Sverige vinner JVM-premiären mot Tjeckien med 5-2 och jag andas ut.
Nu finns det hopp.
Nu finns chansen att det här laget kan växa och resa sig och skapa en ny JVM-klassiker.

Den chansen finns naturligtvis alltid med tanke på Sveriges frammarsch som juniornation som varat sedan 2008.
Men den här gången har frågetecknen varit fler än tidigare.
Speciellt efter två träningsmatcher som slutade 2-5 mot Kanada och 5-10 mot USA.
Femton insläppta mål på två matcher.
Hemska siffror.
Och siffror som dragit ner förväntningarna och hoppet här hemma.
Men efter den här JVM-premiären tror jag det bara var bra med de smällarna. Det fick det här laget att vakna upp och förbundskapten Rickard Grönborg att tänka om.
Nu var det ingen uppvisning mot tjeckerna, men det var en stabil seger och en match där svenskarna aldrig var i brygga. Samtidigt är årets tjeckiska lag det kanske bästa efter de tio raka år som tjeckerna fått åka hem utan medalj från JVM.
De var i samma läge som Sverige var i så länge första halvan av 2000-talet och de har jobbat med problemet och fått fler juniorer att stanna hemma istället för att sticka till de nordamerikanska juniorligorna redan som tonåringar. Som de gjorde förr.
Förra årets silver i U18-VM var ett första exempel på tjeckernas framgång.
Så det var ett av många medaljtippat Tjeckien som svenskarna mötte i natt.
Glöm inte det.
Och glöm inte att Ryssland lyckades vinna över blåbäret Danmark först efter straffar (3-2) i sin öppningsmatch i Sveriges grupp.
Nu känns det som det här svenska JVM-laget inte är riktigt lika bra som de senaste svenska årgångarna, men det gäller att inte dra alltför snabba slutsatser när det gäller juniorer.
Det kan gå fort, lag kan växa från en match till en annan och det är alltid slutresultatet som räknas.
• • •
När JVM är över kan det här laget vara historiskt.
Och William Nylander kan vara helgonförklarad både i Toronto och här hemma.
Nu kunde JVM ha varit över för Nylander redan i den här första matchen.
Tjeckiska backen David Nemecek hoppade in en axel i huvudet på Nylander fyra minuter in i tredje perioden.
Svensken blev liggande på isen och det svartnade säkert några sekunder innan han kunde resa sig och åka mot båset.
Det är obegripligt att tjecken bara fick två minuter. Ett solklart matchstraff om ni frågar mig.
Det märktes också att publiken i Toronto var där mer för att se Maple Leafs förstaval än Sverige. Varje gång Nylander gjorde något spektakulärt gick det ett belåtet sus över läktarna som hördes ända genom tv-rutan.
• • •
Samtidigt:
I de två första perioderna var det så många misstag att jag höll på att bli galen. Sverige bjöd verkligen på tjeckernas båda mål, som kom ur ingenting. Backen Robert Hägg var dubbelt olycklig.
Här krävs det skärpning.
• • •
Jag ligger fortfarande lågt och tror inte på mer än ett brons i den här turneringen. Både Kanada och USA känns för starka, är på samma halva och slipper förmodligen mötas på vägen mot en tippad JVM-final.
• • •
Kul att se en ny Söderström i mål för Sverige. Från Djurgården dessutom. Tommy Söderström är ju en legendar, inte minst efter Mästarnas mästare, och nu var det Linus Söderström som fick stå i premiären. Hans första match sedan laget kom till Nordamerika och det var de två brakförlusterna i träningsmatcherna som gav honom chansen.
Också ett exempel på hur extra små marginalerna är på den här nivån.
• • •
Samtidigt konstaterar jag att de fyra SHL-lag som har flest spelare i JVM – Modo, Brynäs, Frölunda och Djurgården – samtliga förlorade i SHL på annandagen.
Jag tror inte att det är en tillfällighet.

Precis som väntat blev annandagshockeyn säsongens första stora publikfest.
Trots att bara fyra matcher är spelade, är det redan klart att det är den överlägset bästa omgången publikmässigt.
Rena julafton för SHL.
