MINSK. ”Nya” Ryssland startade VM med att krossa fjolårets silverlag Schweiz med 5-0.
”Nya” därför att de brukar byta ansikte när de får en ny coach i båset.
Nu har Oleg Znarok tagit över efter Zinetula Biljaletdinov som fick gå efter OS-fiaskot i Sotji.
Och fortsätter ryssarna som i den här öppningsmatchen, så är de lika klara guldfavoriter som de är enligt alla rankingar och odds.
I et blixtrande tempo och med en fantastisk målvakt i Columbus Sergej Bobrovski, som blev första ryske målvakt att vinna Vezina Trophy, då han utsågs till NHL:s bästa målvakt förra året.
Nu har jag inte Ryssland som guldvinnare i mitt VM-tips, men jag har dem i en final mot Finland så småningom.
Men enligt IIHF:s power ranking är de topprankade här i VM, följda av Kanada och Sverige.
De fick också en kanonstart i den här matchen, med 1-0 redan efter 13 sekunder.
Sergej Plotnikov skickade in pucken schweiziske målvakten Leonardo Genoni i fritt läge, men ur en snäv vinkel.
En tavla får man väl kalla det.
Men sedan var det total dominans från ryssarnas sida och Alexander Ovechkin kunde göra sitt första VM-mål i power play efter 6.34. Ett direktskott från backposition i power play, som Genoni inte kunde stoppa.
Det blev 3-0 också innan första perioden var slut och då var matchen naturligtvis redan över.
Nej, en imponerande rysk uppvisning.

MINSK. Tre Kronor är i Minsk i Vitryssland som regerande världsmästare.
Men de är långt ifrån några favoriter.
Det kommer inte att trilla in några tvillingar Sedin den här gången eller några andra svenska superstjärnor från NHL.
Men det betyder inte att det är kört.
Mitt utgångstips är att Sverige blir fyra, för det är ungefär där jag rankar årets upplaga.
Men nya hjältar kan kliva fram och nya stjärnor födas ur ett lag som är ganska anonymt på papperet.
Det är vad jag hoppas.
Och jag gillar de två första kedjorna och de svenska power play-uppställningarna.
Mikael Backlund har alla förutsättningar att få sitt stora internationella genombrott. Han klev verkligen fram i Calgary den här säsongen då han fick en ledande roll.
Målvakterna Anders Nilsson och Joacim Eriksson har också chansen att bli folkhjältar.
Två stora målvaktstalanger som visar att svenska målvakter inte bara är Henrik Lundqvist.
• • •
Sedan kan man ju tycka att de gamla Huddinge-kompisarna Dick Axelsson och Linus Klasen inte hör hemma i en tredje och fjärdekedja.
Efter de två förstakedjorna känns det här laget onekligen lite felbalanserat.
Men jag ska inte döma innan pucken är släppt och premiärmatchen mot Danmark är spelad.
Nu har det blivit som det blivit med de spelare som är tillgängliga och Pär Mårts visar ändå lite mod när han vågar satsa på Klasen och Dick, trots att han tvingats placera dem i två kedjor som på papperet är typiska checking lines.
• • •
Annars verkar stämningen bra i den svenska truppen.
Glada miner.
Det här är ett lag utan fixstjärnor och det brukar vara bra för dynamiken.
Det finns inga att gömma sig bakom.

Björn Waldebäck får gå som ansvarig OS-läkare och det var ett fullkomligt självklart beslut.
Ingen svensk SOK-läkare har någonsin fått sådan svidande kritik från Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och få har fått överhuvudtaget.
Det var inte ens säkert att han skulle få någon ackreditering till framtida spel.
Så illa var det, enligt IOK.
Det tycker jag också.
Björn Waldebäck var inte påläst och gjorde en miss som inte ska få hända på den här nivån.
Därför hade SOK inget val än att låta honom gå.
Tidigare OS-läkare tillät inte minsta piller inför och under OS-turneringarna.
Det är fakta. De var pålästa och tog inte minsta risk.
Men Nicklas Bäckström fick ta en allergitablett med psudoefedrin varje dag och till och med matchdagar, trots att antidopingbyrån WADA:s starka rekommendation är att medlet inte får tas ens 24 timmar före tävling.
Samma dopningklassade medel som Bäckström nu stoppade i sig bara några timmar före matchen mot Slovenien och dessutom hade tagit samma dag som finalen skulle spelas mot Kanada.
Det är misstag som inte får förekomma i ett OS.
Jag nästan skämdes där i Sotji.
• • •
Samtidigt är det lika självklart att Björn Waldebäckska stanna som landslagsläkare för Tre Kronor.
Han har lidit nog av missen i Sotji och har själv rakryggat erkänt sitt misstag.
Han var också beredd att ta konsekvenserna av det direkt efter avslöjandet.
Det går inte heller att hitta någon bättre lämpad för jobbet som landslagsläkare för Tre Kronor.
Det blev en dyrköpt erfarenhet, men samtidigt kan jag inte komma ifrån att Nicklas Bäckström också har ett eget ansvar.
Ytterst är det den enskilda idrottsmannen eller -kvinnan som ansvarar för vad de stoppar i sig. Dessutom var Bäckis halter av pseudoefedrin ovanligt höga, vilket fick många experter att ifrågasätta om han verkligen bara tagit en tablett.
Nu fick Nicklas Bäckström sitt straff då han inte fick spela i OS-finalen.
Men det stora felet var naturligtvis att han fick ta sin allergimedicin överhuvudtaget.

