Ja, det känns som det är vad folk här i ett disigt Luleå frågar sig.
Jag var ute och tog en promenad i den här finalstan, men det kändes mest som det var dags att ta ner skylten.

Jag förmodar att Anton Hedman, Niklas Olausson och Linus Klasen skulle se hårda ut på den här bilden. Segervissa. Nu ser de mest uppgivna och nedstämda ut när jag tittar. En rent psykologisk effekt, antar jag.

Nej, det är ingen slutspelsstämning i den här stan längre.
Det är deppigt bland fans och på tidningssidorna. Överdrivet deppigt tycker jag. Jag trodde i och för sig också att Luleå skulle vinna det här, men inser nu att jag var lite förblindad efter att ha följt semifinalen där Luleå slog ut Färjestad med 4-1 i matcher.
Men inför finalen var faktiskt Skellefteå stora favoriter. De vann serien och spelade SM-final både 2011 och 2012. Nu när vi skriver 2013 verkar det bli tredje gången gillt.
De är det bästa laget helt enkelt.
Det är inget att deppa över.
Luleå har istället blivit bättre och bättre och närmat sig för varje match. Det är inte över än, även om både jag och de flesta andra tror att bilden från första matchen i Coop Arena kommer att upprepa sig.
DÅ såg det ut så här:

Skellefteås lilla tårtbit jublade över 4-2 till bortalaget. Resten deppade.

Men något säger mig att Luleå vinner i kväll och att Skellefteå sedan lyfter SM-bucklan på hemmaplan i Skellefteå på lördag.
Och ska jag vara helt ärlig är publiken det som imponerat mest på mig i den här finalserien.
De som lyft den här finalen till något jag alltid kommer att minnas.
De är värda ett SM-guld.
Både i Luleå och Skellefteå.

Det är inte många lag som är bättre än Skellefteå i deras hemmaarena.
Men Luleå var faktiskt det den här kvällen.
Trots det blev det förlust med 1-2.
Så jag undrar vad Luleå ska hitta på när de inte ens vinner när de är det bättre laget.
Nu finns det ju inga alternativ längre.
En förlust till och säsongen är över och Skellefteå är svenska mästare för första gången på 35 år.
Luleå gjorde vad de kunde för att få en kvittering i sista perioden, de plockade ut Johan Gustaffson med en och en hal minut kvar, de pressade, de sköt.
Men ingenting hjälpte. När slutsignalen gick kom samma vrål som i sudden förra hemmamatchen här i Skellefteå.
Å andra sidan fick Skellefteå visa att de är skickliga i egen zon också.
Dessutom var Joacim Eriksson strålande i målet.
Det var omvända roller från de tidigare två SM-finalerna.
Men med samma slutresultat.

Den här finalen är så het att domarna tvingades vänta med nedsläpp i andra perioden. Isen hade inte frusit på sina ställen.
Sedan tog det bara 32 sekunder innan det sa pang.
Pucken studsade ut till Martin Sevc som pangade in kvitteringen 1-1.
En riktig Sevc-smäll för Luleå och ett riktigt slumpmål för Skellefteå.
Sedan dominerar Luleå perioden i drygt sjutton minuter.
De har två power play, Niklas Olausson har i princip öppen kasse och de leder skotten med 10-4.
Då, med två minuter kvar, sticker Skellefteå upp i ett av få anfall, en retur går ut till höger och där kommer Viktor Arvidsson och smackar in sitt sjätte slutspelsmål i tom kasse.
Vem annars.
Och 2-1 till ett Skellefteå där publiken hoppar och ler, så jag sitter och studsar på stolen här på pressläktaren.
Rättvist?
Nej, knappast.
Jag tycker faktiskt synd om Luleå, som varit det bättre laget så här långt i matchen och det mycket bättre laget i den andra.
Ändå slutar den 0-2 och Skellefteå är tillbaka i förarsätet inför den tredje och sista.
Å andra sidan sägs det att bra lag har tur.
Det stämmer hundraprocentigt så här långt i den här matchen.

En period har gått i Skellefteå Kraft Arena och för första gången sitter Luleå i förarsätet.
Äntligen har de lyckats vinna en period mot Skellefteå, den första av sju.
Det märks att Luleå spelar just så desperat som de måste göra för att komma in i den här matchserien.
Jag tycker att det här är den bästa period de gjort hittills.
Visserligen vann Skellefteå skotten med 11-4, men kom inte närmare än ett ribbskott av Melker Karlsson efter 18.42. Sekunderna efter den ribbträffen åkte Pierre Edouard ut för tripping 18.45.
Och 18.50 stod det 1-0 till Luleå, sedan backen Daniel Gunnarsson klappat in pucken från en position strax innanför blå.
Från ribbskott emot sig till ledningsmål på bara åtta sekunder.
Det var precis vad Luleå behövde i den här matchen.
Ha marginalerna med sig.
• • •
De flesta hoppas ju att Luleå ska kunna göra match av det här och ge oss en hetare SM-final än det här varit hittills.
De kanske är på väg att göra det nu.
Men två perioder kvar.

De möblerar om i kedjorna även i match tre, vilket visar att Jonas Rönnqvist är lite desperat att hitta en vinnande laguppställning.
Skellefteå mal bara på och har fortfarande råd att ha matchvinnaren Viktor Arvidsson som trettonde forward. Att kasta in lite då och då för att röra om i grytan.
Nej, jag känner mig tämligen säker på att den här matchsereien står 3-0 om några timmar. Jag hittar absolut ingenting som talar för Luleå.
De måste spela desperat om de ska sno en match här i Skellefteå, chansspela helt enkelt. Och är det något som sitter i ryggmärgen hos lulespelare så är det väl just att INTE chansspela.
Men nu finns ingen annan väg.
Luleå har gjort två mål på två matcher och som jag bedömer det är det har de också samlat ihop målchanser som motsvarar just två mål.
Det räcker inte långt i en SM-final.
• • •
Jag tror Luleås enda chans att vinna i kväll, är att Skellefteå mentalt redan står och firar guldet på ”möjligheterna Torg”, som det blivande (?) guldfirartorget heter i den här stan. Men det tror jag inte de gör.

Jag har roat mig med att plocka ut SM-slutspelets All Star Team, så här långt i slutspelet.
Man måste ju ha något att roa sig med under timmarna på hotellrummet, då det regnar ute.
Men så här ser det ut:
Målvakter:
Joacim Eriksson, Skellefteå
(Johan Gustafsson, Luleå)
Kommentar: Andra SM-finalen i går tog Jocke Eriksson förbi Luleås JG. Men väldigt jämt mellan de båda.
Backar:
Johan Fransson, Luleå
Chris Lee, Färjestad
Kommentar: Två givna val i mina ögon. Johan Fransson har verkligen tagit ett kliv den här säsongen och ser ut som en VM-back. Och Chris Lee var Färjestads i särklass bästa spelare så länge de var med.
Forwards:
Linus Persson, Luleå
Oscar Lindberg, Skellefteå
Pär Arlbrandt, Linköping
Kommentar: En klockren kedja som jag ser det. Lite knattemått, men jag tror inte de skulle göra bort sig i landslaget. Kanske inte i VM, men i Euro Hockey Tour. Linus Persson är den stora knallen i detta slutspel. Värmlänningen och den moderna Loob-kopian som leder slutspelets mål- och poängliga med sina tolv poäng (8+4).

Ja, tysta är de väl inte.
Men poängligan i all ära.
Svenskarnas plus/minus i NHL tycker jag också är en intressant statistik.
Så här ser tio-i-topp ut just nu:
+20 Henrik Sedin, Vancouver
+16 Viktor Stålberg, Chicago
+14 Niklas Hjalmarsson, Chicago
+13 Daniel Sedin, Vancouver
+10 Johnny Oduya, Chicago
+10 Anton Strålman, NY Rangers
+9 Mika Zibanejad, Ottawa
+8 Nicklas Bäckström, Washington
+8 Johan Franzén, Detroit
Jag är väl inte direkt förvånad över att Chicago-svenskarna ligger i topp. Men bröderna Sedin står ut med sitt defensiva jobb, samtidigt som de öser in poäng framåt.
Men stora skrällen är Anton Strålman. NY Rangers-backen har växt ett par dimensioner sedan han flyttade till The Big Apple.
Och Mika Zibanejad har klivit fram i Ottawa. Fler poäng (19 mot 17) och bättre plus/minus än mer omskrivna Jakob Silfverberg.

Ja, jag tror det är kört nu.
Skellefteå vinner med 4-2 inför ett fullsatt Coop Arena och det känns som luften gått ur hela Luleå.
Det är i alla fall en ordentlig pyspunka.
De hade varken kraften eller förmågan att hota Skellefteå i den sista perioden som blev mållös.
Det är 2-0 i matcher till Skellefteå och det krävs snudd på en bragd för att Luleå ska kunna vända det här.
För det första:
Luleå måste vinna två matcher i Skellefteå om de ska ta SM-guld och leva upp till sin egen slogan ”Bucklan Ska Till Luleå”?
Det kanske den ska.
Men inte 2013.
Jag kan inte se att Luleå ska slå ett lag som visat sig bättre på i stort sett alla punkter.
Idag pekar väl det mesta på att det blir 4-0 i matcher, mer än att Luleå ska kunna stjäla en seger mot ett Skellefteå i absolut toppform.
Västerbottningarna som bara mal på med sina fyra kedjor och inte visar några svagheter.
Luleå ser redan lite trötta ut och de blir inte mentalt piggare efter två raka förluster.
• • •
Sedan undrar jag varför Jonas Rönnqvist väntade med att ta ut målvakten tills det bara var 1.20 kvar. Det minimerade Luleås chanser att få en sista chans.

Ja, Luleå jagar vidare för att ta in Skellefteås försprång.
De har gjort vad de kan för att komma in i den här matchen igen, efter Melker Karlssons 4-1 till Skellefteå 6.01 in i andra.
Det har räckt till en reducering, då Linus Persson petade in pucken efter en viss kalabalik framför Joacim Eriksson i Skellefteås kasse. Ett mål som videogranskades efter 12.24, innan det godkändes.
Det var för övrigt nytt klubbrekord för Persson, då det var hans åttonde mål i det här slutspelet.
Men jag vet fortfarande inte hur Luleå ska kunna vända det här, även om de inte saknat chanser till ytterligare en reducering.
Får de 3-4 i början av den tredje är det här match igen och det räcker med 4-4 vid full tid för att få till en förlängning där första målet avgör.
Men jag tror inte på det scenariot.
Skellefteå brukar inte tappa så klara ledningar.
Dessutom kommer Luleås nödvändiga offensiv att öppna för snabba spelvändningar, vilket Skellefteå är specialister på.
Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det som om Skellefteå åker hem med 2-0 i matcher.

Första perioden är över här i Luleå och det har varit uppvisning av Viktor Arvidsson.
Först for han som en raket längs vänsterkanten och skickade in pucken till en helt fri Petter Emanuelsson framför Johan Gustafsson i Luleåmålet.
Det betydde 1-1 efter 11.37.
Sedan snodde han själv pucken av backen David Gunnarsson på egen blå och stack mot motståndarmålet – fri som en fågel. Han drog över blixtsnabbt på backhand och lyfte in pucken i en och samma rörelse. Snyggt.
Och 2-1 till Skellefteå efter 15.01.
Det betydde också att Skellefteå vänt den här matchen efter en stark öppning och tidigt 1-0 för Luleå.
Den drömöppning alla norrbottningar hoppats på.
Sedan fick Luleå ett jätteläge att göra 2-0 då de fick spela fem mot tre i hela 1.13.
Puckarna haglade runt Joacim Eriksson i Skellefteås mål, men gick aldrig in.
Och sedan klev Viktor Arvidsson fram och Skellefteå tog över den här tillställningen.
Nästan totalt.
Jimmie Ericsson ökade också på till 3-1 efter 16.55, då en puck studsade ner precis framför honom.
Nej, jag tror den här matchen redan är över.
Det skulle förvåna mig om Skellefteå tappar 3-1, även om man aldrig ska säga aldrig.
Men just nu känns det som det krävs ett under om Luleå ska vända på det här.
Skellefteå känns helt enkelt numret för stora.