Markströms oförklarliga utbrott

av Mats

Det var Pär Mårts sista landskamp på svensk is som förbundskapten.
Det blev inget stormande succé direkt.
Svidande 0-4 mot Ryssland i en match som tände till först med minuten kvar och det hettade till på allvar.
Men vad höll målvakten Jacob Markström på med där i slutet?
När Viktor Tichonov och Linus Omark hade en privat fight som eskalerade stack Jacob Markström ut ur egen kasse och körde över nästan hela isen för att utmana ryssarnas målvakt Sergej Bobrovsky.
Tufft?
Inte det minsta.
Jag trodde Markström hade kommit över den formen av snedtändningar.
Det såg bara löjligt ut när vi skriver 2016.
Nu drog han på sig en given tvåa bara genom att passera mittlinjen och ytterligare tio minuters personligt straff då han slängde både plock och stöt.
Jag har inte sett så mycket av Markström sedan JVM i Ottawa 2009, då han var en av Sveriges största målvaktstalanger.
Men då hade han problem med både humör och att spela över, speciellt i finalen mot Kanada.
Nu är han tillbaka i Tre Kronor och har efter många år lyckats i NHL och i sin senaste klubb Vancouver.
Jag trodde han lugnat ner sig och slipat ner kanterna.
Han gjorde också en strålande match i landslagscomebacken mot samma Ryssland i Södertälje då Sverige vann med 4-1.
Nu var det en helt annan historia.
Markström bjöd ryssarna på viktiga 1-0 och i numerärt överläge dessutom. Han gick ut och stoppade pucken bakom egen kasse, men skänkte bort den till ryssarnas Stepan Sannikov som bara hade att säga ”spatsiba” och skicka in pucken i tom kasse.
Sedan tvingades han släppa in tre puckar till och det kanske var anledningen till den oförklarliga rektionen i slutet.
Han verkade leva kvar i någon gammal NHL-tradition där så kallade ”bench brawls” var vardagsmat och alla slogs med alla.
Men så är det inte ens i NHL längre. Det har inte varit så på många, många år.
Nej, det kändes både omoget och överilat och jag hoppas Pär Mårts tar ett snack med Markström efter matchen.
Det här uppträdandet vill jag inte se i VM i Moskva.
Då kan det kosta mer än det gjorde den här kvällen.
• • •
Så var det annars en match av värde?
Nej, knappast.
Ryssland kommer att byta upp halva den här spelartruppen innan det är dags för VM och jag gissar att det blir något liknande för Sverige.
Det är två nästan nya lag som kommer att mötas i Moskva om några veckor.
• • •
Annars då?
Ja, jag tycker alltid det är kul att se en spelare som Linus Klasen och jag är glad att Mårts till slut både hade plats för honom och Linus Omark i VM-truppen.
Första halvan av matchen var det nära att han gett Sverige en helt annan start.
Nu blev det pannkaka för honom till slut precis som för övriga laget.
• • •
I övrigt:
De här ryska bortröjorna med dominerande blått är nog några av de fulaste jag sett.
Ett ryskt landslag klär bara i rött.