Ja, det blev bara fyra spelare från Skellefteå som kom med i truppen till Oddset Hockey Games.
Och det är lika med VM, naturligtvis.
Jocke Lindström, Oscar Möller, Jimmie Ericsson och backen Niclas Burström.
De mest givna.
Men jag saknar Melker Karlsson som varit ett perfekt komplement till Jocke Lindström och Oscar Möller i Skellefteå.
En samspelt kedja, som jag tror hade funkat bra även internationellt.
Dessutom undrar jag vad Viktor Arvidsson gjort för ont, som inte ens får chansen i Oddset Hockey Games.
Hans fart hade räckt till även i Minsk.
Jag kan väl räkna upp ett par namn till, men Mårts har bestämt sig.
• • •
Det är rätt ovanligt att Svenska Ishockeyförbundet hänger ut de NHL-spelare som tackat nej till VM i Minsk, som de gör just nu på sin hemsida.
Pär Mårts är uppenbart sur på alla nej tack som kommit.
Hittills har tretton spelare avböjt, men många av dem på grund av skada.
Men den listan kommer att växa.
När VM-skulle spelas i Tyskland efter OS i Vancouver 2010 kom det in totalt 30 nej tack.
Så det är inte första gången det händer.
Och jag är inte ett dugg förvånad.
I alla fall inte lika mycket som Mårts verkar vara.

Erik Karlsson nobbar VM och jag är inte ett dugg förvånad.
Det ser ut så här under OS-åren oavsett var VM spelas.
Efter OS i Vancouver kunde man ju tycka att många spelare ville ha snabb revansch i VM, men jag räknade till 30 nej tack den gången.
Trettio.
Bengt-Åke Gustafsson och hans dåvarande manager Johan Garpenlöv fick nej från i stort sett alla de ringde inför VM i tyska Mannheim och Köln.
Nu händer samma sak Pär Mårts och det lär väl sluta på ungefär samma siffra den här gången om inte Pär Mårts slutar att ringa.
Och jag har svårt att bli upprörd.
Det är inte bara OS som är boven, utan det spelavbrott som NHL tvingas ta varje OS-år gör att säsongen komprimeras och matcherna kommer tätare.
Vi pratar om 82 stenhårda matcher.
Jag kan förstå att spelarna inte bara känner sig slitna, utan även saknar motivation när det är dags för VM ett par månader senare.
Mitt förslag:
Glöm NHL-spelare i VM under OS-åren.
Sluta ring.
Satsa på de som spelar i Sverige, Schweiz och KHL.
Satsa på stekheta Skellefteå.
Jag tror inte Tre Kronor behöver bli sämre som lag eller få mindre konkurrenskraft, då det här inte är något lokalt svenskt problem utan drabbar de flesta andra OS-nationer också.
Sedan har väl Pär Mårts inte odlat de bästa av relationer med en hel del NHL-spelare.
Jag tror knappast han behöver ringa backen Victor Hedman nu när han är och hans Tampa utslagna ur Stanley Cup-slutspelet.
Det är bara ett tips.
Å andra sidan är Victor så snäll att han kanske kommer ändå.
• • •
Men det finns ett VM som är ett undantag från regeln.
Efter den svidande förlusten mot Finland (1-2) i OS-kvarten i Nagano 1998 lovade de svenska NHL-stjärnorna varandra att ta revansch i VM i schweiziska Zürich om de fick chansen.
Och de var inte vilka som helst.
Det var svenska superstjärnor som Mats Sundin och Peter Forsberg som var mest revanschsugna.
Och alla kom.
Det blev också VM-guld med ett av de bästa svenska lag som någonsin spelat i ett VM.
• • •
Samtidigt ser jag det inte som en katastrof att så många tackar nej.
Vid VM i Moskva 2007 hade Tre Kronor en enda NHL-spelare i truppen – Alexander Steen.
Men svenskarna klarade sig hyfsat ändå, föll mot Kanada i kvarten och förlorade bronsmatchen mot ett stjärnspäckat Ryssland med 1-3.
Och Johan Davidsson skrällde och vann VM:s poängliga med 14 poäng (7+7).