Jag måste säga att annandagshockey är bland de bästa idéer SHL genomfört.
Ingen visste väl på förhand att det skulle vara ett sådant sug efter hockeyn just på annandagen, men det här är en tradition som inleddes på allvar för sex år sedan.
Och publiken har fortsatt att komma.
Men jag vill påminna om förhandlingarna mellan spelarfacket SICO och SHL så sent som 2009. Då ville SICO slopa spelet på annandagen och av sociala skäl. De ville fira julhelg som alla ”andra”.
Problemet var bara att alla andra ville skölja ner julmaten med att gå på hockey.
Nu slogs det publikrekord för annandagsmatcher, även om det återstår två matcher när jag skriver det här.
Djurgården valde att lägga sin match mot Leksand i Globen och fyllde arenan, samtidigt som Frölunda spelade hemma och drog 9 145, vilket får betraktas som bra i Göteborg i dessa dagar. Det la grunden till säsongens bästa publiksiffra totalt.
• • •
Och så var det premiär tre mot tre i förlängningen och Växjös Robert Rosén blev historisk som den första att avgöra i den spelformen, då han slog in 4-3 mot Modo 2.51 in i förlängningen.
På den korta tiden hade det skapats massor av öppna lägen.
Och Jonas Junland gjorde mål redan efter 25 sekunder i förlängningen mot Frölunda.
Succé för tre mot tre, alltså.
Och jag kan köpa den här nya regeln, så länge den minimerar antalet straffavgöranden.
Jag vill inte se matcher avgöras via skills competition och under lotteriartade former.
I AHL har man spelat tre mot tre hela den här säsongen, men där har man förlängt förlängningen med två minuter till sju.
Där spelar man fyra mot fyra de första tre minuterna och går sedan ner till tre mot tre vid första avblåsning efter tre spelade minuter.
Där har man fått ner antalet straffavgöranden från 65 till 25 procent.
Nu känns tre mot tre som ett större lotteri de också, betydligt större än fyra mot fyra.
Och jag tillhör fortfarande den gamla skolan som tycker att matcher ska få sluta oavgjort vid full tid.
Det ska löna sig att vinna vid full tid, precis som i fotbollen.
Men ska vi ha kvar övertid, så kan jag hålla med om att det är bättre att så många matcher som möjligt avgörs under spel och inte i en statisk straffläggning.
• • •
Modo lyckade ta en poäng utan sina JVM-stjärnor, men eftersom Leksand vann med 2-1 mot Djurgården åkte ångermanlänningarna ner på jumboplatsen.
Jag misstänker att Modo blir kvar där, om nu inget radikalt händer.
De känns svagast av alla lag på papperet, trots värvningen av tjecken Radek Smolenak. Jag är lite skeptiskt till just tjecker, som kan vara hur bra som helst och hur dåliga som helst. Det är bara hoppats att Modo prickat rätt.
Leksand tog tre blytunga poäng borta mot Djurgården och den stora matchhjälten var Oscar Alsenfelt.
Han är definitivt tillbaka i fjolårsformen.

SOTJI. Sverige förlorade sista matchen i Channel One Cup – 2-3 efter straffar och blir trea i sluttabellen.
Men Sverige hade turneringens bästa femma om jag räknar in backarna Patrik Hersley och Johan Fransson bakom succékedjan med Jimmie Ericsson, Oscar Möller och Linus Omark.
De fem svenskarna producerade nitton poäng tillsammans (8+11).
Resten av Sverige gjorde sex – tillsammans.
Nej, det var imponerande att se just de här fem spelarna i den här turneringen.
Det fanns ingen annan femma som var i närheten av deras produktion.
Backen Patrik Hersley vann dessutom poängligan i hela turneringen med sina fem poäng (3+2) just före Linus Omark som också slutade på fem poäng, men fem assist.
Och på delad tredjeplats kom kedjekompisarna från SKA St Petersburg, Jimmie Ericsson och ryska superstjärnan Ilja Kovaltjuk.
Båda på 2+2.
Nu lämnade Kovaltjuk lite handicap när han inte spelade ryssarnas sista match mot tjeckerna, men han hade behövt göra ett mål för att komma lika med Hersley.
