Luleå blir de första historiska vinnarna av Champions Hockey League (CHL) och jag kan bara gratulera.
I en helsvensk final slår de Frölunda med 4-2 och jag gillade det mesta av det jag såg.
Matchen vände efter ett matchstraff på Frölundas back Oscar Fantenberg, som hoppade in en tackling på Karl Fabricius.
Lite tråkigt att matchen skulle avgöras så, men shit happens.
Jag har inget att invända mot domarnas beslut i det fallet. Hoppar man in en tackling är det en femma.
Och Luleå vände 1-2 till 3-2 under de fem minuter de fick spela med en man mer där i mitten av tredje perioden.
Stor dramatik och Svt storsatsade i sin tv-sändning.
Ett statligt tv-bolag och två svenska lag som tagit den här turneringen på allvar och som avslutade med en dramatisk final inför ett utsålt – dock inte fullsatt – Coop Norrbotten Arena.
Men det är det som är problemet.
Vad är övriga Europa?
Där verkar intresset bara ha minskat sedan den här turneringen tog steget in i fotbollens skugga med ett namnval på turneringen som skulle väcka drömmar om något stort även för hockeyn.
Tidigare hette turneringen European Trophy, efter att ha startat som den rent nordiska träningsturneringen Nordic Trophy 2006 och sedan växt ner mot Centraleuropa och där de stora sponsorpengarna finns.
Men hur tänker man där i dag om en turnering som blivit en helsvensk affär?
Talar vi pengar finns det inte de ekonomiska muskler som krävs för att turneringen ska överleva längre än det Champions Hockey League som Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) lanserade 2008.
Då fanns ryska Gazprom som huvudsponsor och det var en betydligt större satsning än idag.
Den turneringen överlevde en säsong.
Då drog Alexander Medvedev – nyss avgående bas för KHL – in sponsorpengarna från gasjätten Gazprom och turneringen dog lika snabbt som den startat.
Han satsade pengarna på inhemska KHL i stället och det är väl fortfarande problemet för CHL:s framtid.
Ryssarna måste med på tåget om den här turneringen ska tas på allvar.
Och framförallt måste intresset från Schweiz och Tyskland öka.
Annars tror jag den här turneringen kommer att dö lika snabbt som den började.
• • •
Och som en sista jämförelse.
Champions Hockey League skryter med lite drygt 13 miljoner svenska kronor i prispengar. Totalt. För alla.
Jämfört med fotbollen är det som att pinka i Nilen.
Bara Malmö FF drog in motsvarande 190 miljoner kronor efter att ha tagit sig till slutspel i fotbollens Champions League.
Och då var skåningarna bara utfyllnad och chanslösa att gå vidare.
Nej, jag tycker nog att de styrande tog helt fel beslut när de beslöt att kopiera fotbollens namn på sin storturnering.
Det är falsk varutbeteckning.
Så många ”champions” finns inte i hockeyns motsvarighet.
Luleå är ett av få lag som värda namnet.

Hon är tillbaka.
Susanna Kallurs 8.14 i comebacken på 60 meter häck i tyska Karlsruhe gav nästan samma rysningar som hennes världsrekord på 7.68 i samma arena för sju år sedan.
Då var jag på plats i Karlsruhe och följde Sannas tårfyllda glädje.
Men jag undrar om hon inte var ännu lyckligare den här gången.
Även om jag befinner mig så långt ifrån Karlsruhe som det nästan går att komma – jag är i Sydney, Australien just nu – så kan jag nästan känna glädjen ända hit.
Jag har ju följt Sannas kamp under de sju år som gått sedan det där världsrekordet, då Susanna Kallur bevisligen var världens bästa kvinnliga häcklöpare.
För det var bara några veckor efter rekordet 2008 som problemen började. Först med en bristning i baksidan av ena låret vid inne-VM i Valencia och sedan då läkarna upptäckte en stressfraktur i smalbenet.
Sanna har i princip inte tävlat sedan dess, även om hon gjorde några tappra försök att besegra smärtan. Inte minst i OS i Peking senare den sommaren.
Men efter det har det varit en kamp mot eviga skador, operationer och ständiga bakslag.
De flesta gav upp upp hoppet om en lyckad comeback och den känslan växte för varje år som gick.
Men Sannas hopp slocknade aldrig. Att ge upp fanns inte i hennes värld.
Det är därför hon är tillbaka nyss fyllda 34.
Det är en så fantastisk resa att bara vägen till målet borde göra Sanna till en bragdguldskandidat.
Sedan att tiden är långt ifrån hennes världsrekord kan vi glömma i det här läget.
Det här är bara början.
8.14 ser kanske inte så märkvärdigt ut bredvid hennes eget världsrekord, men bara tre svenskor har någonsin sprungit snabbare på 60 häck och då räknar jag in Sanna själv. I övrigt är det bara tvillingsystern Jenny och Ludmila Engquist som sprungit snabbare.
Det är också fjortonde tid i världen i år och den elfte bästa i Europa.
Nej, jag är sjukt imponerad för att använda ett av Sannas egna favorituttryck.
Nu tror jag inget kan stoppa henne från att komma tillbaka till den absoluta världstoppen.
Ja, inget mer än en ny allvarlig skada då förstås.
Men det hoppas jag någon högre makt ser till att hon inte får.
Det har hon förtjänat att slippa om det finns någon rättvisa i världen.
• • •
Det var en stor dag för de svenska friidrottstjejerna .
Angelica Bengtsson satte nytt svenskt inomhusrekord med 4.68 och visade att hon fortfarande har kapaciteten att bli en världshoppare.
Och Erica Jarder hoppade 6.69 i längd.
Det kan bli ett roligt inomhus-EM i Prag i början av mars.

