fick skjortan sönderriven innan han kastades ut ur hallen, efter att först ha bett sonen Quinlan att byta om snabbt och komma ut till den väntande bilen.
Där kunde det ha slutat.
Men den 125 kilo tunga lastbilschauffören Junta – som kallades den ”snälle jätten” av sin advokat senare under rättegången – tyckte att sonen dröjde och var orolig att bråket mellan smågrabbarna blossat upp igen.
Så han gick tillbaka in till omklädningsrummen.
Den första han mötte var Costin, som reagerade direkt och försökte pricka Junta med en höger.
Alla är överens att Costin utdelade det första slaget i det så fatala bråk nummer två.
Problemet var att de gick i olika viktklasser.
Costin vägde bara 80 kilo mot Juntas 125.
Det slutade med att Junta – enligt rättegångsprotokollet – satt grensle över en liggande Costin och delade ut sex slag mot hans huvud.
Dessutom ska han ha dunkat Costins huvud i cementgolvet två gånger.
Och allt skedde inför deras egna, chockade barn som skrek åt dem att sluta.
När Junta slutligen reste sig låg Costin kvar livlös på golvet.
En artär hade skadats och all blodtillförsel hade strypts till hjärnan.
Han avled på sjukhus två dagar senare.
Junta har hela tiden hävdat att han handlade i självförsvar.
Costin var heller inte Guds bästa barn och hade suttit i fängelse sju gånger.
Han gick också på en cocktail av starka mediciner vid tillfället.
Antidepressiva tabletter, sömnmedel och medicin mot yrsel.
Men det hjälpte inte Junta.
Han visade ingen ånger i rättsalen och såg sig själv som ett offer.
Han menade att han bara försvarat sig.
Den kalla attityden gjorde att domen blev 6-10 år när den föll 2002, dubbelt så sträng som normalt i liknande fall.
Av samma skäl har Junta fått två nådeansökningar avslagna.
Han hävdar fortfarande att han handlade i självförsvar.
Därför får han fira sin sjunde jul i fängelse.
Om grabben fortfarande spelar hockey vet jag inte.
Men det är knappast troligt.
• • •
Från en hockeytokig farsa till en annan.
En helt annan.
Michel Croteau är kanadensare, men han anser att pennan är mäktigare än svärdet.
När den 16-årige sonen Steven vann poängligan i pojkserien han spelade i tog Michel för givet att han också skulle koras till ligans MVP – mest värdefulla spelare.
Steven hade trots allt gjort 45 mål och 42 assist på bara 27 matcher den här vintern 2001.
– Han var fantastisk. Alla älskade pojken, berättade hans pappa.
Men när det var dags att dela ut priset till mest värdefulla spelare, var det en annan spelare som fick gå upp på scenen.
Då brast något i Mr. Croteau.
Men han väckte inte rubriker genom att slå någon på truten.
Nej, han stämde det lokala kanadensiska ishockeyförbundet på 300.000 kanadensiska dollar – då cirka 1,8 miljoner svenska kronor.
Men vad han inte visste var att det kanadensiska ishockeyförbundet – Hockey Canada – hade en paragraf som sa att en spelare som var inblandad i en rättstvist var avstängd så länge utredningen pågick.
Och den tog tid.
Stackars Steven missade hela nästa säsong och hans karriär var över.
Så vad hände sen?
Jo, Croteau förlorade naturligtvis målet mot Hockey Canadas stjärnadvokater, även om han försökte driva fallet ända upp i Kanadas Högsta Domstol.
Och Steven – numera 24 – spelar korphockey idag.
• • •
Egentligen är det märkligt att inte fler coacher,domare och andra fått sätta livet till, om man läser den amerikanska domarorganisationen Naso:s – www.naso.org – lista över incidenter som inträffat i framförallt amerikansk ungdomsidrott.
Här är några exempel:
En pappa ville ge igen på en medspelare som mobbat hans 12-årige son i det amerikanska fotbolls-laget 49ers i Las Vegas. Han blandade ner östextraktet Ipecac – som utlöser svåra kräkningar – i sonens energidryck och sa åt honom att se till att lagkompisen drack ur flaskan.
Problemet var bara att det var en varm dag och att halva laget drack ur samma flaska.
Det slutade med att åtta ungdomar fick föras till sjukhus med svåra magsmärtor.
Pappan – 41-årige Jerome Breland – dömdes till sex månaders husarrest.
• • •
I Albuquerque, New Mexiko, slipade en tandläkare gallret rakbladsvasst på sin sons amerikanska fotbolls-hjälm. Meningen var att ge motståndarna svåra skärsår. Fem spelare och en domare skadades innan tilltaget upptäcktes. Och pappa tandläkaren fick sitta två dagar i fängelse och göra tre månaders samhällstjänst.
• • •
En polisofficer i Pennsylvania mutade en tioåring med två dollar, för att han skulle pricka en motspelare med den stenhårda bollen i en baseball-match. Polisen fick krypa in i finkan i 23 månader.
• • •
En fotbollsmamma i Viriginia klöser och slår en 15-årig domare efter en match där hennes nioårige son spelat.
• • •
En fotbollscoach i Florida attackerar domaren efter en match för 12-åringar. Han skallar domaren som bryter näsbenet.
• • •
Sådär fortsätter det bara.
Det finns fler exempel på hur föräldrar kan bära sig åt.
Det finns till och med ett uttryck för det i USA – ”sidline-rage”.
Föräldrar som står vid sidan och blir så upprörda att de till slut exploderar.
Det är skönt att man bor i Sverige.
Mats Wennerholm

