Jag hade räknat med en målfest när jag bänkade mig i Shayba Arena för att se Damkronorona möta Japan.
Jag gick se ett enda.
Jenni Asserholts styrning i power play 12.38 in i första perioden.
Och spelar inte Damkronorna bättre än så här får de svårt att slå Tyskland och ta sig vidare till kvartsfinal.
Det krävs ju att de blir sämst tvåa i gruppen och ryskorna tror jag inte något lag kan göra något åt.
Ryssland har växt som lag då ryska förbundet miljonsatsat på damerna inför hemma-OS.
Men Japan trodde jag skulle vara lika lättsmälta som en bit sushi för de här svenska tjejerna.
De hade aldrig förlorat mot Japan i ett mästerskap, hade fem raka segrar och totalt 39-6 i målskillnad.
Och fram till idag var 5-0 det minsta de vunnit med.
Det ska ju normalt skilja så mycket mellan lagen, men nu sitter jag här och är glad bara över att det blev tre poäng.
Japanskorna hade ett massivt publikstöd och skapade massor av lägen som mycket väl kunde ha blivit mål om inte Valentina Wallner hållit sig vaken där i det svenska målet.
Svenskorna vann skotten med knappa 23-19.
Nej, det här var en bedrövlig öppning på OS.
Inte alls vad jag hoppades att få se.
Krampaktigt och ineffektivt.
Nu har ju Sverige sakta sjunkit på världsrakningen sedan OS-silvret i Turin 2006.
Ett av få svenska hockeylandslag som gått bakåt i stället för framåt.
OS-silvret i Turin gjorde att man låg på en tredjeplats 2007 bakom Kanada och USA, men sedan har rankingen sett ut som följer:
4-4-4-4-5-6.
I VM i Ottawa i fjol blev svenskorna sist i sin grupp och gjorde sitt sämsta mästerskap någonsin. De fick kvala sig kvar i A-gruppen mot Tjeckien.
Nu blev det 1-0 och hjärtklappning mot ett Japan är det sämst rankade laget i den här OS-turneringen.
• • •
Jag gillar upplägget i damernas OS-turnering, där lagen är rankade redan från start i de två grupperna.
De fyra bästa i grupp A och de lägst rankade (enligt 2012 års IIHF-ranking) är i grupp B.
Blåbärsgruppen om man nu vill kalla den det.
Jag skulle vilja se samma upplägg i herr-VM för att spetsa till gruppspelet lite och se de bästa nationerna möta varandra redan från start.
Det är ju inte särskilt svårt att kopiera rakt av, även om det är dubbelt så många lag i den turneringen.

SOTJI. Jag sitter i Sotji och väntar på att alla NHL-spelare ska landa, men det går ju inte att glömma bort SHL där hemma.
Och idag avgjordes allt.
Leksands 3-1 borta mot Örebro och Linköpings magiska vändning mot AIK där 2-4 blev 5-4 på lite drygt åtta minuter i sista perioden.
Det gör att det inte finns något fundera över eller hoppas på för AIK- eller Örebro-fansen över OS-uppehållet.
Det är kvalserien som gäller.
Nu handlar det om att överleva.
Samtidigt känns toppstriden avgjord även den.
Skellefteå går inte att rubba och Frölunda går som tåget.
Etta och tvåa som jag varit inne på tidigare.
Det gör samtidigt att all spänning är borta inför de sex matcher som återstår efter OS-uppehållet.
Samtidigt blir jag mer och mer irriterad på att även ett lag som hamnar tia i grundserien kan ta SM-guld.
Nu är det HV 71 som ligger där efter Linköpings seger.
Nu tror jag inte att HV kommer att bli ett hot, men Linköping känns som ett sådant där lag som kan går hur långt som helst när de får allt att stämma.
Med matchvinnare som Pär Arlbrandt, Simon Hjalmarsson och Chad Kolarik kan de slå alla lag om försvarsspelet plötsligt fungerar och man har en målvakt som spikar igen.
Nu vet jag att många Linköpings-fans kommer att reagera igen, för att de tror att jag hatar LHC av någon anledning.
Så är det absolut inte.
Men de är det där typiska laget som kan gå hela vägen, ungefär som HV 71 gjorde 1995, då de blev åtta i grundserien och tog sitt första SM-guld.
Det finns en potential och en skicklighet som inte motsvarar den niondeplats laget ligger på just nu.
• • •
Sedan måste jag hylla Leksand som är klara för slutspel i det här Återtåget. Jag har tappat räkningen på hur många gånger det verkligen blivit ett Återtåg åt andra hållet – tillbaka till HockeyAllsvenskan.
Men nu är det 23 poäng ner till elvan Örebro och alla som kan räkna inser att försprånget är ointagligt.
Det finns inte ens en teoretisk chans att de ska missa slutspel längre.
Bra jobbat.
Och backen Patrik Hersley smällde in sitt 22:a mål för säsongen när Leksand vann borta mot Örebro med 3-1, vilket gör honom till målkung bland backar genom tiderna.
Det är han värd.
Och grattis till sportchefen Tommy Salo och tränaren Andreas Appelgren.
Ett fantastiskt jobb med små medel.

