Jag har precis kommit hem från min lilla NHL-resa och noterade att jag inte fick se ett enda slagsmål. Idag är det också väldigt ovanligt och renodlade fighters är nästan utdöda.
Men när jag bänkande mig framför tv:n och Vancouver-Calgary i natt gick hela proppskåpet.
Hos båda lagen, men mest hon Vancouvers coach John Tortorella. Det var länge sedan jag såg en coach försöka slå sig in i motståndarnas omklädningsrum, men det var precis vad Tortorella gjorde.
Jag har inte sett något liknande, mest för att man inte springer i spelarkorridoren under match. Men numera finns det kameror överallt och de avslöjade allt när Tortorella attackerade Calgarys omklädningsrum.
Eller försökte.
Det är svårt att tränga sig förbi tjugo hockeyspelare, men gudarna ska veta att han försökte.
Då hade matchen startat med ett jätteslagsmål, som jag inte heller sett på länge.
Direkt efter att pucken släppts så släppte spelarna handskarna och det blev en ”line brawl” som på den gamla, men inte så goda tiden.
Jag räknade till tio fighting majors och åtta matchstraff.
Då hade Calgarys coach Bob Hartley valt att skicka in sin fjärdekedja till första nedsläpp, vilket var en ren provokation eftersom bortalagen måste lämna in sina laguppställningar först.
Det gjorde att JohnTortorella var ursinnig redan innan matchen startade och stod och råskällde från sitt bås och över till den andra.
Och han svarade naturligtvis med att skicka in sina bästa fighters på isen.
Så det var ett beställningsjobb, kan man säga och det var Hartley som började.
Bob Hartley är en av de coacher jag stött på mest under mina resor i NHL, eftersom han tränade Colorado under en stor del av Foppas storhetstid.
Har ser ofta ut som ett stenansikte, men jag har sett även honom få raseriutbrott.
Det var under en träning med Colorado i Toronto, som gamle superryssen Valerij Kamenskij inte gjorde en övning som han skulle.
När han gjorde fel andra gången brast det för Bob Hartley och jag har aldrig hört orden ”fuck” och ”fucking” så många gånger på så kort tid.
Han råskällde i fem minuter i sträck, innan han skickade samtliga spelare av isen.
Till och med Foppa såg lite tagen ut.
• • •
Nu lär det bli hyfsade böter för Tortorella och kanske några av spelarna också.
Jag vet inte var det slutar, men NHL:s disciplinansvariga lär få jobba övertid idag.
Å andra sidan påmindes vi hur det ofta var förr.
Då var det här vardagsmat.
• • •
Men inget slår det här.
Sovjet-Kanada i JVM 1987. Arrangörerna tvingades släcka ljuset i hallen till slut för att får slut på bråket. Juniorer, alltså. Tragiskt. Båda lagen diskades och Finland tog sitt första JVM-guld. Ni kan se det här – och killen som tar första smällen som startar det hela är en viss Theo Fleury.

ST LOUIS. Pär Mårts erbjuds en fortsättning som förbundskapten och fortsätter han kommer det att göra honom historisk.
Ingen har suttit så länge sedan Arne Strömberg var rikstränare på 60-talet.
Jag tycker det är fel.
Pär Mårts borde ha ersatts av en ny förbundskapten.
Jag tycker fyra år är en perfekt tid att sitta – från ett OS till nästa.
Min erfarenhet är att det börjar gå utför efter det och att det inte finns något mer att bevisa.
Jag hade gärna sett J20-landslagets Rikard Grönborg på det jobbet, eller kanske ännu hellre att Roger Rönnberg fortsatt att skolas in som nästa förbundskapten.
Nya ansikten och röster.
Men Roger valde Frölunda och många tränare vill hellre ha hand om ett klubblag än landslaget.
Jag har absolut ingenting emot Pär Mårts.
Han har gjort ett utmärkt jobb ända sedan han började i J20-landslaget och tog Småkronorna till en JVM-final mot Kanada i Pardubice 2008.
Det som var starten på den svenska juniorsuccén.
Sedan tog han Sverige till ett VM-guld i Globen i våras, även om han hade stor hjälp av bröderna Sedin den gången.
Nu står han inför det stora examensprovet, där han för första gången haft tillgång till alla de bästa svenska spelarna i NHL.
Där har han redan tagit några märkliga beslut måste jag säga, men vi vet ju inte om han gjort rätt eller fel ännu.
Jag hade gärna sett att han fått genomföra OS-turneringen innan några papper skrivs på.
Nu verkar det inte ha funnits några alternativ för det ekonomiskt tyngda förbundet än att köra på i gamla spår.
Bollen ligger hos Mårts som har ett färdigt kontrakt att ta ställning till och jag tror han accepterar det.
Han har ett bra samarbete med landslagschefen Tommy Boustedt och sin assisterande coach Peter Popovic.
Han känner att han har mer att tillföra och utveckla.
Men det kommer som sagt alltid ett vakuum efter en OS-turnering.
En turnering som blir som ett slutbetyg på Mårts kvaliteter som coach.
Det kommer att dröja fyra år till nästa.