KARLSTAD. Skellefteå är svenska mästare för andra året i rad efter 3-0 mot Färjestad.
Och som de spelade hem det här SM-guldet.
Tolv segrar, två förluster och 58-20 i målskillnad.
Och det blir ännu mer imponerande om vi räknar in de två senaste slutspelen.
Då handlar det om 24 segrar, tre förluster och 101-35 i målskillnad.
Över hundra mål på 27 matcher.
Det är helt sjuka siffror.
Total dominans.
Men det är bara att gratulera Skellefteå till guld nummer två.
Det var inte ens hotade på vägen fram mot SM-bucklan, lika lite som de var det i fjol. Och även om Färjestad lyckades hålla ner siffrorna längre än tidigare i den här finalserien.
Det stod 0-0 länge, innan unge backen Anton Lindholm skickade in ett skott från blå bakom en skymd Fredrik Pettersson-Wentzel 2.46 in i tredje perioden.
Lindholm som tog en plats i a-laget med bara några omgångar kvar av grundserien och sedan varit så gott som felfri i slutspelet.
Ja, dominant skulle jag vilja säga.
Skellefteås utbildning av nya, unga stjärnor är imponerande.
Det kan behövas eftersom jag misstänker att flera av västerbottningarnas stjärnor kommer att få ordentliga bud från både NHL och KHL efter den här säsongen.
Ta fransmannen Pierre-Edouard Bellemare, som varit briljant i alla spelformer och dödar utvisningar lika glatt som han dödar matcher.
Han var isens stora gigant i kväll och det passande att just han fick skicka in 2-0
• • •
Färjestad höll ändå liv i den här matchen.
Målvakten Fredrik Pettersson-Wentzel gjorde sin bästa match i den här finalserien och var den som höll kvar Färjestad i matchen i drygt två perioder.
Men så här bra hade han behövt spela i alla matcher, för att värmlänningarna skulle haft chansen att vinna åtminstone en av matcherna.
• • •
Skellefteå är inte bara mästare.
De är Mästarnas mästare i mina ögon.
Inget annan tidigare SM-vinnare har spelat en sådan totalhockey.
Och den stora frågan är vilka som ska kunna stjälpa dem från tronen nästa säsong.
Det kan vara en av svensk hockeys största dynastier som har fötts där uppe i norr.