Jag har tittat tillbaka i OS-historien och Daniel Alfredsson är överlägset bäste målskytt historiskt sett.
Elva mål på tjugo spelade OS-matcher och med 12 assist är han uppe i 23 poäng totalt.
Det är 1,15 poäng per match i snitt och det går ju inte att klaga på.
Men Nicklas Bäckström är snäppet värre, även om han bara gjort en OS-turneringen (den i Vancouver senast).
Då snittade Bäckis 1,5 poäng per match med ett mål och fem assist på fyra spelade matcher.
Loui Eriksson gjorde tre mål i den turneringen på fyra matcher. Det enda OS göteborgaren har spelat.
Henrik Zetterberg, då?
Nej, ”bara” åtta poäng (4+4) på 16 spelade OS-matcher placerar honom inte i topp, men då ska vi minnas att han var ung debutant Salt Lake City 2002 då han inte fick spela så många minuter.
Daniel Sedin har gjort sju poäng (2+5) på tolv matcher.
Resten av Tre Kronors forwards här i Sotji är OS-debutanter.
Och bland backarna är det bara Niklas Kronwall (1+1) och Johnny Oduya (0+0) som spelat OS tidigare.
• • •
Slovakien fick ett lika tungt besked som Sverige, då Marian Gaborik tvingades stryka sig från OS.
Det tackar jag för om det nu skulle bli Slovak(igen) i en kvartsfinal.
Det var Gaborik som öppnade målskyttet den gången och gjorde viktiga 1-0 i en match där svenskarna föll med 3-4 till slut.

Det blir Washingtons Marcus Johansson som ersätter Henrik Sedin i Tre Kronor i OS.
Inte stekhete Mikael Backlund i Calgary.
Det var väl svårt att få honom till Sotji, då han inte var anmäld på Mårts reservlista.
Nu går Marcus in i truppen och jag hade faktiskt med honom i mitt ursprungliga OS-lag. Framförallt eftersom han spelar ihop med Nicklas Bäckström i Washington.
I en så kort turnering det handlar om i OS är det en fördel att ha samspelta par.
I Washington spelar de ihop med stjärnan Alexander Ovechkin och jag skulle gärna se en rightare bredvid dem – och i så fall rutinerade Daniel Afredsson
Men det blir svårt att hitta en naturlig plats åt Daniel Sedin, nu då brorsan är borta, men Sedinarna är så skickliga att de klarar sig på egen hand.
Zäta får ta en centerroll i så fall och jag skulle vilja se honom med Alexander Steen och Loui Eriksson.
Då skulle mina kedjor se ut så här:
Loui – Zäta – Steen
Marcus J – Bäckström – Alfredsson
Daniel Sedin – Patrik Berglund – Silfverberg
Landeskog- Krüger – Hagelin
Övriga:
Gustav Nyquist
Jimmie Eriksson.
• • •
Men det finns naturligtvis massor av olika kombinationer att laborera med. Mårts har naturligtvis laget klart till öppningsmatchen, men kedjeformationerna kommer säkert att ändras under turneringens gång. Så brukar det vara, men det gäller att hitta rätt ganska omgående.
Det är en kort turnering och Sverige spelar sina tre gruppspelsmatcher på bara fyra dagar.
Sedan är det slutspel och då finns inget utrymme för att laborera längre.

Klockan börjar närma sig morgon här i Sotji när jag skriver det här och jag har vridit och vänt på beskedet att Henrik Sedin tvingas tacka nej till OS.
Det var ungefär det sämsta som kunde hända.
Pär Mårts har bara två forwards kvar på sin officiella reservlista och det är Washingtons Marcus Johansson och Nashvilles Patric Hörnqvist.
Men ingen av de två passar in på Henrik Sedins arbetsbeskrivning.
Han är oersättlig i det här laget.
Det gör att Mårts måste tänka om helt i kedjorna och den naturliga ersättaren är i mina ögon Mikael Backlund i Calgary, som är en av NHL:s hetaste spelare just nu.
Center i grunden men användbar i alla roller.
Det ska bli intressant att se vad Mårts kommer fram till, men Henrik Sedins nej kommer att påverka alla kedjor.
Det finns ingen som kan gå in och ersätta honom som center i succékedjan från VM i Globen i våras, med brorsan Daniel och Loui Eriksson.
Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