Jag hade väl inte tänkt skriva så mycket mer under mitt NHL-besök, eftersom jag åker hem i morgon.
Men eftersom jag varit både i Vancouver och Anaheim under min rundresa kommer nattens 9-1 till Anaheim som en chock.
Alla tiders målrekord av Anaheim och sex mål i power play.
Dessutom var det OS-uttagne Alexander Edlers comeback efter hans långvariga skada.
Det blev ingen bra start om man säger så.
Däremot fortsätter rookiebacken Hampus Lindholm att övertyga. Två nya assist och ytterligare +2 i plus/minus. Lindholm som inte ens anmäldes på Mårts långa lista i höstas och inte ens kan bli aktuell för spel i Sotji, hur många backar som än blir skadade.
En riktigt miss av Mårts & Co att hetaste svenska backen i NHL inte ens har chansen att spela i OS.
Så onödigt och så oförsvarbart, då det går att lämna in obegränsat med namn till IOK inför OS.
Jag har varit inne på ämnet så många gånger, men blir lika upprörd varje gång.
Det är ren klantighet att strypa möjligheterna till alternativ om någon blir skadad.
Jag kräver snart en utredning av hur OS-uttagningen gick till.
Men om Sverige tar guld i Sotji går det inte att anklaga någon för vad som gick snett.
Annars har Mårts en del att svara på.
• • •
Och vilken tung kväll det blev för Vanocuvers svenska målvakter.
Eddie Läck blev utbytt efter tre insläppta mål och in kom Joacim Eriksson och tvingades släppa in sex.
Tung debut för Jocke Eriksson som stod sin första NHL-match.

Efter att ha åkt runt här i NHL en vecka, har jag fått många frågor om Sotji och OS-byn och hur spelarna ska bo.
Därför kan det vara intressant att visa det för alla:

De svenska NHL-stjärnorna ska bo i huset närmast till vänster på bilden. I bakgrunden syns Bolsjoj Ice Dome, huvudarena för OS-hockeyn.

Allt är skinande nytt i OS-byn, som var en tom fläck på kartan innan alla arenor, hotell och bostadshus började byggas.
Nu är det mindre än en månad kvar innan pucken släpps i Sveriges premiärmatch mot Schweiz.
Tiden går fort.