SKELLEFTEÅ. Det var Färjestads sista chans.
Då blev de fullkomligt krossade av Skellefteå.
Det blev ruskiga 8-1 till slut och det är den största segermarginalen i en SM-finalmatch sedan elitserien startade 1975-76.
Och den näst någonsin. Enda gången ett lag vunnit med större marginal var då Djurgården slog Hammarby med 11-2 i SM-finalen 1955.
Det är 59 år sedan.
En historisk förlust för Färjestad.
Och en lika historisk seger för detta Skellefteå som har gjort totalt 17-3 på värmlänningarna på tre spelade finalmatcher.
Att det var klasskillnad mellan de här två lagen visste jag redan innan den här SM-finalen startade.
Men att den skulle vara så stor, ja, nästan avgrundsdjup, har överraskat även mig.
Nej, det måste ha gjort ont in i själen på alla färjestadsspelare, ledare och fans under den här matchen.
Svensk hockeys gigant med 20 SM-finaler och nio SM-guld sedan elitserien startade.
Men det var då det.
• • •
Jag trodde Skellefteå skulle slå av på takten i tredje perioden när de ledde med 5-1. Men det här är ett lag som aldrig slutar spela.
I stället behövde de bara två minuter och 25 sekunder för att göra både 6-1, 7-1 och 8-1 i början av tredje.
Jimmie Ericsson gjorde sitt tolfte slutspelsmål och sitt andra för kvällen då han styrde in Jonas Frögrens skott till 8-1.
Jimmie är upp och nosar på Jakob Silfverbergs slutspelsrekord på 13 mål, men har bara en match på sig att slå det.
För vem tror att Färjestad vinner hemma på måndag?
• • •
Publiken i Skellefteå Kraft Arena stod och hoppade på läktarna som vanligt här i kväll.
Men för Färjestad är allt hopp ute.
Ingen lag har någonsin vänt 0-3 i matcher sedan det började spelas i bäst av sju i slutspelet.
Och att Färjestad skulle vinna fyra raka matcher är ungefär lika troligt som att Norge vinner hockey-VM.
Skellefteå har inte ens förlorat fyra matcher på två raka slutspel – och då räknar jag även kvartar och semifinaler.
De förlorade en match på hela slutspelet i fjol.
I år har de förlorat två.
Dessutom:
Det här var sjunde raka finalsegern om vi räknar in de fyra raka mot Luleå förra året.
Inget annat lag har någonsin vunnit så många finalmatcher i rad.
Det är imponerande.
Det är Skellefteå.
• • •
Annars kändes det som Färjestad hade något på gång när de tog ledningen med 1-0 genom Pontus Åberg efter en stark inledning. Då satte de hög press och lyckades faktiskt störa Skellefteås backar.
Men ett jättemisstag öppnade för Viktor Arvidsson, som klev rakt ut från utvisningsbåset och snodde pucken av Färjestads back Ville Lajunen på blå.
Sedan stack Arvidsson som en raket mot Fredrik Pettersson-Wentzel och slog in kvitteringen via ena stolpen.
Ett par minuter senare pressade sig samme Arvidsson förbi två färjestadsspelare längs sargen på högerkanten, innan han serverade Jimmie Ericsson mitt slottet. Och alla vet att Ericsson inte missar sådana chanser i den otroliga målform han är i just nu.
Och matchen hade vänt.
Sedan var det nästa pinsam utklassning.
• • •
Ny match i Karlstad på måndag.
Och precis allt talar för att Skellefteå flyger hem med SM-bucklan i natten.
Allt annat är en sensation.

KARLSTAD. Skellefteå åker till Karlstad och vinner med klara 6-2.
Trots att Färjestad var ungefär dubbelt så bra som när de föll i första matchen (0-3) i Skellefteå.
Och jag kan bara konstatera samma sak jag gjort hela tiden.
Det här kan bli den mest ojämna SM-final som någonsin spelats.
Färjestad känns bara mer och mer chanslösa.
Det är totalt 9-2 till Skellefteå efter två matcher och de är bättre på precis allt.
De har till och med tagit över den enda punkt där de ansågs starkare innan finalserien startade – på målvaktssidan.
Men den förstaplatsen har Markus Svensson tagit över efter de här två matcherna.
Fredrik Pettersson-Wentzel gjorde en riktig tavla när han slåppte in Jimmie Ericssons fladderpuck från mittzon.
Skellefteås 3-1 i början av tredje perioden som avgjorde den här matchen.
Sedan fick John Norman och Oscar Sundqvist enkelt göra 4-1 och 5-1 med bara 26 sekunders mellanrum, då markeringen var obefintlig i Färjestads zon.
Men jag ska säga att Färjestad gjorde en betydligt bättre match än i Skellefteå Kraft Arena senast.
De hade faktiskt Skellefteå lite i brygga efter Christian Berglunds kvittering till 1-1 efter 7.43 i andra perioden.
Då räddade Markus Svensson västerbottningarna med några svettiga räddningar.
Men när Skellefteå hamnar under press öppnar det samtidigt för kontringar och det var precis vad som hände när fransmannen Pierre-Edouard Bellemare stack i väg mot mål och satte 2-1 efter 14.39.
En puck som lite retligt letade sig in mellan benen på Fredrik Pettersson-Wentzel</strong.
• • •
Att hämta in 0-2 i matcher är inte lätt, men det har faktiskt hänt förr. Brynäs vände 0-2 i SM-finalen mot Luleå 1993 och HV71 gjorde samma sak mot Linköping 2008.
Men det är mer undantagen som bekräftar regeln.
Färjestad måste vinna fyra av de fem finalmatcher som är kvar, inklusive minst två på bortaplan.
Det kommer inte att ske.
Det är för stor klasskillnad mellan de här båda lagen.
• • •
Och Förjestads powerplay är fortfarande obergripligt uselt.
I kväll fick de två nya powerplay utan att ens vara nära.
Skellefteå hade tre och gjorde ett mål.
Däremot gjorde Anders Bastiansen mål i numerärt underläge, när han reducerade till 2-5.
Men då var den här matchen sedan länge förlorad.