SOTJI. Stålmannen Henrik Sedin kan missa OS i Sotji.
Han är är inte frisk än från sin revbensskada och tvingas avstå de två sista matcherna med Vancouver innan NHL-planet lyfter mot Sotji.
Om nu Henrik finns med eller inte.
Men skulle han bli kvar hemma i Nordamerika är det en smärre katastrof för Pär Mårts och det svenska OS-laget.
Bland det värsta som kunnat hända för hans OS-bygge.
Henrik är ju inte bara Henrik, han är hälften av brorsan Daniel Sedin och en stor del av tredje parten Loui Eriksson.
Den kedja som spelade hem VM-guldet till Sverige i Globen i våras och som skulle bli förstakedja här i Sotji.
Det är helt sjukt hur det kan gå.
Jag var i Vancouver bara för fjorton dagar sedan och pratade med Henrik om hans Iron Man-streak. Då hade han inte missat en match sedan den 21 mars 2004.
Inte en match på nästan tio år.
Jag glömmer inte det datumet eftersom det är min födelsedag.
Eller också borde jag glömma det med tanke på födelseåret.
Men så händer det här bara veckorna inför OS.
Och vem ska ersätta Henrik om han nu inte kan spela?
Det finns ingen naturlig center på Pär Mårts reservlista, men jag har en given kandidat.
Mikael ”Mickis” Backlund i Calgary Flames som är en av NHL:s hetaste spelare just nu. Och center.
Och en av Mårts favoriter sedan länge.

Ja, IOK tillåter inte några som helst budskap under OS.
Inte ens en hyllning till bortgångne målvakten Stefan Liv.
Målvakten Valentina Wallner ville hedra sin idol med Livs porträtt på ansiktsmasken, men det blev tvärt nej från de styrande.
Nu är det ingen överraskning.
IOK tillåter inga former av porträtt på någon utrustning under OS, hur hedervärda de än är. Man får inte ens ha de olympiska ringarna som symbol.
Jag kan tycka att det är futtigt, speciellt när det gäller helt oskyldiga och hedervärda saker som den här.
Men IOK är benhårda, så det var ingen överraskning att Valentina tvingades måla över porträttet av Stefan Liv.
Liv som ställde upp för alla och även för Damkronorna.
Under OS i Turin 2006 var han tredjemålvakt, men ställde upp när damerna behövde sparring en av sina träningar.
Men jag tröstar mig med att Stefan Liv trots allt fått den uppmärksamhet han förtjänar och att så många reagerat över den här incidenten.
Alltid älskad, aldrig glömd.

Jag har just anlänt i Sotji oct hade räknat med en ”smooth operation”. Här har man satsat motsvarande 300 miljarder på OS, mer än vad som satsats på alla tidigare vinter-OS tillsammans.
Och så kan man inte ens ha ett fungerande bredband.
Inte ens färdiga hotellrum åt alla världens journalister som förbetalt rummen och landar trötta och jetlaggade.
Det är så förbannat korkat.
Vill man ha världens samlade journalistkår emot sig, så är det precis så man INTE ska göra.
Nu talar jag inte för mig själv. Jag står ut med det mesta efter fjorton avverkade OS både i sommar- och vinterklimat.
Men när jag checkade in dök en amerikansk journalist upp och röt så att tjejen i receptionen fick mittbena.
Soporna tömdes inte, rummet städades inte och han han hade till och med sett en råtta springa omkring bland huskomplexen där vi bor.
Överdrivet kritisk kanske. En och annan råtta har man ju stött på under sina dagar, utan att bli upprörd över den saken och jag tvivlar på att det var sant. Han verkade så allmänt sur som man kan bli när kan inte har en fungerande kontakt med omvärlden.
I dagens journalistkår finns nämligen inget mer upprörande än avsaknaden av ett fungerande wifi.
Det gör att man blir totalt handlingsförlamad.
Det går inte att kolla vad som har hänt och inte att rapportera det som hänt i ens egen lilla värld.
Mailen funkar inte och kontakten med omvärlden är avskuren.
En man utan wifi-uppkoppling är som en modern Robinson Crusoe.
Eller kvinna.
Strandsatt på sin egen lilla ö.
Det är det som gör mig så förvånad.
Här lägger man ner miljarders miljarder på ett OS och glömmer att fixa en fungerande uppkoppling.
Hemma i Sverige är vi vana vid att kunna koppla upp oss var som helst och utan problem.
Det är ju inte rymdforskning vi pratar om i dessa dagar.
Alla visste ju att tusentals journalister skulle invadera detta Sotji.
Nej, det här kommer att dra ner betyget på hela OS. Innan det ens har startat.