ANAHEIM. Vissa tycker säkert att det är idioti att fortsätta spela en ishockeymatch efter att ha drabbats av kräksjuka och tömt sig fullständigt i en periopaus.
Men för mig är Niklas Kronwall en hjälte.
Själva symbolen för den drivkraft som gör att vissa går hela vägen och blir stjärnor i NHL och i landslaget.
Idrott är inte nyttigt på världsnivå och det gäller i princip alla fysiska sporter.
De flesta har ont någonstans hela tiden.
Smärttröskeln är långt över det normala.
Fråga Susanna Kallur som sprang i OS i Peking 2008 med en stressfraktur i smalbenet och fortfarande vägrar ge upp, eller Carolina Klüft som tog VM-guldet i sjukamp i Helsingfors 2005 efter att ha stukat foten dagen innan tävlingen började.
Hon lider fortfarande av en fot som vägrar lyda efter den bragden.
Några av de tuffaste idrottare jag träffat, även om de oftast inte vill erkänna det själva. Ödmjuka ända in på operationsbordet.
Det här gäller nämligen inte bara killar i en machosport som hockey.
Några av de tuffaste idrottare jag träffat har faktiskt varit tjejer och de två jag nämnt är bara ett par exempel. Kajsa Bergqvist är en annan som alltid var hänsynslös mot sig själv och som jag såg hoppa av sig hälsenan i Båstad 2004.
Eller min stora idol Pernilla Wiberg, som kanske är det bästa exemplet. Som hon kämpade mot skador och sin egen drivkraft att bli bäst. Och för att inte tala om hennes efterföljare Anja Pärson.
Här snackar vi tuff, tuffare, tuffast.
Ni ser, listan blir lång.
Och vad de har gemensamt är att de inte alls ser det som någon extrem förmåga att tåla smärta eller jakt på framgång.
Men förmågan att uthärda smärta, att vägra ge upp och en förmåga att inte känna efter är vad som förenar alla de svenska idrottare som når världstoppen.
Det är ingen lek på den nivån.
Backen Börje Salming var väl första symbolen för den här inställningen och den fick en hel nation att älska honom.
Ja, två.
Både Sverige och Kanada.
Nu tror jag inte Niklas Kronwall är ute efter några applåder eller hjältedyrkan.
Han var den som ville tona ner det här mest, trots att han kollapsade i omklädningsrummet och ambulanspersonal fick rusa till.
Det är heller inget dramatiskt mer än för oss ”vanliga” människor.
Så sent som i somras såg jag Mustafa Mohamed kaskadspy efter målgången i herrarnas maraton vid VM i Moskva.
Det tog tre timmar innan han kom ut från sjukstugan och flera liter dropp.
Men jag kan inte låta bli att bli lika imponerad av den psykiska styrkan hos alla dessa svenska hjältar.
Varje gång.

ANAHEIM. Har nu landat i Anaheim och haft lite kontakt med vår excellente NHL-bevakare Per Bjurman nu på morgonen svensk tid.
Som han jobbar och som han brinner.
Det är beundransvärt, men det märks ju också.
Men det som slagit mig under mitt lilla tillfälliga gästspel härborta är att de två hetaste NHL-svenskarna inte är i närheten av OS i Sotji.
Jag var på Vancouvers Skills Competition innan jag flög vidare till Los Angeles och att Daniel och Henrik Sedin skulle få det största jublet när de presenterades visste jag på förhand. Och även att Ryan Kesler skulle få det.
Men målvakten Eddie Läck fick samma deceibeltal på min mätare.
Ingen annan i laget var i närheten av de fyra.
Sedan bjöd Eddie på största showen inför minst 10 000 på läktarna.
Härligt att se.
Jag såg honom spela kvällen innan också, då han stoppade St Louis svit på sju raka segrar. Det är sällan man kan kalla en målvakt underhållande i dessa butterfly-tider, men Eddie Läck är faktiskt rolig att titta på.
Han har sin helt egna stil.
Svensk nummer två på min heta lista är backen Hampus Lindholm i Anaheim. Den svenska junioren som Gud glömde, höll jag på att skriva. Men det var Pär Mårts som glömde.
Mårts som alltid gillat unga spelare och talanger.
Hampus gjorde två mål i natt, när Anaheim slog Phoenix med 5-3. Dessutom är han fyra i hela NHL i plus/minus med sina +23.
Hade Conny Evensson varit förbundskapten är jag ganska säker på att Hampus Lindholm varit med i OS-truppen.
Conny som tog ut en 18-årig Peter Forsberg till VM i Prag 1992, trots vilda protester från många håll.
Mina kontakter i Nordamerika kallar Hampus för en ny Nicklas Lidström.
Jag kan i alla fall bara konstatera att de båda – Läck och Lindholm – varit hetast sedan jag landade här.
Sedan vill jag inte kritisera Mårts för att han valt hängslen och livrem när han tog ut sin OS-trupp till Sotji.
Det kan sluta lyckligt ändå.
Men jag saknar hans tidigare mod att satsa på unga spelare.
Där gjorde han mig lite besviken.
Men största missen var att inte ens ha med Läck eller Lindholm på den långa lista han var tvungen att lämna in tidigt i höstas.
Det gjorde att de inte ens kunde bli aktuella, hur bra de än spelade.
Bättre koll än så måste man ha som förbundskapten.