I Nordamerika fick hockeybloggarna nästan en chock då den här bloggen plötsligt dök upp nyligen:

http://www.hockeygodonline.com

Där bloggar förre NHL-agenten och coachen Dave Frost tillsammans med förre NHL-spelaren Mike Danton.
Vad är det då för märkligt med det?
Jo, Danton dömdes till 7,5 år i amerikanskt fängelse 2004 för att ha hyrt en hitman för 10.000 dollar för att mörda just Frost.
Frost å andra sidan har själv stått inför rätta anklagad för att sexuellt ha utnyttjat de tonåringar han en gång tränade hemma i Kanada – bland dem en ung Danton.
Frost frikändes nyligen i en rättegång.
Därför blev förvåningen stor när det startades en blogg där Frost och Danton bloggar tillsammans.
Mike Danton kommer att blogga från fängelset i USA.
Han spelade i St Louis då han greps för att ha iscensatt ett mordförsök på sin förre ungdomscoach och tidigare agent Dave Frost.
Trots det har de haft nästan daglig kontakt på telefon sedan Danton hamnade i fängelse.
Och nu har de alltså startat en mycket omdiskuterad blogg tillsammans under det provocerande namnet ”hockeygodonline”.
Dave Frost är en allmänt hatad man i Kanada efter alla avslöjanden och trots att han frikändes för ett par veckor sedan.
I en intervju i Ottawa Citizen säger han:
– Jag har blivit utpekad som en bad boy och nu ska jag visa hur ”elak” jag kan vara.
Få vill läsa Frosts blogg och han har redan sågat journalistkåren i Toronto vid fotknölarna.
Ändå dras alla till den här bloggen som  flugor till en dynghög.
Nu har ju även jag tipsat om den, även om jag försöker undvika att skänka Mr Frost alltför många ”träffar”, bloggvärldens simpla mått på framgång.
• • •
I går var det 75 år sedan som NHL:s All Star-match föddes.
Men inte på det sätt man kan tro.
Upphovet var ett rent dråpförsök i en NHL-match mellan Boston och Toronto 1933.
Det var Bostons back Eddie Shore som brutalt körde över Torontos Ace Bailey bakifrån med sådan kraft att Bailey stöp i isen och krossade skallen.
Inga spelare hade hjälm på den tiden.
Bailey låg i kramper innan han bars ut och kördes till sjukhus.
Han svävade mellan liv och död i tio dagar, men två skalloperationer räddade honom.
Men karriären var över.
Det är fortfarande klassat som det värsta överfallet i NHL:s historia.
Men det ledde till en välgörenhetsmatch några månader senare, där överskottet gick direkt till den skadade Bailey.
Innan matchen tog Eddie Shore och Ace Bailey varandra i handen, vilket visar att man inte var långsinta på den tiden.
Shore var en hårding, som alla andra i NHL:s barndom.
Men han ansågs dessutom vara världens bästa back vid tillfället och han var också den första att vinna fyra Hart Trophy som NHL:s mes värdefulla spelare.
Det var den första All Star-match som spelades i NHL och anses vara embryot till dagens officiella All Star-weekend som infördes tretton år senare.
• • •
Jag såg Dallas-Detroit i natt och det var svenskarna som avgjorde.
Men Dallas svenskar.
Tom Wandell fick faktiskt stort förtroende och tog till vara det då han smart kvitterade till 1-1 med en backhand vid Ty Conklins vänstra stolpe.
Sedan avgjorde Fabian Brunnström med sitt 2–1.
Kul för Wandell att får göra mål.  Han har haft en fantastisk höst i Timrå.
Frotsätter Wandell i den här stilen lär han knappast återvända till elitserien.
Detroit hade en tung kväll trots att fjolårets succékedja med Henrik Zetterberg, Pavel Datsyuk och Tomas Holmström var återförenad för första gången den här säsongen.
Innan den matchen följde jag Washington mot Ottawa.
Daniel Alfredssons Ottawa har det fruktansvärt tungt just nu.
Truppen är alldeles för ihålig och backar och målvakter för svaga.
I Washington är det däremot bara uppåt.
Jag är tämligen övertygad om att Nicklas Bäckström kommer att vinna den svenska poängligan i NHL i vinter. Trots en riktigt tung start är han etta i den svenska poängligan redan nu.
Det blev tre nya passningspoäng i natt och det var smörpass och direktskott från både Ovechkin och backen Mike Green.
Green som blivit min stora favorit och som jag tror kommer att växa till en legendar.
Frågan är om inte Mats Sundin skulle välja Washington om han nu är ute efter en Stanley Cup-titel i första hand.
Jag tror Washington kan ha en chans att utmana om Stanley Cup redan nu.
Studsar pucken deras väg slår de vilket lag som helst.
Mats Wennerholm