Smålänningarna och de tidigare guldfavoriterna har mullrat igång på allvar nu så här i slutet av säsongen.
Och jag är glad att jag inte ändrat mitt guldtips under en säsong, där Skellefteå numera tagit över den favoritstämpeln.
Jag tror fortfarande på Växjö och även om de inte kan hota Skellefteå om seriesegern, så tror jag de blir tvåa i tabellen till slut och bli livsfarliga i ett slutspel.
Det är sjukt jämnt mellan tvåan Frölunda på 67 poäng och ner till Färjestad på sjundeplatsen med 63.
Och alla lag däremellan – Örebro, Linköping, Växjö och HV 71 – har chansen att bli näst bäst efter 55 omgångar.
Jag tror det är en given målsättning för de flesta att bli just tvåa och slippa Skellefteå på vägen fram till en eventuell SM-final.
Men kanske mindre viktigt för Växjö som haft en förmåga att spela jämnt med västerbottningarna, även när de hade betydligt sämre spelarmaterial än årets.
I fjol vann Växjö tre av fem matcher mot Skellefteå och i år har de tre mötena slutat 0-2, 2-1 och 1-2.
• • •
Bottenstriden kan bli lika intressant, nu då det ser ut som om Djurgården är på väg att dras in i kvaldramatiken.
Stockholmarna föll hemma mot Skellefteå (1-5) och möter jagande Leksand borta i nästa omgång.
Mattias Guter blev stor matchhjälte för Leksand, när han sköt matchavgörande 3-2 med bara 26 sekunder kvar mot Brynäs.
Det skulle inte förvåna mig om han gör samma sak mot sitt gamla lag Djurgården på tisdag.
Djurgården som är inne i en tung period med bara en seger på de fem senaste.
• • •
Tränarbytena i Modo och Brynäs har inte gett någon effekt alls så här långt. Ny förlust för Perra Johnsson och hans Modo (0-1 borta mot HV71), även om det blev en poäng efter 0-0 vid full tid. Och defensiven har bevisligen blivit bättre.
Thomas Berglund i Brynäs åkte på sin andra förlust av två möjliga och den jobbigaste av alla för en brynäsare. Stryk i slutsekunderna mot bottenrivalen Leksand.
Sedan kan ju jag tycka att spelprogrammet är i sjukaste laget i ibland.
Här spelade Brynäs borta mot Växjö på fredagskvällen och lite drygt 20 timmar efter att den matchen var slut skulle de stå på is borta mot ett utvilat Leksand.
De orättvisorna måste programmakarna fixa till inför nästa säsong.