VANCOUVER. Det finns inget roligare än att se spelare få sina genombrott i hockeykarriären.
Som Eddie Läck här i Vancouver.
En kille som sakta med säkert kämpat sig upp, aldrig gett upp drömmen och som fick NHL-debutera i Vancouver som 25-åring.
Nu har han stått sina första 17 NHL-matcher och gjort det så bra att han blivit stor publikfavorit i Rogers Arena. I natt fick han en stående ovation då han utsågs till matchen första stjärna efter segern mot St Louis med 2-1.
Jag förstår det.
Han är rolig att titta på och det kan man inte säga om alla målvakter numera.
Men Eddie har sin egen stil, där han inte bara positionerar sig och försöker stå i vägen för puckarna i den överallt rådande butterfly-stilen.
Han är en mix av gammalt och nytt.
Även om Läck inte är det perfekta namnet för en målvakt på ren svenska, så är prickarna borta här i Kanada och det stavas Lack.
– Men jag vet inte om det är så mycket bättre, säger Eddie.
Nej, slanguttrycket ”lack” är ju beskrivningen på någon är är arg och irriterad hemma i Sverige.
Eddie Läck är raka motsatsen.
Alltid glad – alltid positiv.
Nej, det var en kul kväll i Rogers Arena i natt svensk tid.
A Star Is Born.

Jag had just suttit oct sett igenom höjdpunkterna från nattens NHL-matcher här på hotellrummet i Vancouver.
Och vilken smäll han åkte på Linus Omark.
Ed Jovanovski klev upp och sänkte honom med en sådan där otäck tackling i huvudhöjd som kan sluta hur illa som helst.
Omark låg kvar länge med tog sig av isen på egna ben och blödande från munnen.
Men jag antar att han känner sig ganska mör.
Fram till dess hade Linus Omark gjort en riktigt bra match för sin nya klubb Buffalo.
Jag hoppas verkligen han hamnat rätt nu och får etablera sig i NHL.
Det känns som han är värd det efter allt slit i Edmontons farmarlag. Jag trodde inte Omark var typen som skulle stanna och kämpa så hårt för en plats i NHL.
Han hade kunnat spela i Europa och varit både firad och välbetald stjärna.
Men han har vägrat att ge upp sin NHL-dröm och det är värt all respekt.
• • •
Annars var det ingen större svenskkväll, utom möjligen för Elias Lindholm som gjorde ett mål och passade till två när Carolina krossade Toronto med 6-1. Lindholm verkar ha hämtat sig snabbt från finalförlusten mot Finland i JVM.
Lite oroande att Alexander Steen ännu inte är tillbaka efter sin hjärnskakning. Han vilade även mot Calgary i natt.
Det är lite väl många frågetecken kring den svenska OS-truppen just nu känns det som.
• • •
Jag ser Vancouver-St Louis i kväll.
Ska gå på matchvärmning nu och se hur det står till med svenskarna.