AIK fortsätter att överraska på mig.
Även om de fått hem Dick Tärnström och fått Heino-Lindberg i målet så handlar det ju inte om någon mångmiljonsatsning av malmöiitska mått.
Men AIK tränar bra.
Det finns få lag i Sverige som kör en hårdare fys och ryske stortränaren Jurzinov är i Stockholm var tredje veckan och hjälper AIK:s olika lag med fysträningen.
Det syntes i går mot Leksand.
AIK var starkare, rappare och hungrigare.
Leksand har ju seglat i väg i toppen och hade elva poäng upp på närmsta grannarna AIK och Växjö inför matchen.
Det kan ge en liten dold mättnadskänsla på den långa vägen fram mot kvalserien.
Om man nu ska försvara Leksands insats.
Men den stora förloraren i går stavas Malmö.
De spelade inte ens igår, då de fått ett litet ofrivilligt uppehåll på grund av att Percys nya arena är uppbokad av annat.
Men medan Malmö vilat har lagen framför vunnit och Mif har nu sjunkit ner till en sjundeplats i tabellen.
De har nio poäng till Växjö och AIK och en direkt kvalplats.
Malmö har visserligen tre matcher färre spelade än Växjö och två färre än AIK, men det är ändå en gigantisk uppförsbacke som ligger framför skåningarna.
De har inte råd med några fler bortaförluster mot lagen på nedre halvan, som mot Huddinge senast.
Malmö har inte spelat sedan den matchen den 5 december.
Nu väntar två riktiga sexpoängsmatcher borta för Malmö.
Först mot hemmastarka Almtuna på måndag, Almtuna som var det senaste laget att passer Mif i tabellen.
Sedan möter Percys miljonbygge AIK borta på Hovet på onsdag – en riktig publikmatch,
Malmö har inte råd att förlora mer än en av de matcherna.
Om ens det.
Enda fördelen för Malmö är att de knappast kommer att komma till kvalserien som nägra favoriter den här gången.
Om nu inte lagledningen öppnar plånboken och köper in två, tre klasspelare.
De skriker efter en backtyp som Dick Tärnström.
Å andra sidan har Percy sagt att det inte blir en krona mer att köpa spelare för.
Inte ur hans plånbok.
Malmö har i stället fått ett mycket förmånligt avtal i hans arenabygge och Percy menar att klubben får använda de pengarna att köpa spelare för.
Men som sjua i tabellen lär de inte dra någon storpublik och hittills har de bara hunnit spela tre hemmamatcher i den nya arenan och inte haft tid att fylla på några bankkonton.
Mitt tips är att Percy skjuter till ett förskott.
Det är nödvändigt.
Annars kan nog Malmö vinka adjö till elitserien redan nu.
• • •
Tack för det oddset, Svenska Spel.
AIK gav 4,40 mot Leksand borta i en match som kändes helt öppen och där AIK hade mest att spela för.
Och äntligen fick jag in en trippel, då både Almtuna och Växjö vann hemma.
• • •
Jag såg Pittsburgh krossa New York Islanders med 9–2 natten mot fredag.
Men som vanligt blev det inte tvåsiffrigt trots att Penguins lätt hade kunnat göra ett par, tre mål till.
Men det finns ett sorts hederskodex i NHL att inte förnedra en redan slagen motståndare med att jaga tvåsiffrigt.
Annat var det 1944, då Detroit slog New York Rangers med 15–0. Det är den hittills största segermarginalen i NHL:s historia och jag tror inte den kommer att slås.
Flest mål i en och samma match kom redan 1920 när nu hundraårsjubilerande Montreal slog dåvarande Toronto St. Patrick´s med 14–7.
Det var 21 mål i samma match.
Det rekordet tangerades då Edmonton Oilers slog Chicago Blackhawks med 12–9.
I Chicago dessutom.
Det var den 11 december 1985, under en tid då försvarsspel inte existerade i NHL och då målvakterna tog hälften av de puckar de tar idag.
Och en stor förklaring till att Wayne Gretzky kunde slå alla sina fantastiska rekord.
Gretzky  gjorde visserligen inte ett enda mål i den matchen, men spelade fram till sju vilket fortfarande är hans gällande assistrekord i en och samma match.
Han gjorde det två gånger till, dessutom.
Lite värdelöst vetande som kan vara bra att känna till.
Man vet ju aldrig vad som dyker upp i julens frågesporter….
Mats Wennerholm