I kväll kom första segern för Modos nye tränare Perra Johnsson.
Men det blev bara två poäng, då Djurgården i vanlig ordning kvitterade sent i matchen med bara 49 sekunder kvar att spela.
Djurgården har varit mästare på det den här säsongen.
Det känns som alla de där sena extrapoängen, som ofta lett till seger på övertid, har räddat djurgårdarna från att dras in i den verkliga bottenstriden.
Nu tror jag ändå att stockholmarna kan hamna där till slut.
De är det lag som är mest i farozonen känns det som.
Leksand och Brynäs har kapacitet att klättra och är åtta poäng bakom i nuläget.
Det är inget jätteavstånd.
Och är det det något övrigt lag som kan hamna på kvalplats till slut, så tror jag att det är just Djurgården.
Det är femton omgångar kvar och 45 poäng att spela om. Och Brynäs har fortfarande en match upp, då de möter Växjö först i morgon.
För Modo finns det däremot bara ett minimalt hopp.
Det räcker inte med en tvåpoängare här och där, utan de måste komma in i ett stim och vinna fyra, fem raka om de ska få kontakt. Och vid full tid, dessutom.
Perra Johnsson har en jobbig resa framför sig.
Däremot är Frölunda tillbaka igen.
Det enda SHL-lag som inte värvat inför slutspurten.
Roger Rönnberg verkar ha fått stopp på blödningen utan hjälp utifrån och nu känns den långa förlustraden bara som en av många oförklarliga svackor i SHL den här säsongen.
• • •
Själv fortsätter jag att följa SHL på distans och har nu tagit mig till Melbourne i Australien. Här är tidsskillnaden ”bara” 10 timmar, så kvällens SHL-omgång var faktiskt slut redan strax efter sju på morgonen.
Här håller Melbourne på att vakna utanför hotellfönstret.

Australian Open i tennis pågår för fullt här just nu, men jag struntar i tennisen.
Jag såg hur folk led på läktarna i går, då det var tropisk hetta och 33 grader varmt. Och ännu varmare i solen.
Idag ska temperaturen hålla sig mer mänskliga 25.

Som många av er märkt har jag inte bloggat på ett tag.
Anledningen är att jag är på en välbehövlig semester innan hockeyn slutspurtar med matcher i stort sett varje dag i slutet av säsongen.
Jag är i Nya Zeeland just nu och har lärt mig att botten kan vara toppen.
Det är väl ungefär så långt från Sverige man kan komma, tidsskillnaden är maximala tolv timmar och gräver man ett hål rakt ner genom jordklotet kommer man ut ungefär där jag skriver det här just nu.
Inte i Kina som man trodde förr.
Men det går ju ändå att hänga med i hockeyn via internet. Även om matcherna startar 07.00 lokal tid på morgonen. Och 04.00 de tidiga matcherna på lördagar.
Men jag förstår att varken Modo eller Brynäs mår särskilt bättre idag än när jag lämnade landet.
Och ungefär samtidigt som Tommy Jonsson fick sparken satt jag på en valsafari och såg det här:

Någon påstod att kaskeloten på bilden var döpt till Modo, men det tror jag inte på. Även om den kan dyka djupare än någon annan val. Foto: Mats Wennerholm
Tommy Jonsson blev alltså kickad till slut.
Ja, det var ingen större överraskning. Brynäs var tvungna att agera och skaffa en ny röst i båset och i omklädningsrummet. Sportchefen Stefan Bengtzén gick dessutom ett steg längre än de flesta andra och sparkade hela tränartrojkan.
Det agerandet gillar jag. Ska man ha en ny röst i båset bör det inte eka några röster från det förflutna.
Jag gillar också att Thomas ”Bulan” Berglund tar över. Varför tänkte inte Modo på honom?
Sedan kan man alltid diskutera vilken effekt ett tränarbyte har.
Perra Johnsson har lett Modo till en ynka poäng på de fem matcher han stått i båset.
Fyra av de matcherna har varit uddamålsförluster vid full tid, så det kan man ju se som ett steg framåt.
Men något lyft har det sannerligen inte blivit.
Problemet med att bedöma effekten av den här typen av drastiska åtgärder är att vi aldrig får veta hur det gått om den gamla tränaren varit kvar. Det finns inget facit.
Jag tyckte att Peter Nordström var ett fynd som ny AIK-tränare och det blev verkligen ett lyft när han tog över.
Men efter fyra raka förluster är AIK tillbaka under strecket igen.
Det skiljer visserligen bara sex poäng till den sista platsen i Slutspelsserien – och en chans till en plats i SHL nästa säsong.
Så hoppet lever ändå för AIK.
Katastrofstämpeln är inte lika tydlig som hos Modo, som redan nu borde koncentrera sig för en formtopp till sitt play off-kval senare i vår.

