LEKSAND. Leksand lämnar sistaplatsen i SHL för första gången den här säsongen.
Det tog 25 omgångar eller nästan halva serien.
Och jag tror att ”nya” Leksand kommer att fortsätta klättra.
Alla pilar pekar uppåt i ett hockeyfäste där laget stod på noll poäng efter sju spelade omgångar och det var krisstämpel i pannan på varenda spelare.
Sportchefen Tommy Salo avgick, men var tillbaka nästa dag och det var allmänt kaos i klubben.
Men Salo kavlade upp ärmarna, kickade folk till höger och vänster och fyllde på med nya spelare.
Idag är förvandlingen total.
Hela Leksand dansar och ler lika lyckligt som hemmafansen gjorde här i kväll.
Det svänger snabbt.
Ta bara Johan Ryno.
Totalt iskall i början av säsongen och med rätta sågad längs plösen på skridskorna.
Nu är han het som en bakugn hos Leksandsbröd.
Han gjorde säsongens första mål borta mot Frölunda först i den nittonde omgången.
Sedan dess har han gjort mål i varje match.
I kväll gjorde han sitt åttonde på sju matcher.
• • •
Leksand får väl skicka en chockladask och en blombukett till Örebro också.
På tre möten har det blivit tre segrar.
Leksand bröt sin sju matcher långa förlustrad mot just Örebro när de tog sin första seger (3-2) mot just närkingarna.
I kväll blev det samma siffror mot samma Örebro när leksingarna lämnade sistaplatsen.
• • •
Jag är övertygad om att Leksand spelar slutspel till våren.
Inte bara för att de är i kalasform och definitivt kommer fortsätta att klättra, utan lika mycket för att det räcker med en tiondeplats för att ta sig till slutspel numera.
Nymodigheten PlayIn ville jag skrota redan från början och ännu mer efter hur det slutade i fjol, då seriens nia och tia tog sig till kvartsfinal, en plats varjen HV71 eller Linköping hade förtjänat efter seriespelet.
Nej, dagens krislag heter Luleå som förlorade i kväll igen (2-4 mot Skellefteå) och faller snabbare än Wall Street gjorde 1929.
Det skapade den stora depressionen och jag kan tänka mig att samma sak drabbat Luleåfansen efter femte raka förlusten.
Luleå är just nu vad Leksand var i början av säsongen.
Ett lag i kris.
Återstår att se om sportchefen Lars ”Osten” Bergström gör en Salo.