CHICAGO. Det var kul att se Henrik Lundqvist så glad som efter segern mot Chicago.
Han bara strålade.
Han har naturligtvis en enorm press på sig, även om han lagt ribban själv under alla sina succésäsonger i Rangers.
Nu har han dessutom ett nyskrivet rekordkontrakt och ytterligare sju säsonger framför sig.
Och så pressen inför OS, där han är given målvaktsetta.
Nej, jag hoppas att den här matchen tog honom över krönet. Han var strålande bra, även om Brandon Bolligs 2-2 ur snäv vinkel inte såg helt ottagbart ut.
Men sista minuterna av matchen spelade Henke som mot Finland i OS-finalen i Turin.
Han tog allt.
Viktigt att han hittar toppformen till OS-starten.
Han är Tre Kronors absolut viktigaste spelare.
• • •
Så är man då i väg igen.
Dagen efter JVM-finalen i Malmö satte jag mig på ett fullpackat plan till ett lamslaget Chicago.
Ja, inte hockeylaget, alltså.
Även om de förlorade mot Rangers i natt, så tillhör de fortfarande topplagen.
Men kallfronten som dragit in har slagit ut det mesta, som det brukar göra när det blir snöigt, kallt och halt på vägarna i detta USA.
Trots att det händer varje vinter verkar det som om man blir lika överraskad varje gång.
Skolor är stängda, bilar snurrar runt i halkan och det är kaos i trafiken.
Samma visa varje år.
• • •
Ju mer jag tänker på att inte Victor Hedman är med i OS-laget, ju mer förbannad blir jag.
Jag är inte ensam om att vara förvånad.
I stort sett alla här borta undrar vad han gjort för ont.
Hedman gör sin bästa säsong någonsin i NHL och Tampa.
Andra gör sin sämsta.
Och kommer med.
Ingen riktig logik i Pär Mårts resonemang där.
• • •
Johnny Oduya leder Chicagos internliga i täckta skott.
72 stycken.
Aj, aj, aj.
• • •
Tur att man inte bevakar Chicago regelbundet.
Jag har inte varit med om någon NHL-klubb som bullar upp så mycket gott på pressläktaren. Det är smarrig Häegen Dazs-glass, godis, popcorn, chips, dipsåser, läsk, kaffe. Ständigt tillgängligt och påfyllt.
Så mellan andra och tredje perioden bär de in varm mat.
Kött, potatis och klassisk brunsås. Sallad, varma kakor och dignande fruktfat.
Ingen pressläktare i världen kräver sådan karaktär.

MALMÖ. Det finns inget ljuvare än att vinna en stor final i förlängning.
Fråga Finland.
Och det finns inget bittrare än att förlora så plötsligt och så oåterkalleligt.
Jag trodde inte något kunde stoppa det här svenska laget.
Jag hade fel.
Juuse Saros kunde.
Monstret till målvakt som kommer att vara evig JVM-hjälte hemma i Finland efter den här finalsegern med 3-2 och en felfri turnering.
Eller Teuvo Teräväinen, lagkaptenen som ledde laget, gjorde tre poäng i finalen och vann JVM:s poängliga. Han borde väl ha blivit turneringens MVP i stället för Filip Forsberg, om det beslutet tagits efter finalen.
Och segerskytten och backen Rasmus Ristolainen som gjorde det avgörande målet 9.42 in i sudden.
Snubblande nära de 10.09 in i förlängningen, då Mika Zibanejads och matchens enda mål kom i friläge JVM-finalen 2012.
Jag trodde jag skulle få se en repris på det, då den här matchen gick till 20 minuters förlängning och svenskarna dominerat de ordinarie sextio.
Men ingen i det här svenska laget behöver skämmas.
De vann med klass och de förlorade med klass i den här turneringen och vann fler matcher än något annat lag.
Alla utom den viktigaste.
Tyvärr.
Och det var trötta finska lejon som stod där med guldmedaljerna runt halsen.
De fick kämpa för den här segern i en turnering där jag tycker även svenskarna var vinnare.
Trots allt.
• • •
Men Finland är bara att gratulera. De var ett lag med få stjärnor, men ett lag med stort hjärta.
De är värdiga vinnare.
De blev bara bättre och bättre ju längre turneringen varade.
Finnomenalt.
• • •
Synd bara att brott ska löna sig, som då Mikko Vainonens armbåge i ansiktet på Sebastian Collberg inte ens gav utvisning.
Det var en så solklar armbåge och checking to the head att den ger 5+matchstraff åtta dagar i veckan.
Om domarna ser det vill säga.
Hade Vainonen fått fem minuter där hade det här kunnat sluta helt annorlunda.
Det är naturligtvis bara spekulationer och ingen vet, men synd att sådana överfall ska passera ostraffat.
• • •
Ja, JVM är över och det blev historisk publikfest i Malmö Arena.
En JVM-turnering som slog alla tidigare i svensk hockeyhistoria.
Inte bara slog.
Krossade.
Det blev också europeiskt rekord för ett JVM med 144 268 åskådare.
Ja, vilken fest det har varit de här elva dagarna i Skåne.
Och publiken var sportslig in i det sista och stod kvar och hyllade de finländska världsmästarna.
Jag har njutit av varenda sekund av detta JVM.
Men nu är det över.
Och om lite drygt en månad börjar OS.
Det är inte slut på svenska hockeyfester.