Luleå i topp och Rögle hopplöst sist.
Så ser elitserien ut om man tar bort alla mål som gjorts i numerärt överläge i elitserien den här säsongen.
Jag satte mig ner ett par timmar och räknade bort varenda power play-mål som gjorts på de 190 matcher som spelats hittills.
Jag räknade bara spel med samma antal spelare på banan plus mål i numerära underlägen och straffar som kommit i spel fem mot fem.
En straff är ju ändå ett avbrutet friläge som får avslutas och har ingenting med power play att göra.
Det är ingen vetenskaplig undersökning direkt.
Men efter drygt 30 omgångar ger det ändå en bild av vilka lag som gynnats mest av power play.
Och resultatet överraskar.
Det är bara att titta på tabellen utan power play-mål:

Luleå            31  18  4   9  58–45  58   +10 poäng
Linköping    31  15  9    7  63–48  55   +2
Skellefteå    32  14  7  11  70–57  50   -1
Färjestad     32  14  6  12  55–53  48   -2
Frölunda      32  15  2  15  58–47 47   -5
Modo            31  14  3  14  68–62  47   +4
Brynäs          32  12  9  11  50–55  46   -2
Djurgården  32  12  5  15  53–64  42  +4
————————————————
Södertälje    32  11  7  14  55–56  41  +2
Timrå            31  9  10  12  52–58  40  -2
————————————————-
HV 71           32  11  5  16  49–58   40  -7
Rögle           32     8  7  17  55–74  31  -12