Ett enda stort skämt

av Mats

Den svenska KHL-satsningen kallar till presskonferens och jag väntar mig på att få alla frågetecken uträtade.
Men det enda jag kan konstatera efteråt är att den här presskonferensen aldrig borde ha hållits.
Det bestående intrycket är att det här fortfarande bara är en lös idé, utan någon som helst förankring i verkligheten.
Och vad var syftet med den här presskonferensen när man inte hade något att komma med?
Allt blev bara rörigare efter en presentation som förmodligen kommer att gå till historien som en av de virrigaste någonsin.
Vi har i alla fall fått veta att det inte finns någon rysk miljardär bakom det här projektet utan att det bygger på finansiärer som ska lockas av konceptet och satsa pengar.
Jag tror inte de lockade så många fler genom att hålla den här presskonferensen. Snarare tvärtom.
Och att detta Crowns – som ännu inte existerar som lag – ska spela KHL-premiär mot CSKA på hemmaplan den 10 september ser jag som helt otroligt.
På fem månader ska man alltså gå från noll, bygga en hel KHL-organisation och värva ihop ett slagkraftigt lag.
Det går inte.
Jag har varit inne på det tidigare:
Jag vill inte dissa nya idéer och entrepenörer som är beredda att satsa på något nytt.
Men Leif R Carlsson och Anders Svensson – och ingen annan heller – hade något konkret att komma med.
Allt verkar fortfarande hänga i luften och hur man ska få ihop det här svenska KHL-pusslet kan jag inte för mitt liv begripa.
Nu var det mer prat om värdegrunder än KHL-spel. Ständigt samma luddiga svar.
Det här verkar fortfarande bara vara en lös idé, utan någon riktig förankring någonstans.
Och allra minst hos det Svenska Ishockeyförbundet.
Ja, inte ens hos det ryska kändes det som.
Nej, just nu känns den här svenska KHL-satsningen som ett enda stort skämt.
Och jag undrar om det inte sköt sig själva i foten genom att hålla den här presskonferensen.
Det känns i alla fall som den här satsningen dog den här dagen.
• • •
Någon av mötesdeltagarna drog upp diskussionen angående namnet på den nya klubben.
Crowns eller Clowns.
Just nu lutar det åt det senare.

Ska KHL göra det omöjliga

av Mats

Det svenska KHL-projektet presenteras vid en presskonferens i morgon och vad jag förstår är det högtflygande planer.
Mångmiljonlöner för spelarna med en rysk miljardär i ryggen.
Det är vad som krävs.
Någon som kan ta förlusterna utan att blinka.
För om det här skulle bli verklighet handlar det om att vara uthållig. Det kommer inte vara någon vinstaffär första året eller nästa. Eller nästa.
Men planerna är längre gångna än vad jag trodde och med en rysk miljardär i ryggen är ekonomin inget problem.
Det ska dessutom finnas ett underskrivet dokument där Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) redan gett klartecken och där ryska förbundets ordförande Vladislav Tretjak skrivit under.
Men jag tycker fortfarande det låter för bra för att vara sant.
Jag vet att många spelare och tränare kontaktats men tackat nej.
Och det här med en fast hemmaarena verkar också hänga i luften. Det sägs att laget ska ha Malmö som bas, men spela i flera arenor.
Det låter mer Harlem Globetrotters i mina öron.
Mer uppvisning än idrott.
• • •
Men som sagt.
Jag vill inte såga nya idéer och satsningar.
Och folk har lyckats med det omöjliga förr.
• • • 
Sedan kan jag fortfarande inte förstå hur det är möjligt att etablera ett KHL-lag i Sverige om det svenska förbundet säger blankt nej.
Det ska inte gå om Sverige har något som helst inflytande internationellt.
Men det kanske de inte har längre.