Och som sagt.
Det är inte ofta man ser så många svenskar i topp på en poängliga i Euro Hockey Tour.
Och inte att en svensk tar hem den poängtiteln heller.
Nu har det hänt två gånger i rad.
Linus Klasen vann ju poängligan i Karjala Cup, även han på fem poäng (2+3).
Men då var det inte lika många svenskar i topp, trots att svenskarna vann den turneringen.
I Sverige pratar vi inte lika mycket mål och poäng, som man gör i exempelvis Nordamerika.
Hos oss brukar det mest handla om laginsatsen.
Men jag ser inget fel i att lyfta de individuella insatserna och i den här turneringen var det några få som stod ut.
Jag ser det som ett tecken på utveckling och på att svenskarna blivit skickligare individuellt.
Men mycket speltid och stort förtroende i sina klubbar i KHL och i Schweiz.
Jag var inne på det i början av turneringen.
Att Pär Mårts är den stora vinnaren på utvandringen till KHL och till toppkedjor i alplandet.
Och då har inte ens Sveriges bäste poängmaskin spelat i landslaget i de här två turneringarna.
Luganos Fredrik Pettersson väntar fortfarande på att få spela i Tre Kronor tillsammans med radarkompisen Linus Klasen.
Hur många poäng ska det inte bli då, när Pär Mårts kan spela med bästa laget?

SOTJI. Det räckte inte med att ha bästa kedjan på isen.
Sverige förlorade för första gången i säsongens Euro Hockey Tour efter 2-3 mot Ryssland i Channel One Cup här i Sotji.
Men kedjan med Jimmie Ericsson, Oscar Möller och Linus Omark utklassade alla andra, trots ryska stjärnor som Kovaltjuk & Co.
De gjorde även matchens snyggaste mål, när Jimmie Ericsson tryckte in 2-1 till Sverige 4.06 in i andra perioden.
Det var svenskt klapp-klapp istället för ryskt, då Möller hittade Omark, som hittade Ericsson ren framför kassen.
Så nära ett drömmål det går att komma.
Jag var imponerad av den här kedjan redan mot tjeckerna i Prag i torsdags, men nu var de ännu bättre.
Jag minns särskilt ett power play i slutet av första perioden, då de bombarderade ryssarnas målvakt Konstantin Barulin i vad som kändes som två hela minuter.
Då gjorde de allt utom mål.
Hade de fått utdelning på allt de skapade, så hade Sverige vunnit den här matchen.
Här har Pär Mårts en färdig VM-kedja känns det som.
Dessutom är ju både Jimmie Ericsson och Oscar Möller bra i box play, där Mårts använder dem mycket.
Nej, det kändes lite surt att se svenskarna förlora den här matchen, efter fyra raka segrar i Euro Hockey Tour.
Sverige var snäppet bättre än ryssarna totalt sett, men när Ilja Kovaltjuk får utdelning så är det svårt att värja sig.
Han är en superstjärna av en anledning och det var han som vände den här matchen genom att göra både 2-2 och sedan avgöra matchen med ett slagskott från backposition 3.11 in i tredje perioden.
Sedan hjälpte det inte att Sverige fortsatte att skapa tryck framåt i den tredje.
Och tyvärr kunde inte svenskarna utnyttja sina numerära överlägen. Ryssland gjorde två mål i power play, Sverige inget.
Det blev matchavgörande till slut.
• • •
För övrigt var det kul att bara tillbaka i Bolsjoj Ice Dome här i Sotji.
Det var bara ”Biffen” som saknades på platsen bredvid, men anaret var sig likt.
Senast var det OS-final mellan Sverige och Kanada, men det kändes som det var bättre stämning under den här matchen än på någon av ryssarnas matcher i OS.
Det var helt utsålt och en ”normal” hockeypublik, som lät som en hockeypublik ska göra.

PRAG. Det är sällan man står och hoppar jämfota över en match i Euro Hockey Tour.
Men kvällens möte mellan Sverige och Tjeckien i Prag hade det mesta.
Två mål var av backarna Patrik Hersley och Johan Fransson, tre assist av comebackande Linus Omark, ett matchstraff på Daniel Rahimi och en allmänt hetsig stämning.
Och så ett fullsatt O2 Arena där folk var som galna.
Det var högre stämning än på en VM-match i Globen.
Jag vet inte om det beror på att de här två lagen möts i öppningsmatchen i VM i maj, men något var det.
Biljetterna till den matchen såldes för övrigt slut på mindre än en timme när de släpptes här i veckan och ytterligare två timmar senare var tjeckernas samtliga VM-matcher utsålda.
Men i så fall har svenskarna övertaget, eftersom de vann den här matchen med 6-4.
En av de roligaste och mest svängiga matcher jag sett någonsin sett i Euro Hockey Tour, som ofta varit en gäspning.
För det svängde verkligen.
När Roman Cervenka gjorde 3-0 till tjeckerna 3.26 in i andra perioden kändes den här matchen över.
Svenskarna var inte med, en irriterad Pär Mårts tog time out men ingenting hjälpte.
Så från ingenstans klev Patrik Hersley in i handlingen.
Först med det patenterade, stenhårda skottet från blå som letade sig in bakom tjeckernas målvakt Pavel Francouz, som inte ens hann reagera när han upptäckte faran.
Jag kan garantera att Patrik Hersleys skott är lika stenhårda som när han spelade i Leksand.
Men vad som hände sexton sekunder senare var en total överraskning.
Samme Hersley stack på en puck bakom förlängda mållinjen, vände blixtsnabbt in framför mål och skickade in en stenhård backhand bakom samma Francouz. Det var Sudden-klass på den backhanden.
Jag hade väntat mig att det skulle stå 27 på tröjan efter det solonumret, men de var inte Linus Omark utan Patrik Hersley.
Två mål på sexton sekunder och svenskarna var med i matchen igen.
Och dramatiken fortsatte.
När backen Johan Franssonskickade in 3-3 efter 11.33 hade svenskarna gjort tre mål på en minut och femton sekunder.
Jag satt och gnuggade mig i ögonen och publiken här i ett så gott som fullsatt O2 Arena var plötsligt helt tyst, efter att ha skrikit sig hesa under första halvan av matchen.
Då kom nästa fas i den här matchen.
Plötsligt spelade båda lagen som om det gällde livet. Det blev tuffare, det blev elakare och det blev våldsammare.
Kulmen kom när svenske backen Daniel Rahimi körde i Färjestads hemskickade tjeck Jakub Klepis i sargen efter 15.17.
Tjecken blev liggande och hans medspelare blev vansinniga.
Tjeckerna var inte glada i Rahimi som fick fem minuter för ”checkjing to the head and neck area” och automatiskt matchstraff.
Det gjorde att tjeckerna fick spela fem mot tre i sju sekunder, då Johan Fransson redan satt utvisad.
De behövde bara fyra.
En vunnen tekning, två snabba pass och Ondrej Nemec kunde smacka in 4-3 bakom Anders Nilsson.
Men det var långt ifrån över.
Bara 3.18 kom ett nytt backmål, då Johan Fransson störtade ner på vänsterkanten, fick pucken snyggt överlämnad av Linus Omark, rundade kasse och skickade in kvitteringen 4-4 i närmsta krysset.
Andra drömmålet av en svensk back och 2-2 i målmatchen mellan Hersley och Fransson.
Men när det skulle avgöras var det två av Sveriges färskaste landslagsspelare som klev fram.
Först Mattias Janmark med matchavgörande 5-4, då han sköt från en vinkel som såg omöjligt ut, men hittade en lucka.
Och sedan klubbkompisen från Frölunda, Andreas Johnson, som stänkte upp 6-4 i ”fransosens” vänstra kryss.
Jag är imponerad och även om spelet inte var lysande hela matchen, så uppvägdes det av underhållningsvärdet.
Och Pär Mårts är fortfarande obesegrad säsongen 2014-15.

Jag har alltid gillat Douglas Murray, hans inställning och hans långa väg till NHL.
Men han tillhör en utdöende backtyp.
Han är inte ensam.
Jag tror inte att svenska backar som Ulf Samuelsson eller Kjell Samuelsson skulle haft samma NHL-karriärer bakom sig om de spelat idag.
De var verksamma på en annan tid, då spelet var ett helt annat.
Douglas Murray är färskare och spelade i Montreal så sent som förra säsongen, men det var i en undanskymd roll.
NHL vill ha spelande och mer skridskostarka backar idag, då man inte längre får haka och hålla fast motståndarna.
Jag kan bara tänka mig Ulf Samuelsson i dagens NHL.
Han hade slagit utvisningsrekord och säkert varit avstängd en och annan match också.
Douglas Murray är ju lite av samma backtyp och helt defensivt inriktad.
Nu gillar jag och de flesta andra de här gamla hårdingarna, men det går inte att komma ifrån att deras tid är förbi.
För andra har den börjat.
Ta bara Erik Karlsson.
Han hade förmodligen inte ens spelat i NHL om vi backat klockan 20 år.
Nu är han stjärna.
• • •
Slutsats:
Djurgården gör rätt som nobbar Murray, även om de blir av med två backar till JVM.
Det hade inte varit gratis heller och stockholmarna har viktigare saker att lägga pengarna på.
Douglas Murray har inte skridskoåkningen eller tempot för att hänga med riktigt på de stora isytorna i Sverige.
Det hade han inte ens i HockeyAllsvenskan då han spelade för Djurgården under NHL-lockouten för två år sedan.

Nja, det här ska väl inte handla om Salo egentligen.
Men jag visste redan från början anledningen till att han avgick så plötsligt.
Han ville ha ett tränarmöte under uppehållet, men Andreas Appelgren hade som vanligt använt de lediga dagarna till att sticka hem till sitt kära Mariestad.
Det här var på måndagen.
– Jag kommer inte och är ni inte nöjda med det får ni väl sparka mig.
Det var ungefär var Appelgren svarade på kallelsen.
Salo informerade vd:n Kjell Kruse och meddelade att han ändå ville ha ett möte med de tränare som var kvar på orten.
Kruse sa nej.
Salo sa upp sig.
Märkligt?
Nej, jag är inte ett dugg förvånad.
Tommy Salo har alltid varit en tjurig jävel och accepterar inte att bli trampad på tårna.
Dessutom:
Han har en lång NHL-karriär bakom sig och massor av intjänade miljoner, som gör att han inte behöver stå med mössan i hand. Han är inte beroende av en sportchefslön från Leksand.
Han tog jobbet och han bröt ett gällande kontakt med Oskarshamn för att han kunde, men framförallt för att han såg det som ett steg på vägen mot den klubb han varit trogen sedan barnsben.
Men det är inte själva huvudskälet i mitt resonemang.
Det är att framgångsrika klubbar alltid haft despotiska ledare som velat och fått sin vilja igenom.
Därför blir jag förvånad när Leksands styrelseledamot Johan Hedberg går ut och tar ställning för den ”andra” sidan.
Hedberg som tillbringat i stort sett hela sin NHL-karriär i en klubb med hela hockeyvärldens störste envåldshärskare, New Jersey Devils Lou Lamoriello.
Lamoriello blev utnämnd till klubbens president 1987 utan någon som helst erfarenhet av NHL-hockey. Det dröjde bara några veckor innan han gjorde sig själv till klubbens general manager. Som en jämförelse – och med samma begrepp – är Kjell Kruse president i Leksand, medan Tommy Salo var general manager (=sportchef på svenska).
Men Lou Lamoriello är numera en legend och invald i Hockeyns Hall of Fame genom som sitt sätt att härska och göra Devils till en storklubb.
Han sparkade folk till höger och vänster och han ställde sig till och med i båset vissa perioder, utan att han någon erfarenhet av jobbet på den nivån.
Samma röda tråd går igen i flera dynastier både i NHL, internationellt och här hemma.
En stark man – en stark klubb.
Jag räknar till och med in Percy Nilsson i det begreppet, trots att han förstod nada av ishockey. Men han hade en plånbok och var tillräckligt smart för att ta in folk som gjorde det. Det gav Malmö två SM-guld.
Det har bara handlat om att ge rätt person rätt befogenheter och rätt förtroende.
Conny Evensson fixade två raka VM-guld till Sverige 1991 och 1992 och lika många till Färjestad.
Plus ett till Frölunda 2003 och två schweiziska mästerskap till Kloten.
Ingen ifrågasatte hans sätt att leda sina lag. Ingen la sig i.
Och vem la sig i Anatolij Tarasovs eller Victor Tichonovs jobb under hela den sovjetiska eran?
Ingen.
Och hade de gjort det hade de åkt ut med huvudet före.

Varför blir inte Champions Hockey League en succé?
Det slogs på väldigt stora trummor inför den här säsongen, SvT började sända, prispengarna var större än någonsin och marknadsföringen massiv.
Resultatet:
Pannkaka.
Det har varit ungefär lika mycket publik som på normala träningsmatcher.
Varför?
Jag har inget klart svar, men jag har mina teorier. CHL är för det första inget som får mig att hoppa jämfota och då är jag ändå en hockeynörd av stora mått.
Och så är det själva själva namnet jag retar mig på.
Champions Hockey League.
Det är ett av de värsta exemplen av falsk varudeklaration.
Jag förstår att hockeyn ville ha lite av glansen från fotbollens Champions Leauge då man valde namn, men där står namnet för vad turneringen verkligen är.
Att det är en mästarturnering, som huvudsakligen består av lag som blivit mästare i sina respektive länder. Ja, turneringen är så stor att många mästarlag från svagare nationer inte ens får plats.
Sedan fyller man på med några absoluta topplag från världens största ligor.
Hockeyns Champions League är något helt annat.
Den har plats för en SHL-nykomling som Djurgården.
Ett lag som blev tvåa i svenska kvalserien i våras.
Inget ont om Djurgården i det sammanhanget, men vi talar ju knappast ”champions”.
Och mästarna från KHL finns inte med och inte något lag från KHL överhuvudtaget. Och av naturliga skäl inte Stanley Cup-mästarna Los Angeles Kings.
Ändå spelar 44 lag i en turneringen som kallas MÄSTARNAS hockeyliga.
Om vi ska översätta det till ren svenska.
Nästa år blir det 48.
Hur många av de lagen som är mästare vet jag ärligt talat inte, men det är max ett tiotal om vi räknar in lag som de norska, danska och franska mästarna.
Då känns det rent av löjligt att behålla namnet.
Kalla det European Hockey League i stället.
Då kan jag åtminstone köpa förpackningen utan att känna mig lurad.
Och då kan det vara början till något nytt och kanske stort i en framtid.
Även om jag tvivlar på det också.

Tommy Salo tvingas lämna Leksand efter att ha räddat ett lag på väg att sjunka till Siljans botten.
Efter en färsk seger och två poäng mot Frölunda får han sparken.
Eller vad vi nu ska kalla det. Officiellt har Tommy Salo och Leksand kommit överens om att gå skilda vägar, enligt Salo själv tvingade han styrelsen att välja mellan honom och nye klubbdirektören Kjell Kruse.
Och enligt samma Kruse har Tommy Salo avgått.
Det ligger väl något i alla tre tolkningarna.
Men min fråga:
Sparkar Leksand verkligen rätt person?
Ska Leksand sparka någon, så är det inte Salo.
Det känns inte rätt.
Jag vet att Tommy Salo är en tjurig jävel som skriker högt så fort han känner sig trampad på tårna och att någon inkräktar på hans territorium.
Tydligen har värmlänningen och gamle bandyprofilen Kjell Kruse haft en ovanlig förmåga att göra just det, trots att han själv hävdar motsatsen.
Men Salo kan knappast ha fantiserat ihop en spricka som nu lett till att han avgått för andra gången på bara några månader.
Nu är Tommy Salo borta för gott, för han kan knappast komma tillbaka till jobbet den här gången.
Den stoltheten går inte att svälja en gång till.
Och den stora förloraren heter Leksand.
Det sista de behövde var en ny kris, just när allting vänt efter katastrofstarten.
Och den som räddade laget i det läget var inte Kjell Kruse.
Det var Tommy Salo som själv tog tag i att rätta till alla fel det blivit i lagbygget.
Till stor del beroende på hans eget fel, då han han byggde laget från början, men han var ändå man nog för att stå för att det blev fel.
Han gjorde om.
Han gjorde rätt.
Och efter sju raka nollpoängare började Leksand vinna igen.
Jag tror ingen annan i Leksands organisation hade lyckats med det trollerinumret.
Idag har Leksand ett lag som kommer att gå till slutspel, det är jag helt övertygad om.
Det finns en helt annan stabilitet, balans och självförtroende i laget.
Jag hade precis börjat se fjolårets succélag ta form igen.
Då händer det här.
Ett nytt chockbesked och det sista Leksand behövde.
Nu sparkar de mannen som fick slut på alla grusade ”Återtåg” och misslyckade kvalserier och till sist tog upp Leksand i SHL igen. Och gjorde dem till ett slutspelslag första säsongen.
Det känns som ett ovärdigt slut för en sådan sann hjälte.
Speciellt när jag läser ordföranden Anders Holst knastertorra kommentar i Leksands officiella pressmeddelande:
”Tommy Salo har under en följd av år gjort ett mycket bra jobb för Leksands IF. När han nu lämnar önskar vi honom ett varmt lycka till med framtida uppgifter”.
Så talar bara en byråkrat utan förankring i verkligheten.

Tre matcher spelade i dagens SHL-omgång.
Och tre kryss vid full tid.
Jag är inte förvånad.
Tidigare garderade man fotbollsmatcher med kryss, då hockeyns matcher brukade avgöras vid full tid.
Nu är det tvärtom.
Hockeyn har kryssat sig förbi fotbollen.
Jag har räknat ihop antalet kryss i Fotbollsallvenskan 2014 och SHL så här långt:
Fotbollsallsenskan:
240 matcher
61 kryss
Procent: 25
SHL 2014-15:
177 matcher
49 kryss
Procent: 28
Nu på eftermiddagen spelade Skellefteå och Djurgården 2-2, Leksand-Frölunda 1-1 och Brynäs-Örebro 3-3.
Och jag gillar inte alls det här kryssandet.
Visst händer det ibland, det är oundvikligt, men den stora ökningen är en effekt av nya tidens förlängningar och straffar, där lagen blir alltmer rädda om den poäng de har i slutet av matcherna.
Ett starkt argument för att gå tillbaka till det gamla systemet, där matcherna var slut vid full tid. Då skulle det bli som i fotbollen, att båda lagen tappar två poäng om vi använder oss av trepoängssystemet.
För det lönar sig att kryssa.
Frölunda hqr kryssat mest (12 gånger tillsammans med Djurgården) och ligger tvåa i tabellen just nu.
Göteborgarna har bara vunnit elva matcher av 30 vid full tid..
Jämför det med Skellefteå som vunnit 19 och är elva poäng före Frölunda i tabellen
Med fotbollens trepoängssystem hade det avståndet varit ännu större.
Då hade Skellefteå haft 62 poäng, Frölunda 45.
Skillnad: 17 poäng.

Nägot för sportcheferna att diskutera vid nästa möte de har.
Jag tror det skulle bli bättre fart på matcherna om det lönade sig mer att vinna vid full tid. Dessutom vore det mer rättvist, om det uttrycket fortfarande finns kvar i svensk hockey.
• • •
Djurgården var nära att göra det ”omöjliga” och få stopp på Skellefteås segerrad.
Nykomlingen mot regerade mästarna.
Nej, Djurgården fortsätter att imponera med sitt spel och sin inställning.
Nu var de totalt utspelade i andra perioden, men lyckades ändå hitta ett sätt att hålla sig kvar i matchen.
Och så har man veteranen Mikael Samuelsson som är en riktig matchvinnare.
Han har en märklig förmåga att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Eller märklig och märklig. Det var förmodligen därför han hade en så lång NHL-karriär.
Nu vann Skellefteå till slut, sedan Rob Schremp satt båda sina straffar i vad som måste ha varit en av säsongens bästa straffläggningar. Fem mål på åtta försök.
Det var länge sedan man såg.