Jag har ännu inte hämtat mig från chocken att Modo värvat den 42-årige slagskämpen Donald Brashear.
Det är den största värvningsbomben genom tiderna i svensk hockey skulle jag vilja påstå och har därför känt mig tvungen att knåpa ihop en tio-i-topp-lista över de största knallarna någonsin.
Faran med sådana här listor är att man alltid glömmer någon eller några, när man använder sitt eget minne som underlag.
Å andra sidan är det min privata lista och åsikter och det är de här är tio som dyker upp. Med Brashear i topp då förstås.
Här är min lista:
1. Donald Brashear till Modo 2014
Kommentar: Hade någon sagt till mig innan säsongen att Donald Brashear skulle spela i SHL och 2014/15, hade jag skickat vederbörande på sinnesundersökning. En stor sådan. Nu är det verklighet och jag har inte riktigt hunnit smälta det än. Peter Forsberg måste vara riktigt, riktigt pissed off för att värva sin egen disciplinnämnd.
2. Börje Salming till AIK 1990
Kommentar: Ingen trodde väl att Salming skulle fortsätta med hockeyn då han återvände till Sverige som 39-åring och efter 17 säsonger i NHL. Det var en riktig bomb som slog ner. Och Salming fortsatte i tre säsonger innan han slutade som 42-åring – samma ålder Donald Brashear har när han debuterar i SHL.
3. Pekka Lindmark till Malmö 1988
Kommentar: Det här var den första chockvärvning som Percy Nilsson levererade. Han hade lärt sig så mycket att lag byggdes bakifrån, så han siktade in sig på landets då i särklass bästa målvakt. Pekka hade just vunnit SM-guld med Färjestad och det var en chock för alla när han lockades av Percys miljoner. Dessutom att han valde att flytta ner en division.
4. Miljonkedjan till Örebro 1979
Kommentar: Örebros dåvarande boss Bosse Ahlén var en föregångare till Percy Nilsson. Han slog till och värvade en hel kedja för att väcka den slumrande hockeyn i Örebro, där bandy och fotboll dominerade. Han värvade tre landslagsmässiga forwards i Hardy Nilsson, Martin Karlsson och Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg. Och hela hockey-Sverige hoppade till.
5. Mats Sundin till Djurgården 1994
Kommentar: Sudden får symbolisera den heta hösten 1994, då lockoutade NHL-spelare kom in i dåvarande Elitserien och skapade hockeyfeber. Första matchen skulle Mats Sundins Djurgården möta Mikael Renbergs Luleå i Globen. Det var utsålt (13850) flera dagar innan nedsläpp och det är enda gången jag sett svartabörshajar sälja svindyra biljetter till en grundseriematch.
6. Världsmästarkedjan till AIK 1996
Kommentar: AIK hade nytt styre och de öppnade med en riktig bomb. Tjeckien hade blivit världsmästare i Wien 1996 och AIK svarade med att värva lagets hela succékedja med Pavel Patera, Martin Prochazka och Otakar Vejvoda. Tjeckerna levererade, men det hjälpte inte AIK som redan var på väg utför.
7. Ulf Sterner till Rögle 1965
Kommentar: Det här var den första riktigt stora värvningen i svensk hockey, som chockade en hel nation. Tre Kronor-stjärnan Ulf Sterner lockades till Ängelholm av miljonären Gösta ”Pollenkungen” Carlsson, som byggt sin egen ishall och ville ha resultat. Det fick han också.
8. Zdeno Chara till Färjestad 2004
Kommentar: Det var invasion från NHL lockoutåret 2004-05 och Chara är ett bra exempel på klassen på alla de storstjärnor som värvades till dåvarande Elitserien. Dessutom blev de kvar hela säsongen, som är den bästa som någonsin spelats i det här ladet. Och den kommer att så förbli.
9. Vladimir Krutov till Östersund 1992
Kommentar: Glömde den här sensationella värvningen från början, men Krutov måste naturligtvis med, även om han var en trasig människa redan när han kom till Sverige och division 2. Då var han bara 32, men en spillra av sitt forna jag. Han avled 2012 endast 52 år gammal.
10. Christian Ruutu till Frölunda 1995
Kommentar: När Ruutu återvände från NHL var den riktig skräll när han valde Frölunda. Dessutom utsågs han till lagkapten. Det var den säsongens stora värvning till ett lag som många tippade på nedre halvan. Men Ruutu tog laget ända till en SM-final mot Luleå innan han försvann lika fort som han kommit.

AIK spelar plötsligt som ett topplag i HockeyAllsvenskan.
Tre raka segrar nu efter 3-2 borta mot Malmö.
Nye tränaren Peter Nordström har gjort braksuccé, även om det finns andra värmländska skäl till uppryckningen. Som att målvakten Robin Rahm är tillbaka och att man lånat backen Oliver Kylington från Färjestad. Båda spelade helt avgörande roller mot Malmö och Kylingtons solomål är ett av de vackraste jag sett den här säsongen.
Dessutom verkar nödlösningen Michael Nylander perfekt som assisterande tränare.
Nej, HockeyAllsvenkan kommer att bli en rysare och även om AIK fortfarande ligger sist så har de bara elva poäng till förstaplatsen när halva serien är spelad.
Tabellen är så jämn att några segrar på raken ger en enorm effekt på tabelläget, då alla slår alla. Jag vet inte hur många lag som legat etta och tvåa i tabellen den här säsongen, men det känns som alla kan ha gjort det när alla 52 omgångar är spelade.
Så märkligt jämnt är det.
Och idag efter exakt halva serien går det inte att räkna bort ett enda lag.
Alla kan fortfarande vinna.