Den mest avslagna SM-final jag sett

av Mats

Jag har följt den hör finalserien mellan Skellefteå och Frölunda genom alla matcher nu. Och det har egentligen inte hänt ett smack att skriva hem om.
Mer än det vanliga rapporterandet om hur matcherna slutat och varför och att hemmafördelen förvandlats till en mardröm.
Mer spännande än så har det inte blivit.
Jag har fått kämpa med mina krönikor mer än någonsin sedan jag följde min första SM-final 1983. Det är 33 år sedan.
Jämfört med den – det blodiga kriget mellan Leif Boorks Djurgården och Färjestad – känns det som att jobba för Kamratposten.
Jag vet att det är nya tider, nya regler som gäller.
Men vadå?
Det enda som lockar och intresserar är nya såpoperan mellan lagkaptenerna Jimmie Ericsson & Joel Lundqvist. De käftas, de smäller på, men i slutändan kan de inte dölja att de är kompisar innerst inne. Men det är det roligaste som hänt hittills.
Samma skrot och korn, men i lite olika förpackningar.
Jag tvivlar inte på att deras hatkärlek är äkta, men det krävs mer än så för att få fart på en SM-final i ishockey.
Jag förstår att Göteborg och Skellefteå med omnejd är engagerade i den här finalen, men för att tända ett riktigt riksintresse måste mer hända än vad som hänt hittills.
Jag stack ner till Skellefteås träning på onsdagen och hoppades på några spetsiga uttalanden, något som kunde tända någon form av brasa.
Men icke.
Det var torrt i både Jimmie Ericssons och Hasse Wallsons skafferi.
Riktiga känslor såg jag inte röken av.
• • •
Jag såg begynnelsen till en liten kontrovers då Roger Rönnberg och Bert Robertsson möttes på presskonferensen i Skellefteå i går. Det pyrde, det grodde, men båda lyckades hålla sig från de påhopp jag kände att de var beredda att leverera.
Alla vet att de inte gillar varandra och Roger Rönnberg gjorde ett litet försök att tända en brasa. Men Bert Robetsson svarade som den mediatränade robot han blivit efter det klassiska utbrottet i Örnsköldsvik häromåret.
Numera är det ungefär som att kasta en femkrona i en maskin och be om ett standardsvar när man ställer en kontroversiell fråga till samma Robertsson. Och Roger Rönnberg har förvandlats från en svensk John Tortorella till en tränare redo att flytta in i FN-skrapan några kvarter västerut på Manhattan.
Han protesterar inte mot en utvisning längre, hur horribel den än är är.
Jag kritiserar honom inte för det. Och inte heller Bert.
Men i en SM-final vill man se känslorna ryka, orden fara och känslorna styra.
Jag hade önskat lite mer äkta känslor i den här SM-finalen. Mer utbrott, mindre kontrollerad återhållsamhet.
Det både märks och känns vad alla vill säga egentligen i den här SM-finalen, innan samtliga huvudrollsinnehavare biter sig själva i tungan.
Och när det händer blir det kusligt tyst.
• • •
Sedan kan man fråga sig vem jag är att döma.
Men jag har sett alla SM-finaler sedan 1983. På plats i varenda avgörande match.
I 33 långa år.
Jag har en del att referera till.
Och lyfter inte den här SM-finalen är det en av de snällaste jag sett.
Eller också är jag bara en grinig gammal gubbe.

Svenskt KHL-lag en dödfödd idé

av Mats

Jag gillar entrepenörer och nytänkare i sportbranschen.
Men ett svenskt lag i KHL?
Nej, där går gränsen.
Det är en idé som känns död redan från början. Omöjlig att genomföra, även om en rysk oligark stod bakom.
För det första:
Svenska Ishockeyförbundet vill inte ha något KHL-lag och kommer att säga nej. Och KHL vilar under Internationella Ishockeyförbundets (IIHF:s) paraply och släpper inte in några lag där nationsförbundet säger nej.
Där har hockeyförbundets ordförande Anders Larsson varit mer än tydlig, liksom hans föregångare Christer Englund.
Redan där är dörren stängd.
För det andra:
Här skulle en helt ny svensk KHL-klubb ta skepnad. En klubb helt utan fans. Utan förankring någonstans egentligen. Vilka skulle gå och titta när detta Crowns mötte Admiral Vladivostok eller något annat KHL-lag den stora publiken knappt kan stava till?
Inte ens Champions Hockey League har kunnat väcka intresset för utländska lag. Ett publiksnitt på 1500? Ja, kanske.
För det tredje:
Ett helt nytt svenskt KHL-lag skulle kräva stjärnor som folk lockas att se. Stjärnor som kräver en helt annan löneklass än någon spelare i SHL. Det skulle nästan krävas svenska stjärnnamn från NHL för att lockas till arenorna. Det kommer inte att hända. De pengarna finns inte.
• • •
Jag vill inte dissa nya idéer, men när det gäller ett helt nytt svenskt lag i KHL – utan förankring på någon ort eller med en egen fanbase – så ser jag det här som ett rent luftslott.
Ett etablerat lag hade möjligen, och jag säger möjligen, haft en chans.
Men inte ens finländska Jokerit har lyckats, trots Nordens största hockeyarena, massor av fans och en redan etablerad plats på marknaden.
De har gått med mångmiljonförlust sina första år i KHL, trots att publiken kommit.
Nej, jag måste nog citera min gamle vän Gunnar Svensson:
Det här projektet känns lika troligt som att en åsna vinner Elitloppet.
Men samtidigt:
Visst vore det kul om det hände.
Både att åsnan vann och vi fick ett nytt KHL-lag.
Men det är en helt annan historia…