SHL känns ju inte direkt som det mest glödheta av serier just nu, men det har ändå smugit sig in lite spänning inför slutspelet.
Glömmer vi hösten och tittar på tabellen 2014, så har Frölunda smugit upp som den starkaste utmanaren till ett sjunkande Skellefteå.
Det trodde jag aldrig skulle ske, men med så många unga spelare som finns i Frölunda finns också en fantastisk växtkraft.
Tränaren Roger Rönnberg verkar ha lyckats få nästan alla unga spelare att lyfta, utvecklas och bli bättre.
Efter 4-2 hemma mot Luleå drog Frölunda ifrån ytterligare i 2014 års tabell.
Sedan årets första dag har de tagit 26 av 36 möjliga poäng och bara förlorat två vid full tid av de tolv de spelat.
De är lika överlägsna just nu som Skellefteå kändes under hösten.
Frölundas form och självförtroende gör att jag är övertygad om att de kommer att ta andraplatsen bakom Skellefteå.
Avståndet känns för långt för att de ska kunna jaga ikapp och vinna serien, även om man aldrig ska säga aldrig.
Men i dagsläget pekar det mesta mot en SM-final mellan Skellefteå och Frölunda framåt vårkanten, eftersom de kommer att undvika varandra i kvarts- och semfinalerna om de behåller sina placeringar.
Men jag har inte glömt Växjö, som är näst hetaste laget under 2014.
Även om de fick stryk av Skellefteå med 1-2 efter sudden, var det en match som kunnat sluta hur som helst. Och man har inte råd att bjuda på mål, som målvakten Scott Monroe gjorde med sin jättetabbe innan Jimmie Ericssons 1-0. Ett av de enklaste mål han gjort under karriären.
Nu tror jag inget lag kan hota Skellefteå i bäst av sju matcher, men det känns ändå som det dykt upp ett par utmanare som ändå kan pressa de regerande mästarna.
• • •
Jag ögnade igenom Växjös första-, andra- och tredjefemma mot Skellefteå.
Nio utlänningar av femton spelare.
Det är starkt att få ihop det så bra i SHL:s verkliga främlingslegion.
• • •
Krisande AIK studsade tillbaka och slog HV 71 hemma med 3-1. Det var väl kvällens stora skräll.
• • •
Modo är också formstarka. Man har nästan glömt bort dem där i mitten av tabellen, men de gnetar och vinner sina matcher.
Segern mot Örebro (1-0) var fjärde raka och sjunde segern på de nio senaste.
• • •
Linköping är totala motsatsen. De har rasat ihop fullständigt.
Det är tur att det är så stor marginal ner till Örebro, annars hade det varit panik hos östgötarna.
2-5 borta mot Leksand var fjärde raka förlusten och LHC har släppt i 20 mål på de fyra matcherna. Laget läcker som ett såll.

Det blir Gustaf Nyquist som får den sista platsen i Tre Kronors OS-trupp.
Det är ingen skräll, men ändå lite förvånande.
Nashvilles Patric Hörnqvist kändes som den naturligare ersättaren till Johan Franzén och borde passat bäst på den tänkta positionen.
Stark framför mål i en Tomas Homström-position i power play, en sniper som trycker in returerna och en högerskytt som är en av OS-truppens största bristvaror.
Sedan kan jag tycka att Gustaf Nyquist är värd en OS-plats.
Han är klart hetast bland svenskarna i NHL tillsammas med Calgarys Mikael Backlund, som är minst lika het.
Men Backlund fanns inte ens med på Mårts reservlista och försvann redan av det skälet.
Det är bara en del av problemet med att tvingas ta ut en trupp en dryg månad innan turneringen startat.
Dagsform får komma i andra hand.
Därför blev jag ändå förvånad att inte Mårts höll fast vid rollerna och uppbyggnaden av laget.
Nu vet jag inte var han ska placera Nyquist, men det borde ju vara i en kedja med klubbkompisen Henrik Zetterberg.
Men i så fall måste Mårts tänkt om där också och tänker spela Zäta som center. Eller inte.
Nej, det är inget lätt pussel att lägga med så många bra spelare tillgängliga.
Men det gäller att lägga det rätt och inte sitta där med några bitar kvar när det hela är över. Då är det ett nytt fiasko.
Jag kan tycka att Mårts gjort det pusslet svårare med Nyquist i truppen, men det finns inget facit inför den här typen av turneringar.
Det är sagolikt kul med ett nytt och oprövat namn i truppen och en hallänning som stack över till Nordamerika och skapade sin egen framtid redan som junior.
Precis som Gabriel Landeskog (även om han inte är hallänning).
Men Pär Mårts tar en risk med det här valet.
En kalkylerad risk, men han spelar ändå ett högt spel med ytterligare en offensiv spelare och utan den egentliga spetsegenskap han anklagat backen Victor Hedman för att inte ha.
Men den domen faller först när OS är över.
Då kan Mårts klassas som ett geni – eller en fullkomlig idiot.
Det är ungefär där gränsen brukar dras i de här sammahangen.