Plus och minussiffrorna visar hur mycket det skiljer från den verkliga tabellen.
Rögle är den vinnaren i power play.
Och den stora förloraren fem mot fem.
Jag hade trott att det skulle vara HV 71 som har seriens bästa power play. HV rasar visserligen ner till en kvalplats, men har ändå häng på lagen framför.
Samtidigt är Rögle näst mest effektiva i power play och på tredje plats i box play.
Det förklarar att de tappar hela tolv poäng om vi räknar bort målen i numerära överlägen och de som släppts in i box play.
Rögle spelar ju också väldigt tighta matcher som ofta vinns eller förloras med uddamålet.
Det gör att utfallet slår hårdare.
Luleå är bäst fem mot fem och skulle toppat en serie utan utvisningar.
Det är också lite överraskande.
Luleå är nämligen fjärde bästa lag i pp.
Men där ljuger statistiken.
Luleå var nämligen ena parten i den match som haft flest power play-mål den här säsongen.
Det var i skrällsegern mot Frölunda med 8–2, en knall som tvingade Frölundatränaren Ulf Dahlén till akuten.
Men i spel fem mot fem slutade den matchen 1-1.
Luleå gjorde sju mål i power play, Frölunda ett.
I övriga 30 matcher har Luleå ett snitt på 0,73 power play-mål per match.
Det är skillnad det.
Men matchen mot Frölunda lyfte Luleås statistik så mycket att de fortfarande är på övre halvan i statistiken.
Många säger ju att ett bra power play är livsviktigt för att ett lag ska överleva i elitserien.
Men jag skulle nog vilja hävda att det är viktigare hur man spelar fem mot fem.
HV 71, Rögle och Timrå är bäst i power play just nu och alla ligger på under halvan av tabellen.
Djurgården är femma och har gjort hela 29 mål i numerärt överläge, men är ändå jumbo.
Brynäs satsade stenhårt på sitt power play i fjol med Pavel Brendl som point man på blå.
Det gjorde att man var fjärde bästa lag i elitserien i numerärt överläge.
Men det blev kvalserien ändå.
SÅ det är mycket annat som är viktigare än ett bra power play.
• • •
Det är inga andra dramatiska kast i min specialtabell mer än Luleås och Rögles.
Men Djurgården – trots sina många pp-mål –  tar ett rejält skutt från sistaplatsen till den åttonde och sista slutspelsplatsen.
Modo klättrar också.
• • •
Sex matcher (av totalt 190) hade fått helt omkastat resultat utan power play-mål medräknade.
Jag trodde det skulle vara fler.
Mats Wennerholm

Det blev ännu en sömnlös natt med NHL-hockey framför tv:n.
Canal + och NASN gör att det är omöjligt att gå att lägga sig i tid.
I natt såg jag Atlanta mot New York Rangers varvat med Detroit-Calgary.
Och vilken skillnad.
Atlanta är det sämsta lag jag sett hittills den här säsongen och Rangers var inte mycket bättre i den här matchen.
Det såg ut som en helt annan sport då jag växlade över till Detroit-Calgary och fick se Henrik Zetterberg & Co hämta in 1–3 till 3–3 i sista perioden och sedan vinna i sudden death.
Det stärker min övertygelse att Western Conference är snäppet starkare än Eastern.
Tyvärr var det två svenskar som gjorde bort sig då Rangers avgjorde i förlängningen.
Backen Tobias Enström lyckades inte få stopp på Scott Gomez en mot en, samtidigt som Johan Hedberg släppte en enkel retur som Gomez kunde vispa in.
3–2 Rangers.
• • •
Jag känner mig alltid lite stolt då jag ser Detroit spela.
Svenskarna är ruskigt bra och Bengt-Åke kan hämta en tredjedels OS-trupp bara från Red Wings.
Nu var det svenskarna som låg bakom vändningen mot Calgary i natt, då Henrik Zetterberg skickade in 2–3 med en backhand och Thomas Holmström och Johan Franzén spelade fram gamle Brynäs-backen Brian Rafalski till 3–3.
Nicklas Lidström avgjorde sedan med 1.10 kvar att spela i sudden med en stänkare som påminde om hans avgörande mål mot Finland i OS-finalen i Turin, även om Lidas kom mer centralt i banan den här gången.
Det var Johan Franzén som spelade fram till det målet också.
Franzén kommer för övrigt att bli stor svensk folkhjälte i OS i Vancouver om drygt ett år.
Så bra är han.
Han är på gränsen till att kallas stjärna.
Vem trodde det då han stack över?
Inte jag i alla fall.
• • •
Men jag retar mig fortfarande på den där extrapoängen som NHL delar ut när matcherna slutar oavgjort vid full tid.
Det är obegripligt att Bettman & Co inte tycker att de ska löna sig att vinna.
Det lag som vinner på ordinarie tid får fortfarande bara två poäng i NHL – mot tre i Europa.
Blir det oavgjort delas det däremot ut tre poäng – två till det vinnande laget i sudden eller på straffar och en till förlorarna.
De känns väldigt fel.
• • •
Såg att kanadensiska tv-kanalen TSN frågat sin expertpanel vilken klubb som skulle passa bäst för Mats Sundin.
Tampas förre coach John Tortorella anser något överraskande att Vancouver är bästa valet.
– Det har gjort 89 mål den är säsongen och har börjat göra mera mål. Med Sundin längst fram och Roberto Luongo i mål, kan de hade något på gång., menar Tortorella.
Philadelphias gamle tuffing och förre general manager Bobby Clarke lägger sin röst på Montreal.
– Jag säger Montreal och tar även med Philadelphia. De har alla typer av talangfulla forwards – den typen som Sundin skulle lyckas med.
Intressanta tankar.
Vancouver har seglat upp som en liten outsider i Sundin-dramat.
Dessutom har de fortfarande utrymme att erbjuda Sudden en rekordlön.
Jag är imponerad av Canucks och trodde inte alls att de skulle gå så bra som de gjort.
Henrik och Daniel Sedin blir ett litet snäpp bättre för varje säsong och Mattias Öhlund är en av NHL:s bästa backar.
• • •
Världens bästa jumbotron?
Den finns i Wachovia Center i Philadelphia.
Bilden är kristallklar och i full hd.
Repriserna är en njutning att se.
Så här ser den ut:

Världens bästa jumbotron Foto: Mats Wennerholm
• • •
Full elitserieomgång i kväll.
Nye Jim Brithén i Södertälje får en tuff start med en bortamatch mot serieledarna Linköping.
Men det är naturligtvis den perfekta matchen för Brithén.
Han har allt att vinna och inget att förlora.
• • •
Luleå är på ett tre dagar långt stockholmsbesök och kan skicka både Djurgården och Södertälje ännu nämare kvalserien. De möter Djurgården i kväll och Södertälje på lördag.
Jag gillar Luleå.
Bra mix av gammalt och ungt och några av landets största talanger.
De påminner lite om poplaget Chicago borta i NHL.
I natt vann Chicago igen – 2–0 mot Daniel Alfredssons Ottawa.
Mats Wennerholm

Niklas Sundström utsågs nyligen till Elitseriens bästa spelare av vår jury här på Sportbladet.
Jag hade honom inte som etta – jag hade målvakten Johan Holmqvist – men jag hade honom högt upp.
Niklas vann omröstningen på sin jämnhet.
Alla hade honom högt upp.
Men det jag tänkte ta upp är att Sundström är en av få hemvändare från NHL, som verkligen satsat på att avsluta karriären i Sverige och i moderklubben.
Han kom hem som 31-åring, då han fortfarande hade fem, sex år kvar som elitspelare.
Han hade kunnat stanna i NHL i några år till men valde att flytta hem.
Rena drömmen för en sportchef.
Jag har alltid gillat Niklas, ända sedan han var en rekordung elitseriedebutant i Modo som smög fram bakom de två år äldre underbarnen Peter Forsberg och Markus Näslund.
De bildade också Sveriges genom tiderna bästa JVM-kedja i Stockholm och Gävle 1993.
Ja, förmodligen världens bästa JVM-kedja.
Deras poängrekord från den turneringen gäller fortfarande med 30 mål, 39 assist och totalt 69 poäng.
På sju matcher.
Det räckte inte till guldet, då svenskarna förlorade mot Kanada och det inbördes mötet kostade förstaplatsen.
Susse gjorde tio mål i den turneringen och jag såg honom främst som en offensiv spelare.
Han spelade ännu en helt avgörande JVM-match mot Kanada året efter i tjeckiska Ostrava.
Jag var där och såg ”Susse” bli uttagen i All Star-laget (tillsammans med backen Kenny Jönsson).
Han var tvåa i poängligan med fyra mål och sju assist.
Sedan fick han en mer defensiv roll då han kom över till NHL och kom aldrig ur det facket.
Därför är det kul att han får visa upp sina offensiva kvaliteter nu när han kommit hem.
En av mina absoluta favoriter.
• • •
Men jag vill se fler hemvändare som Niklas Sundström.
Och det kan bli några stycken till nästa säsong.
Här är listan på NHL-svenskarna som har kontrakt som går ut:
Erik Ersberg, mv, Los Angeles
Mikael Tellqvist, mv, Phoenix
Mattias Öhlund, b, Vancouver
Johnny Oduya, b, New Jersey
Daniel Tjärnqvist, b, Colorado
Christian Bäckman, b, Columbus
Niclas Hävelid, b, Atlanta
Samuel Påhlsson, f, Anaheim
Per-Johan Axelsson, f, Boston
Joel Lundqvist, f, Dallas
Mikael Samuelsson, f, Detroit
Johan Franzén, f, Detroit
Fredrik Sjöström, f, New York Rangers
Daniel Sedin, f, Vancouver
Henrik Sedin, f, Vancouver
• • •
De flesta på listan här ovanför kommer naturligtvis att bli kvar i NHL.
Den enda jag helt säkert vet vänder hemåt är backen Niclas Hävelid.
Han har byggt nytt hus i Enköping och har förklarat i lokalpressen att den här säsongens är hans sista i Atlanta.
Tvillingarna Henrik och Daniel Sedin kommer förmodligen skriva ett flerårskontrakt med Vancouver, men förhandlingarna har dragit ut på tiden eftersom båda vill ha en ”no trade”-klausul i sina nya kontrakt och veta att de slipper att flytta.
Men Sedinarna är 28 idag och med tre säsonger till i Vancouver har de mer än de behöver för ett ekonomiskt oberoende resten av sina liv.
Jag vet att både Henrik och Daniel vill spela i Modo när de kommer hem och att de vill göra det då de fortfarande är som bäst.
Så räkna med att Modo får ett hyfsat lag 2012/13.
• • •
Södertälje sparkar Leif Strömberg och Stefan Nyman.
Vad jag tycker om det får ni läsa i tidningen i morgon.
Mats Wennerholm