Full fart framåt för Mårts

av Mats

Pär Mårts sista VM-bygge ser redan roligare ut än de flesta av hans tidigare.
Jag tror aldrig jag sett en mer anfallsinriktad Tre Kronor-trupp på papperet.
Unga hungriga NHL-svenskar, 2xLinus (Omark och Klasen) och dynamiska duon Robert Rosén och Richard Gynge från Växjö.
Och det kommer mera..
Mårts kan vänta in första slutspelsomgången borta i Nordamerika där massor av svenskar kommer att bli utslagna.
Ta Anaheim som ligger under med 0-2 i matcher mot Nashville trots hemmaplan i båda matcherna.
I Ducks finns svenskarna Jakob Silfverberg, Rickard Rakell och backen Hampus Lindholm.
Perfekta i Pär Mårts VM-bygge.
Redan den här första truppen mot Ryssland känns het och det kommer bli ett offensivt lag som Pär Mårts åker med till Moskva.
Precis som det ska vara i hans avskedsföreställning.
Det finns med fyra NHL-spelare i matcherna mot Ryssland i Södertälje och Västerås och det är målvakten Jacob Markström (Vancouver), backen Adam Larsson (New Jersey) och Mikael Backlund (Calgary) och Alexander Wennberg (Columbus).
Kul också att Växjös back Eric Martinsson får chansen.
Han var en sensation i slutspelet och jag har sett få spelare ta sådana steg från en säsong till en annan.
Frågan är bara hur svenskarna ska möta det ständigt offensiva Ryssland.
Jag säger som gamle Färjestadsledaren Kjell Glennert sa en gång när någon ifrågasatte lagets något sviktande backbesättning.
”Det spelar ingen roll. Vi ska ändå inte spela i egen zon.”
Ungefär så känns det här svenska laget.

Frölunda är det nya Skellefteå

av Mats

Det var lite av det ”nya” Skellefteå slår det gamla, när Frölunda vann första finalen.
Lärlingarna har lärt sig av mästarna.
Då struntar jag ens i att Växjö vann SM-guld i fjol efter en taktisk kamp som gick till Sam Hallam. Växjö är på väg, men inte där än.
Skellefteå har ändå suttit kvar på tronen.
Seriesegrare fyra år i rad, sex raka finaler.
Då är man bäst totalt sett.

Men det är också då man blir plagierad och får framgångsreceptet snott av andra.
Som Frölunda.
De startade från nästan noll för tre år sedan och har nu byggt upp en klubb som är ett etablerat topplag.
Tvåa i serien tre år i rad, första SM-finalen på tio år.
I kapp – och snart förbi.
Och de följs av flera.
Djurgården vill skapa ett ”Frölunda” i Stockholm och har ett hav av talanger att ösa ur i närområdet. Kan de få talangerna att stanna i stan är de redan en bra bit på väg.
Nu plockar de nye tränaren Robert Ohlsson direkt från Frölundas bås.
Stockholmarna har bara tagit det första stapplande steget, men det är ett steg i rätt riktning.
• • •
Skellefteå kommer säkert hålla sig kvar i toppen i några säsonger till, men de sitter inte kvar för evigt.
Det är fler som jagar bakifrån. Ja, alla försöker i princip härma deras framgångssaga.
Växjö är fortfarande mer beroende av lyckade värvningar utifrån, men är på väg att bygga upp en liknande framtidsmodell.
Det kommer mera.
• • •
Det är några timmar till nedsläpp här i Göteborg och det är tunga skyar och lätt regn i luften.
Men det påverkar knappast ett utsålt Scandinavium.
Det säljs biljetter på Blocket för tusentals kronor över inköpspriset och här snackar vi hockeyfeber.
blir det 2-0 i matcher idag får Skellefteå svårt att resa sig.
Då har västerbottningarna förlorat fyra finalmatcher i rad om vi räknar in de två sista mot Växjö i fjol.
Det har aldrig hänt tidigare.