William Nylander återvänder till Toronto Maple Leafs och jag är inte ett dugg förvånad.
Klubben skrev redan från början in en klausul att de kunde hämta hem svensken under säsongen och bara det var en indikation på att Toronto inte släppt tanken på att plocka ”hem” honom.
Även om William Nylander inte gjorde braksuccé under JVM, var det tillräckligt för att både fansen och klubbledningen ville se något nytt.
Speciellt som coachen Randy Carlyle fått sparken.
Man vet aldrig vad man har Toronto och de styrs inte av samma ekonomiska regler som andra klubbar. De kan simma i pengar, så några miljoner dollar hit eller dit har aldrig stört de styrande i Leafs.
Jag har haft det här på känn ända sedan William Nylander kom till Modo.
Och för Modo tror jag inte det spelar någon roll.
De är redan dömda till att kvala framåt vårkanten och klubben var medveten om vad som stod i Nylanders utlåningskontrakt.
Nu är det upp till sportchefen Per Svartvadet att komplettera med de spelare som krävs för att överleva som SHL-lag.
När Nylander kom var han inget ångermanlänningarna hade räknat med. Det var en ren bonus i ett redan utsatt läge.
Nej, Modos lagbygge haltade redan då och jag ser inget som helst hopp inför slutspurten.
Det är bara att ställa in sig på en matchserie i bäst av sju mot det lag som till sist blir tvåa i HockeyAllsvenskans Slutspelsserie som avgörs mellan lag 3-8 i sluttabellen.
Det kan bli Västerås, det kan blir Rögle.
Och jag är inte säker på att dagens Modo skulle överleva en sådan serie.

Frölunda förlorar igen och var chanslösa hemma mot Örebro i kväll (1-4).
Det gör att förlorat nio av sina senaste elva matcher nu och de enda två segrarna har kommit mot bottenlagen Modo och Leksand.
Båda på hemmaplan.
Det gör Roger Rönnbergs lag sämst i hela SHL sett till de elva senaste omgångarna.
Frölunda är sämst i hela SHL just nu.
Sämre än Modo, sämre än Brynäs
Det är en gåta.
De har bara tagit åtta poäng av 33 möjliga och har gått från serieledning till den fjärdeplats de har nu då Linköping gick om efter 3-2 borta mot Leksand.
Jumbon Modo har tagit tio poäng under samma period och Brynäs har tagit elva efter hemmasegern mot Djurgården i kväll.
Frågan jag ställer mig är hur djupt Frölunda kan sjunka.
Jag trodde att göteborgarna skulle bli ”normala” igen efter de två raka segrarna mot Modo och Leksand.
Men sedan dess har de inte bara förlorat två raka. De har bara gjort ett enda mål framåt.
Hittar inte Frölunda ett vinnande spår kommer de att sjunka ännu snabbare framöver, då lagen bakom också har närmat sig.
Men vad de flesta upptäckt behöver Frölunda en ny målvakt. De måste stadga upp på målvaktssidan innan transferfönstret stänger den 31 januari. Det är alltid en början.
• • •
Modo gjorde en riktigt usel match hemma mot Brynäs senast och jag sågade dem rätt rejält. Men i kväll var de ett helt annat lag borta mot Växjö. Flera klasser bättre.
Nye tränaren Per-Erik Johnsson hade vaskat om ännu mer i laget, nu då alla hemvändare från JVM var med igen.
Framförallt var backen Travis Roche petad och det var på tiden.
Modo vann skotten med 31-26 och skapade massor framåt och jag jade inte protesterat om de vunnit. Men som många lag i deras position, så blev det inte så. De hade inte marginalerna med sig och det blev 2-3 i baken. Och Modo blev istället ännu mer avsågade i botten, då både Brynäs och Färjestad vann.
• • •
Det är bara Skellefteå man kan lita på. Nu när de värvat Janne Pesonen också är de ännu bättre.
Det är en riktigt klassvärvning. Jag har alltid gillat Pesonen som gjorde två mål när Skellefteå slog Luleå med 4-2 och ryckte ännu mer i toppen.
Nej, Skellefteå är storfavoriter till sitt tredje raka SM-guld i dagsläget.

Jag har sett många dåliga matcher i vinter, men ingen så dålig som kvällens bottenfinal mellan Modo och Brynäs.
Ja, frågan om jag någonsin sett en sämre hockeymatch någonsin på den här nivån.
Det behöver inte vara så, men jag kan inte komma på någon som varit så genomgående usel.
Till och med långlediga Donald Brashear hade hängt med i den här matchen.
De märks att det här är två lag helt utan självförtroende
Var det två passningar i rad som gick till rätt adress?
Förmodligen, men det var inte många i så fall.
Jag hade åtminstone väntat mig två desperata lag i vad som vad som kunde rubriceras som en ödesmatch, men det var tafatt och trevande som i en träningsmatch i augusti.
Inramningen var lika nedslående.
Vissa perioder var det helt tyst på läktarna och när jag kikade upp mot bortasektionen kunde jag inte upptäcka en enda brynäsare.
De drygt 4 700 som tagit sig till Fjällräven Center behövde i alla fall inte undra över varför just de här två lagen låg sist tabellen.
Modos nye tränare Per-Erik Johnsson hade vaskat om i femmorna, men det gv ingen effekt alls. Brynäs ska i alla fall hyllas för att de försökte vinna matchen under ordinarie tid, då Modo som vanligt gick in i sin tredjeperiodsdvala. Det är som om det lilla självförtroende spelarna har försvinner helt i lagets sistaperioder. Det har redan kostat massor av poäng.
Nu lyckades gästrikarna ändå bryta sin bortaförbannelse efter elva raka förluster, då isens klart bästa spelare Anton Rödin gjorde sitt andra mål för kvällen och avgjorde matchen.
Det gjorde att Brynäs petade ner Leksand under kvalstrecket igen med marginellt bättre målskillnad.
Leksand som blev utskåpade uppe i Luleå.
Och jag tror att jag ganska tryggt kan säga att två av de här tre bottenlagen – Leksand, Brynäs och Modo – kommer att kvala framåt vårkanten.
Och jag är väl ganska övertygad om att ett av de lagen blir Modo. Jag ser inget hopp, även om de har tre hemvändare på flyget hem från JVM.
Efter uppvisningen i kväll kan Brynäs och Modo också trösta sig med att det bara kan bli bättre.
För sämre än så här har jag svårt att tänka mig att något av lagen kan spela.

Ja, förlust i bronsmatchen mot Slovakien med 2-4 och jag satt och skruvade på mig där i tv-soffan.
Och det var faktiskt pinsamt att se ett svenskt lag som inte verkade bry sig när pucken släpptes, inte ens ta i och se ut som de redan satt på planet hem till Sverige.
Och så stod det också 0-2 redan efter 3.22
Sverige var i brygga från start och de reste sig aldrig.
Svenskarna lyckades visserligen hämta in till 2-2 innan första perioden var slut, men sedan var det som all energi försvann.
Sedan bjöd backen Julius Bergman slovakerna på fem minuter numerärt överläge, då han fult crosscheckade en slovak i huvudet på slutsignal i andra perioden.
Ett hjärnsläpp av många av backarna i den här turneringen.
Det avgjorde matchen.
Slovakerna gjorde 3-2 i början av tredje och sedan satt jag och väntade på en sista svensk forcering som aldrig kom.
Nej, Sverige gjorde sin sämsta match i turneringen när de spelade om medalj och sin näst sämsta när de spelade om att ta sig till final mot ryssarna.
Svenskarna fick soppatorsk. De var kraftlösa när allt skulle avgöras.
Ett svenskt lag som blev överkört att ryssarna i semifinalen orkade inte ens hitta någon energi eller hunger med en bronsmedalj dinglande framför näsan.
Få verkade bry sig och absolut inte de ledande spelarna som naturligtvis vet att de får en ny chans nästa år, då alla är födda 1996.
Förbundskapten Rickard Grönborgs plan var att Sverige skulle bli bättre och bättre i den här turnering.
Det blev nästan tvärtom.
Det höll i fem matcher, även om svenskarna hade en hel del tur som överlevde kvartsfinalen mot Finland.
Jag vet inte om svenska juniorlandslag lägger alltför mycket energi på gruppspelet, men jag får alltid en känsla av det.
Nu menar jag inte att man ska gå ut och lägga sig medvetet, men Ryssland lyckades verkligen lura alla efter sina fyra gruppspelsmatcher, där de tappade poäng mot Danmark och förlorade mot både Sverige och Tjeckien.
Men när det var dags för slutspel var de helt annat lag.
De hade alla krafter kvar.
De var bäst när det gällde.
• • •
Nu var det här ingen av Sveriges starkaste årgångar och en fjärdeplats är väl ungefär där de var på rankingen inför den här turneringen.
Men det går att förlora på många sätt.
En del snyggare än andra.
Och det här var ingen snygg sorti, tyvärr.
Det är väl det som svider mest i ett hockeyhjärta.