Vill Mats Sundin vinna Stanley Cup så ska han i n t e välja New York Rangers.

Här är min lista på klubbar och ranking inför Stanley Cup-slutspelet just nu:
1. San José Sharks
2. Detroit Red Wings
3. Boston Bruins
4. Pittsburgh Penguins
5. Montreal Canadiens

San José och Detroit är helt överlägsna i Western Conference och västra sidan har sett starkare ut än den östra de senaste åren.
De två senaste Stanley Cup-vinnarna har kommit därifrån, då Anaheim vann 2007 och Detroit 2008.
I årets grundserie leder också väst klart i de möten de haft med lagen i Eastern Conference.
Så gör Sudden en grundlig analys och har Stanley Cup högst på prioriteringslistan så handlar det om två lag – San José Sharks eller Detroit.

• • •
Personligen skulle jag tycka det var coolast om Sudden valde Montreal.
Han är redan kung i och en legendar i Toronto.
Det blev ingen Stanley Cup, men han har massor av klubbrekord och är inskriven som en av de största i klubbens historia.
Men få har blivit legendarer i de två största klubbarna i Kanadas hockeyhistoria.
Montreal och Toronto är de mest hockeytokiga städerna i hela NHL, där Toronto är på dekis och precis har startat en uppbyggnadsfas med nye general managern Brian Burke.
Montreal är redan ett topplag och blir ännu bättre med Sudden i laget.
• • •
Rangers då?
Jo, de har överraskat och har en del sparkapital då lagets två bäst betalda forwards – Scott Gomez och Chris Drury – underpresterat så här långt.
Men jag tycker ändå att laget som helhet har överpresterat.
Bäst har den kritiserade värvningen Nikolaj Zherdev varit.
Och så har de Henke Lundqvist.
Men Rangers har sett bättre ut än de egentligen är, då de haft fler matcher spelade än konkurrenterna under större delen av hösten.
Och gör man in och tittar på den inviduella statistiken så är det bara två spelare i hela laget som ligger på plus i plus/minus-statistiken.
Mycket märkligt i ett topplag.
Och jag tror inte de har ett lag som kan vinna Stanley Cup.
Inte ens om Sudden kommer dit.
• • •
Och jag är helt övertygad om att både Sudden och Foppa snart är tillbaka i NHL.
Jag tror även att de spelar nästa säsong och att de spelar OS i Vancouver tillsammans.
Den gyllene generationen ger sig inte.
Nicklas Lidström är ju med fortfarande.
Han har kontrakt en säsong till.
• • •
Mitt nya favoritlag är Chicago Blackhawks.
De spelar NHL:s roligaste hockey för tillfället.
Det lönar sig.
De har ökat publiksnittet hemma med nästan 4.700 åskådare per match.
Från halvtomma läktare till ett snitt på nästan 21.500.
Det är dags att plocka fram min gamla Blackhawks-tröja ur garderoben…
• • •
På förekommen anledning så vill jag meddela att jag inte stoppar några kommentarer. Men jag måste sköta allting själv och är tvungen att godkänna först av tryckfrihetsrättsliga skäl.
Men jag garanterar att jag inte stoppar några kommentarer, om de nu inte är ärekränkande mot andra än mig själv….

Jelena Isinbajeva är världens bästa kvinnliga friidrottare.
Men inte bara det.
Ingen är skickligare på att marknadsföra sig själv.
Jag har ju haft en lång karriär och mötte många ryska idrottskvinnor på den gamla Sovjettiden.
Då var det en bragd bara att dra ur dem ett ”da”.
Idag är det annorlunda.
Den korta filmsnutten som jag länkat till här filmade jag själv på Isinbajevas segerfest i Peking.
Där dök hon upp i ett par väldigt korta byxor, där det stod ”pole” på ena skinkan och ”vault” på den andra.
Polevault, alltså, eller stavhopp på svenska.
Just det här klippet kom inte med på den film som publicerades på Sportbladets web-tv.
Det fick inte plats.
Men här är den:
Jag tycker det är intressant att visa, för det avslöjar ryskans sinne för effekter och förmåga att dra blickarna till sig.
Hennes ”kupp” på segerfesten där i Peking gjorde garanterat det.
Det var samma sak i Monaco förrförra helgen, där Isinbajeva utågs till världens bästa kvinnliga friidrottare 2008 och fick en prischeck på 100.000 dollar – drygt 800.000 svenska kronor.
Då hade hon redan lagt hälften – 400.000 – på en juvelbeströdd klänning.
Det var väl att ta i, tycker jag själv, och lite typiskt, nyrikt ryskt.
Men Isinbajeva är friidrottens bäst betalda stjärna.
Hon kommer snart att skriva ett nytt mångmiljonkontrakt med ryska sportjätten Gazprom, som redan skickat henne en splitter ny Lexus, en lyxbil hon rattar runt med i Monaco.
Hon har precis köpt en svindyr bostadsrätt i ett av Moskvas dyraste lägenhetskomplex.
Det är nya tider i Ryssland, trots lågkonjunkturen.
Inte ens Usain Bolt kommer upp i Isinbajevas inkomster.
Men hon har en förmåga att bjuda på sig själv, hon har alltid saker att säga och är suverän på de presskonferenser hon ger.
Men var går gränsen?
Jag kan se det humoristika i texten på Isinbajevas bak, även om Susanna Kallur aldrig skulle dyka upp i ett par minimala byxor med ”100” på ena skinkan och ”häck” på den andra.
Inte ens om hon vinner OS-guld i London.

Välkomna till min nya blogg. När jag började som journalist hade man block och penna. Idag har man blogg och penna. Det gäller att hänga med i tiden.

Det första ämne jag tänker ta upp är årets Bragdguld. En präktig skandal. Så här såg min lista på kandidater ut:
1. Nicklas Lidström, ishockey
2. Henrik Zetterberg, ishockey
3. Susanna Kallur, friidrott
4. Zlatan Ibrahimovic, fotboll
5. Kenny Jönsson, ishockey

Nu går det ju att beskylla mig för att vara hockeygalen, men att vinna Stanley Cup för fjärde gången och utses till NHL:s bäste back för den sjätte – som 38-åring – det är svårslaget.
Det var för övrigt tredje året i rad som Lidas fick James Norris Trophy som bästa back i ligan.
Det är historiskt.
Det är stort.
Det borde varit tredje gången gillt för bragdjuryn,
Men icke.
Jag tror inte ens han var uppe till diskussion.
Hockeyn fick ju inte ens Bragdguldet för OS-guldet i Turin 2006. Det gick till Anja Pärson som skulle vinna fem grenar men bara vann en.
Sjukt är bara förnamnet.
• • •
Jonas Jacobsson verkar vara en sympatisk kille och har naturligtvis lagt ner massor av jobb på att komma dit han kommit.
Och Paralympics är fyllt av bragdhjältar.
Alla som är med har egentligen gjort en bragd bara genom att ta sig dit.
• • •
Men jag är lite allergisk mot just skytte. Jag tycker inte det är någon sport.
Jag brukar säga att alla idrotter där du kan vinna med en cigarr i mungipan inte är sport.
Som skytte.
Som golf.
Eller biljard och dart.
• • •
Och vart tog Susanna Kallur vägen?
Ett världsrekord i friidrott – är inte det en bragd längre?
60 meter häck inomhus är väl inte världens största gren, men Ludmila Engquist gamla världsrekord hade stått sig i arton år och sex dagar, när Sanna slog det med en hundradel i tyska Karlsruhe (7,68).
Hade en längdskidåkare gjort något motsvarande hade det inte varit något snack.
Då hade Bragdguldet hängt runt halsen redan efter målgången.