Nej, inte nu igen

av Mats

Hockeyspelaren Victor Ekarv har åkt fast i ett dopningtest och jag kan bara konstatera att historien upprepar sig.
Ett kosttillskott inköpt i god tro i en butik på stan visar sig innehålla ett dopningklassat ämne. I det här fallet metylhexamin.
Senaste fallet i den kategorin var nu landslagsaktuelle KHL-spelaren Edwin Hedberg som blev lika chockad och bedrövad som Ekarv är idag när beskedet om det positiva dopningstestet kom.
Jag kan förstå dem till viss del.
Och Edwin valde samma väg som Ekarv – att slå tillbaka mot dem som tillverkat den förbjudna blandningen under falsk flagg.
Men samtidigt är det som jag sagt så många gånger förr.
Det finns inga ursäkter.
Inte längre.
Riksidrottsförbundet (RF) har varnat för kosttillskott i flera år och gett ut listor med medel som innehållit förbjudna ämnen utan att de stått med på innehållsförteckningen.
Jag har skrivit om det hundratals gånger känns det som.
De här pulverblandningarna är en djungel, där ingen kan vara riktigt säker på vad som ingår i mixen.
Det är så många som åkt fast de senaste åren att varningsklockorna borde ringa varje gång man greppar en burk kosttillskott. Och den självklara läxan borde vara att absolut INTE tro på vad som står på innehållsförteckningen. Eller rättare sagt vad som inte står där.
Häromåret åkte fem jamaicanska friidrottare i världsklass fast med samma metylhexamin i kroppen och alla hade fått i sig det via antingen energidrycker eller kosttillskott.
De blev också avstängda.
När det gäller dopning handlar det bara om vad som funnits i kroppen vid testtillfället.
Hur det hamnat där spelar ingen roll, mer än att förmildrande omständigheter kan förkorta avstängningen.
Nu är det ingen tung dopning det handlar om och Viktor Ekarvs avstängning verkar stanna vid tre månader, trots att det normalt brukar handla om sex månader till ett år.
Jag tänker inte stämpla Victor Ekarv som en fuskare.
Han har inte tagit anabola steroider eller någon annan form av tung dopning.
Han agerade i god tro, men har samtidigt som så många andra varit alltför godtrogen.
Det har inga idrottsmän, eller kvinnor, råd med idag.