Det tog tvärstopp.
Sverige förlorade semifinalen i JVM i natt mot ett Ryssland som var bättre i allt.
De var större, de var starkare, de var hungrigare.
Det finns inga undanflykter.
Men det finns förklaringar.
Det blev 4-1 till Ryssland och det känns nästan som smickrande siffror för svenskarna.
Det var närmare 5-1 än ytterligare ett svenskt mål sett till hela matchen. Det blev några dramatiska sekunder i tredje perioden, då Lucas Wallmark lyckade tråckla in 1-3 med åtta och en halv minut kvar och väckte hopp om ett nytt, svenskt under.
Men det tog bara en dryg minut innan ryssarna kontrade in 4-1 och krossade alla nyväckta drömmar.
Ryssarna var ett helt annat lag än det Sverige slog i gruppspelet, ett ryskt lag som växt en dimension i slutspelet medan svenskarna spelat på ungefär samma nivå hela turneringen.
Nu bidrog enkla svenska backmisstag, det vi klagat på nästan hela turneringen, till ett par av de ryska målen. Men det går inte att skylla den här förlusten på det.
Svenskarna skapade väldigt få målchanser, alltför få för att ha en chans att hänga med målmässigt.
De var minst ett nummer för små.
Men det finns förklaringar till det.
Ryssland har bara tre underåriga spelare i sin trupp, två födda 1996 och en 1997.
Sverige har tolv. Mer än halva laget.
Elva spelare är födda 1996 och kan spela JVM nästa år också. Dessutom Brynäs Jens Lööke som är född 1997 och kan vara med två gånger till.
Och det är Sveriges underåriga spelare som varit ledande i det här JVM-laget.
Sveriges överlägset bästa kedja offensivt – William Nylander, Oskar Lindblom och Axel Holmström – är alla födda 1996.
Liksom stortalangen Adrian Kempe, backen Sebastian Aho och målvakten Linus Söderström.
Alla kan vara med i Helsingfors i Finland där JVM avgörs 2016.
Nu återstår att se hur många av de här som redan tagit en plats i NHL vid det laget, men min gissning är att William Nylander är den enda med potential att göra det.
Jag väljer redan att se fram emot nästa års JVM, där svenskarna ska vara ett nummer större och där stor rink kommer att gynna de europeiska lagen.
Och även om det blivit en JVM-final redan nu, hade jag inte haft något större hopp.
De två gånger som Sverige tagit JVM-guld – 1981 och 2012 – har guldet säkrats via segrar mot just ryssarna, eller Sovjetuniononen som de hette 1981.
I tyska Füssen 1981 vann Sverige med 3-2 i den sista och avgörande matchen mot Sovjet i finalgruppspelet och säkrade guldet.
I Calgary 2012 blev det 1-0 på övertid, då Mika Zibanejad bröt en 31 år lång förbannelse utan svenska guld.
Nu tror jag inte vi ska behöva vänta lika länge på nästa.
Men samtidigt har Sverige varit världsmästare i att förlora JVM-finaler eller avgörande gruppmatcher på den tiden det avgjordes via gruppspel.
Sverige har spelat tolv JVM-finaler eller helt avgörande gruppspelsmatcher genom tiderna.
Och förlorat tio.
Inget lag har haft en sämre förmåga att vara bäst när det gäller.
Där känner jag att det är en pusselbit som fattas i det svenska juniorundret, den där förmågan att kunna slå i sista spiken.
Sverige har tagit sig till semifinal i JVM alla år sedan 2007.
Det är nio gånger i rad.
Det gör Sverige till juniorvärldens jämnaste lag, oavsett årgångar.
De har spelat final fem gånger på de åren.
Men det har bara blivit ett guld.
Det är en klar svaghet som gör att svenskarna toppar JVM-statistiken med sina tio silvermedaljer.
Ryssland/Sovjet delar den placeringen, men samtidigt har ryssarna tagit 13 JVM-guld. Sverige har två.
Men som sagt.
Sverige kommer att ha ett klart bättre lag nästa år om alla underåriga spelare från årets JVM-trupp kommer loss.
Då tror jag inte att det tar slut i en semifinal.
Vilka svenskarna än möter.