Det var min första reaktion när jag hörde att Donald Brashear var klar för Modo.
Jag var tvungen att kolla i almanackan och det stod faktiskt 25 november. Inte första april.
Donald Brashear har inte ens spelat de två senaste säsongerna, han är 42 år och som hockeyspelare skulle han inte ens platsa i division I.
Men det han kan är att slåss.
Peter Forsberg måste vara riktigt förbannad och irriterad över alla smällar hans unga Modo åkt på den här säsongen.
Det är helt unikt att värva en renodlad polis till ett SHL-lag och i just det syftet också. Jag trodde aldrig jag skulle få se det hända.
Och Donald Brashear är enbart värvad för att avskräcka alla motståndare. Han har både boxats professionellt och tävlat i MMA. Det är ingen kille man vill vara ovän med, eller möta i en mörk gränd.
Nu ska alla Modo-Södertälje motståndare veta att de får 106 kilo Brashear på sig om de delar ut en tjuvsmäll i framtiden.
Han har som sagt inte spelat de två senaste säsongerna och åren innan dess spelade han i den kanadensiska ligan LNHA i Quebec, en liga som marknadsför sig med att vara den våldsammaste i världen.
Det är ofta fler slagsmål än mål i matcherna.
Jag har sett Brashear spela många gånger och som hockeyspelare är han begränsad. För att uttrycka det milt.
Han blev mest omskriven då Marty McSorley slog klubban i huvudet på honom år 2000, men ingen kan ta ifrån honom att han rankas som en av de bästa slagskämparna i NHL genom tiderna.
Men Brashear har knappast blivit bättre som spelare med åren och lär vara ordentligt ringrostig när han landar i Ö-vik.
Nej, det här var verkligen en bomb.
Och jag undrar hur Brashear ska kunna göra sitt jobb här i Sverige och med vår svenska disciplinnämnd.
Han kommer förmodligen vara avstängd mer än han spelar.

TORONTO. Man ska aldrig generalisera och det går säkert att hitta svagheter i rubriken jag satt på det här blogginlägget.
Men jag är kvar i ett Kanada där lördagskvällarna är vikta åt Hockey Night in Canada där landets stora och statliga kanal sänder hockey hela kvällen.
Två matcher på raken, kommentarer, analyser och den eviga Don Cherry.
Och mitt i allt detta sitter jag och kollar laguppställningar och resultat och målskyttar och vilka svenskar som spelar och vilka som inte gör det.
Jag har varit här i Kanada i tio dagar nu och det är tillräckligt för att vara helt besatt igen.
Plötsligt är man i fas med den här ligan och då vaknar intresset omedelbart. Hemma har jag haft mina perioder av att sluka NHL på nätterna, men effekten är att man blir helt asocial och lever som ett nattdjur. Det håller inte i längden.
Men något som slagit mig den här veckan:
Varför har Skellefteås spelare så svårt att slå igenom här borta?
I natt var SHL:s överlägset bästa spelare i fjol, Jocke Lindström, petad för andra matchen i rad i St Louis.
Backen David Rundblad satt också på läktaren när Chicago krossade Edmonton borta.
Och Petter Granberg har svårt att platsa ens i Torontos farmarlag Marlies.
Adam Larsson spelade visserligen för sitt New Jersey i natt, men hänger fortfarande på gärdsgården och har inte alls blivit den backstjärna jag trodde han skulle vara vid det här laget.
Det här är ingen vetenskaplig undersökning, utan bara några tankar som dykt upp under mina snart två veckor här i Toronto.
Men visst är det underligt.

TORONTO. Jag trodde lugnet lagt sig i den här hockeytokigt stan efter Maple Leafs 5-2 mot Tampa.
Jag hade fel.
Nu stormar det värre än någonsin, då Torontospelarna inte gjorde vad de alltid gjort efter en seger.
Åkt in i mittcirkeln efter slutsignal, höjt sina klubbor och hyllat fansen där på läktarna.
Den här gången åkte spelarna raka vägen ut i omklädningsrummet. Jag tänkte intenpå det där på läktaren igår, då jag inte kände till den här långlivade traditionen.
Idag vet jag.
Det stormar igen, trots segern.
På tv-bilderna ser man Torontos stjärna Phil Kessel och lagkaptenen Dion Phaneuf snacka ihop sig och sedan ta med sig hela laget av isen.
Och efter dagens träning ställdes Phaneuf mot väggen av en ännu större vägg av reportrar.
Han hade inga bra svar, mer än en krystad förklaring om att laget valt att ändra sina rutiner efter tre raka förluster.
Ingen köpte det.
Det är fascinerande att följa all dramatik vid sidan av isen på första parkett.
Och jag blir bara mer och mer imponerad av Mats Sundin som lyckades hantera den här enorma pressen under alla sina år som lagkapten i den här stan.
Jag tror aldrig det som hände igår hade hänt med Sudden som kapten.
Han visste bättre än så.

Jag var i tyska Karlsruhe 2008 och såg Susanna Kallur sätta nytt världsrekord på 60 meter häck med 7.68.
Det första hon sa när hon sneglade på resultattavlan efteråt var de ord som återkommer nu:
– Det är helt sinnessjukt.
För idag känns det minst lika sinnessjukt att hon gör sin comeback där sju år senare.
Efter sju år av skador, operationer, rehabilitering och skador igen. Ett evigt kretslopp där i stort sett alla gett upp hoppet.
Alla utom Sanna själv.
Den där gråa februaridagen i Karlsruhe för snart sju år sedan var jag övertygad om att Sanna skulle ta OS-guld i Peking senare den sommaen.
Det trodde hon säkert själv också.
Hon hade aldrig varit bättre och hade just raderat ut Ludmila Engquists då arton år gamla världsrekord.
Men så började eländet vid inne-VM i spanska Valencia då hon fick en bristning i baksidan av ena låret. Och lite senare upptäcktes en stressfraktur i smalbenet.
Det var priset hon fick betala för sitt världsrekord.
En kropp som var tränad till bristningsgränsen och till slut passerade hon samma gräns.
Hon gjorde ändå ett försök i Peking, sprang på sprutor och föll på första häcken.
En desperat jakt på det OS-guld hon alltid drömt om, men samtidigt ett nytt kliv över gränsen som bara förvärrade stressfrakturen i smalbenet.
Sedan dess har det varit en över sex år lång och bragdartad resa mot comeback.
Nu är hon där och jag hoppas innerligt att inget händer nu då hon rivstartar vad som måste ses som en andra häckkarriär.
Men jag tror hon klarar det också.
Sanna mina ord.

TORONTO. Jag har ju varit över i NHL i snart en vecka nu och har funderat över skillnaden mellan världens bästa liga och den som tidigare brukade kallas den näst bästa.
NHL v/s SHL.
Och jag kan väl säga så mycket att om det tidigare skilde ett hav så skiljer det numera en ocean.
Det krisande Toronto som jag såg få storstryk av Nashville med 9-2 natten mot onsdag, skulle krossa vilket SHL-lag som helst.
Tanken dök upp eftersom ämnet kom upp när jag pratade med Mats Sundin häromkvällen.
År 2003 var han över i Europa under försäsongen i något som kallades NHL Challenge.
Då mötte de Djurgården, då ett topplag i dåvarande elitserien, och vann med exakt samma siffror – 9-2.
– Det här var i september och Djurgården hade varit på is sedan början av augusti. Vi hade varit på is i tre dagar tillsammans, berättade Sudden.
– Det var en enorm skillnad redan då. Det går inte att jämföra.
Han borde veta. Dessutom är han djurgårdare.
Toronto fortsatte sedan till Karlstad och vann med 3-0 mot Färjestad.
Men det var då det.
I dag är skillnaden ännu större. Att skicka ut ett SHL-lag på en NHL-is idag vore som att leda en lammunge till slakt.
Utgången är given redan på förhand.
Nu är det inget konstigt med det. Det är bara det att man slås av hur klassklyftorna växt efter att ha sett några matcher här borta.
SHL är numera bara en av många farmarligor till NHL, där till och med de som står på tillväxt dominerar där hemma.
Och av NHL ratade nordamerikaner dominerar totalt i poängligan.
Men varje match jag ser på liten rink för mig bara mer övertygad om att det borde införas även i Sverige. Flyttade blålinjer eller förlängda mållinjer har ingen effekt.
Men en krympt rink skulle öka attraktionskraften över en natt.
Tänk om, gör rätt.

Jag ska inte påstå att det vsr någon som sa det rakt ut i korridorerna här i Air Canada Centre i natt, men efter 2-9 mot Nashville är det kris.
Och Toronto skrev in en klausul i utlåningskontraktet med Modo som gör att de kan kalla tillbaka sin svenske talang och förstaval i draften.
Den klausulen skrevs naturligtvis in av en anledning.
Formellt sett är William Nylander en farmarlagsspelare som vilken annan som helst i stans eget farmarlag Toronto Marlies, där svenskbacken Petter Granberg spelar just nu.
De jag pratat med säger att det bästa för Nylander Jr är att stanna i Sverige och utvecklas.
Men desperata lag gör ofta desperata saker och jag kan garantera att det inte finns en större talang eller framtidsnamn i hela Torontos organisation.
Just nu är hela laget och coachen Randy Carlyle sågade vid fotknölarna. Samtidigt finns det ingen hockeystad i världen där allt är så svart eller vitt som här i Toronto.
Det ska bli intressant att följa utvecklingen resten av veckan. Jag ska stanna och se både matchen mot Tampa Bay natten mot fredag och den mot Detroit natten mot söndag.
Två nya förluster där så kommer den här stan att vara i uppror.
Vad det sedan leder till återstår att se.
Just nu tycker de lokala expertens att hela laget kan bytas ut.

Det är ingen tvekan om att Sverige får en ny medlem i Hockey Hall of Fame nästa år.
Av de spelare som är tillgängliga är Nicklas Lidström skyhög favorit.
Det skulle vara en sensation om inte Lidas valdes in, det är den allmänna uppfattningen bland experterna även här i Kanada.
Övriga namn som är aktuella har slutat för länge sedan, men utan att bli invalda.
Som Eric Lindros och ryssen Sergej Makarov. Även Sergej Fedorov, Mark Recchi och Jeremy Roenick tillhör kandidaterna.
Men ingen av dem slår Nicklas Lidström.
Här i Toronto fortsätter rapporterna från gårdagens Hall of Fame-gala och spelarnas tal vevas om och om igen på TSN i ständiga repriser.
Det är enormt stort här borta.
Större än vad jag någonsin kunde föreställa mig.
Jag har varit på NHL Awards tidigare, men det kommer inte i närheten av uppståndelsen under Hockey Hall of Fame-helgen.
Jag har aldrig sett så många hockeykändisar på ett och samma ställe.
Nej, det var riktigt imponerande.
I kväll blir det Nahal-hockey igen. Toronto mot Nashville, med svenskarna Filip Forsberg, Calle Järnkrok och Mattias Ekholm.
Det ska bli intressant att se Nashville som är ett av NHL:s hetaste lag.