Foppas första fiasko

av Mats

Ja, det är inte ofta som Peter Forsberg misslyckats i karriären och som spelare är det svårt att hitta ett enda tillfälle.
Han levererade alltid.
Men som assisterande sportchef i Modo har det inte varit någon succé.
Och degraderingen till HockeyAllsvenskan får väl ses som hans karriärs första riktiga fiasko.
Men det var ingen mening att kräva hans avgång eftersom han sagt upp sig redan under grundserien.
Han hade redan slutat som GM när Leksand chockade hela Ö-vik.
Jag kan förstå det.
Det går inte att vara sportchef på distans, inte ens om man ”bara” är assisterande.
Foppa bor i Stockholm har två småbarn hemma och ett tredje barn på väg.
Dessutom jobbar han heltid som företagsledare i sitt eget imperium.
Modo har knappast kommit i första hand.
Nu spelar det kanske inte så stor roll då Per Svartvadet haft huvudansvaret. Och de flesta klubbar har bara en sportchef, eller general manager som de flesta väljer att kalla det.
Men jag är övertygad om att Foppa haft ett ganska stort inflytande ändå.
Brashear-affären i fjol var hans verk och den tydliga nordamerikanska satsningen känns också mer Foppa än Svartvadet.
Samtidigt tycker jag att det är ännu större anledning till att Per Svartvadet bör vara kvar som sportchef.
Modo måste ha någon sorts kontinuitet när de tar steget ner till HockeyAllsvenskan och med en styrelse som ställt sina platser till förfogande, en vd i Charlotte Gustavsson som redan sagt upp sig, så är Svarten en av få med riktig insyn i klubben och det jobb som behöver göras.
Jag har svårt att skylla hela vinterns fiasko på Per Svartvadet och Foppa.
Det var naturligtvis en miss att anställa tränaren Larry Huras, men han hann knappt säga hej innan han försvann.
Men den enda allvarliga missen var att inte skaffa en rutinerad målvakt redan i höstas, då både Adam Reideborn och Jonathan Bjurö sviktade.
Jag har sagt det förr:
Hade Modo agerat i det läget och plockat in den då lediga Johan ”Honken” Holmqvist, så är jag övertygad om att Modo blivit kvar i SHL i stället för Karlskrona.
Men det finns inget man lär sig mer av än sina misslyckanden.
Och nu när Per Svartvadet är fullärd på det området vore det synd om han slutade.
• • •
Sedan lär väl Peter Forsberg aldrig släppa sitt Modo helt.
Han lär nog vara med på ett hörn i framtiden också om jag känner honom rätt.
Det bekräftar han nu under kvällen också.
Han blir kvar i Modo – men i en annan roll.
Jag trodde väl det.

Bragdguldet till Leksand

av Mats

Ja, en dag som denna är det nästan ett krav på sociala medier.
Och Leksand är inte helt borta – än.
Jag ringde upp min kollega Anders Lindblad på Svenska Dagbladet, som även är sekreterare i Bragdjuryn.
Och han svarade:
– Jag tror diskussionen kommer att dyka upp. De har ju onekligen gjort vad som kan kallas en bragd.
Normalt sett är det svårt att få Bragdguldet för ett lag och i de fall det händer handlar det om lag som gjort något stort i internationella sammanhang.
Som Malmö FF efter sin Europacupfinal 1979.
Eller VM-landslaget i fotboll 1994 som tog brons i USA och till och med slog ut det historiska Tre Kronor som tog Sveriges första OS-guld i ishockey någonsin i Lillehammer 1994.
Ett svenskt klubblag som tagit klivet från HockeyAllsvenskan till SHL känns som en lilleputt i sammanhanget.
– Men visst finns det ett bragdmoment i det Leksand har gjort. De låg ju sist i HockeyAllsvenskan så sent som i november, säger Lindblad.
– Vi får väl se vad som händer under resten av året, men det kommer ett fotbolls-EM och ett OS i Rio i sommar, så konkurrensen lär bli tuff. Alltför tuff, tror jag.
Nu finns det i alla fall en hängiven leksing i Bragdjuryn.
Fotbollsspelaren Tomas Brolin har varit leksing sedan barnsben hemma i Hälsingland och blev utsedd till supporterklubben Leksand Superstars första hedersmedlem redan 1999.
Mats Sundin är en annan jurymedlem med hockeykoppling och Carolina Klüft har även fått in hockeyn i vardagen via maken Patrik.
Men tar Sarah Sjöström sina väntade OS-guld i Rio är Leksand chanslösa. Om de nu inte är det redan från början.
Ett bragdguld till Leksand skulle nämligen vara en större sensation än att de slog Modo i SHL-kvalet.

Sida 10 av 350
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB