Martin Brodeur blev ju första målvakten att antecknas för tre mål i NHL häromnatten.
Även om det senaste var ett självmål av Carolina, där Brodeur var sista man i New Jersey som rörde pucken.
För övrigt en märklig regel, som jag tycker borde skrotats för länge sedan.
Hur ser det ut i Elitserien, då?
Jo, Jarmo Myllys (vem annars?) toppar de svenska målvaktsligan med två mål.
I övrigt hittar jag bara ytterligare fem målvakter som gjort mål i Elitserien i Swehockeys databas.
De är Andreas Andersson, Karol Krizan, Jörgen Rydén, Vesa Toskala och Jörgen Wikström.
Andreas Andersson hade för övrigt en jättechans att tangera Myllys målrekord, då han stod för Linköping i sista matchen mot HV 71.
Då plockade Ulf Dahlén ut målvakten med hela 6.31 kvar att spela.
• • •
Här kan ni se en kavalkad av målvaktsmål från NHL om ni är intresserade:

Jag häpnar över det som rapporteras dagen efter HV:s tredje raka kvartsfinalförlust i SM-slutspelet.
Och speciellt ordföranden Hans-Göran Fricks sågning av lagkaptenen och HV-ikonen Johan Davidsson.
– Man behöver inte vara Einstein för att se att han har passerat sitt bäst-före-datum, säger han till Svt:s Jönköpingsnytt då intervjumikrofonen slagits av.
Det är som att svära i kyrkan.
Och speciellt i Jönköping.
Nu kan jag väl hålla med Frick i sak.
Johan Davidsson är inte den spelare han en gång var och han spelar med ett sargat knä som knappast kan kallas friskt. Skridskoåkningen är inte som förr och att ha en av elitseriens mest välbetalda spelare i en fjärdekedja är väl något som bara HV 71 har råd med.
Men det kan jag och alla andra tycka.
Men ordföranden i en klubb där Johan Davidsson är en lika stor hjälte och guldmakare som Stefan Liv, ska inte göra det.
Och absolut inte offentligt (även om han kanske räknade med att public service-tv inte skulle avslöja vad han sagt).
Här talar vi om en hjälte som varit med och tagit alla fyra SM-guld som HV 71 har tagit.
Johan Davidsson var med redan vid skrällguldet 1995 som ung och lovande junior.
Jag minns honom som en ung och jublande glad lintott i omklädningsrummet i gamla Gavlerinken, där Johan Lindbom just gjort det där avgörande guldmålet mot Brynäs i sudden death för 18 år sedan.
Och vid senaste SM-guldet för smålänningarna 2010 utsågs han till hela slutspelets MVP.
Johan Davidsson är Mr HV.
Han är också en av de trevligaste, mest sansade och mest självkritiska hockeyspelare jag lärt känna.
Dessutom tror jag att han var en av dem som tog det hårdast när vännen och den mångåriga lagkompisen Stefan Liv gick bort så tragiskt hösten 2011.
Det har naturligtvis påverkat honom även som spelare.
Själv är jag en hårdhudad gammal hockeyreporter som brukar säga (eller skriva) vad jag tycker, men när det gäller Johan Davidsson gäller det att väga sina ord även när han inte gjort sitt livs bästa slutspel.
Den respekten är han värd.
Att hans egen ordförande nu går ut och sågar honom vid fotknölarna är bara ett tecken på krisen och paniken i HV 71.
Av 22 skyldiga spelare fanns det 21 andra han kunde lyft fram i stället.
Så tycker jag.
Det Johan Davidsson gjort för HV 71 och svensk hockey gör honom ”untouchable” i mina ögon.
Konklusionen:
Avgå Frick!
Eller be om ursäkt.

Björn Hellkvist blir ny tränare i Malmö och jag tycker det är en kanonvärvning.
Men vad jag är mest imponerad av?
Att Mif-ledningen och sportchefen Patrik Sylvegård lyckades hålla allt hemligt till bara någon dryg timme innan Hellkvist presenterades.
De lurade brallorna av alla de som spekulerade i vem den nye tränaren kunde vara.
Jag skulle vilja se mera av det i ett hockey-Sverige där klubbar, agenter och andra iblandade i övergångar läcker som ett såll.
• • •
Samtidigt tror jag att Hellkvist är en kanonvärvning.
Det var nog inte många som trodde att han skulle ställa sig i båset igen efter att ha drabbats av parkinson.
Nu tror jag det blir ordning i Malmö igen.
Det har jag å andra sidan trott förr, men utan att bli sannspådd.
Men det känns i alla fall bra.
Malmö behövs i Elitserien.

Italienaren Pietro Mennea är död endast 60 år gammal.
En av Europas största friidrottsstjärnor genom tiderna, men hågkommen mest för en enda sak.
Världsrekordet på 19.72 på 200 meter i Mexico City 1979.
Friidrottsvärlden såg inte annorlunda ut på den tiden och att en europé och italienare kunde utmana de dominerande USA-sprintrarna var bara det en sensation.
Han slog samtidigt Tommie Smiths världsrekord med över en tiondel. Smith som sprungit på 19.83 i samma Mexico City vid OS fyra år tidigare.
Det ska sägas att båda rekorden kom på hög höjd och i tunnare luft än på havsnivå, vilket bidrog till rekorden.
Men det mest överraskande med Menneas rekord var att det stod sig så länge.
Det tog 17 år innan Michael Johnson lyckades slå det vid de amerikanska uttagningarna till OS i Atlanta 1996. Då stannade klockan på 19.66.
Det rekordet slog Michael Johnson själv vid OS i Atlanta då han sprang på 19.32.
Ett rekord som ansågs oslagbart innan en viss Usain Bolt dök upp.
Han har sänkt det två gånger och senast till 19.19 (VM i Berlin 2009).
• • •
Jag han träffa Pietro Mennea flera gånger vid olika tillställningar. Han gjorde karriär som politiker efter karriären och satt bland annat i Europaparlamentet i fem år – 1999-74.
• • •
Nu ska jag väl säga att Pietro Mennea sällan fick den respekt han förtjänade. Dels kom världsrekordet på hög höjd, vilket hade lite bluffstämpel över sig, men inte bröt mot några regler.
Dels vann han sin enda stora internationella titel, då stora delar av västvärlden, inklusive USA, bojkottade OS i Moskva 1980.
Han tog OS-guldet på 200 meter, men tiden var blygsamma 20.19.
Efter karriären erkände han att han använt tillväxthormon, vilket inte var förbjudet på den tiden.
Men han hävdade att han inte tagit några prestationshöjande medel då världsrekordet sattes 1979.
Det får man väl ta med en nypa havssalt.
• • •
Men hans storhet i Europa går inte att ifrågasätta.
Han tog tre EM-guld under karriären och vann både på 100 och 200 meter.
Och var en stor profil.
Hemma i Italien var han en av de största.
Det märks inte minst nu när han gått bort.

Ja, inte tur i den bemärkelsen.
Lagets 4-0 borta mot Rögle igår hade inte minsta tur över sig.
Det var en överkörning.
Nej, jag menar att det känns som det är Leksands tur att äntligen ta steget tillbaka till Elitserien.
Det skulle ju vara en käftsmäll på stora delar av hockey-Sverige, efter en säsong där de varit landets mest bespottade lag.
Det Leksand jag sett tidigare år hade fallit ihop i en motsvarande bortamatch som den mot Rögle i går.
Då hade 2-5 borta mot Örebro varit en mental smäll de inte kunnat resa sig från.
Men årets Leksand har helt andra kvaliteter.
Sportchefen Tommy Salo har satsat på kontinuitet och lagkänsla och hittat vinnare både på isen och i båset.
Nu är ingenting klart än.
Jag ska inte säga för mycket efter bara tre omgångar, men det här är den bästa start som Leksand fått på en Kvalserie sedan de gick upp i Elitserien 2002.
Inte ens 2005 – då de gick upp senast – startade bättre.
Men det är historia nu.
Det enda som gäller i dagsläget är hemmamatchen mot Timrå i morgon.
En nyckelmatch bland alla andra.
Och inget lag är så sårbart som när de just vunnit stort och överlägset.
Det viktigaste för leksingarna är att glömma Rögle så fort som det är möjligt.
• • •
Trots all kritik fyller Leksand fortfarande läktarna.
6 772 såg hemmapremiären mot Södertälje.
I Örebro var det knökfullt – 5 065 – när Leksand var där i förra omgången.
Och igår såg 4 651 matchen mot Rögle i Lindab Arena.
Det är Rögles högsta publiksiffra på hela den här säsongen.
Leksand påverkar hela hockey-Sveriges ekonomi.
Så är det bara.
Och så kommer det att förbli.
• • •
Sedan blundar jag inte för att klubben misskötts i många år.
Men jag tänker inte sparka på den nya ledning som äntligen tar tag i problemen och försöker bygga något nytt.

Och då talar jag inte om något återtåg.
Men det känns som en nyckelmatch borta mot Rögle, som är ett dokumenterat hemmastarka.
Av de 46 poäng laget tog i Elitserien kom 33 hemma i Lindab Arena och bara 13 på bortaplan.
Nu har de haft en omvänd start i Kvalserien.
Förlust hemma mot Västerås i premiären (2-3) och sedan klar seger borta mot Södertälje med 4-1.
Det är kvällens hetaste match i mina ögon, även om derbyt mellan Västerås och Örebro inte kommer långt efter.
Het därför att jag tror att den kommer att avgöra om Leksand går upp eller inte. Efter förlusten borta mot Örebro senast (2-5).
det brukar krävas omkring 20 poäng i snitt för att ta den andra elitserieplatsen, även om jag tror att det kan bli mindre år då serien känns så jämn.
Men så här många poäng har det krävts av kvalserietvåan de senaste tio åren. Notera – TVÅAN, allstå:
2003 – 22 poäng (Brynäs)
2004 – 17 poäng (Mora)
2005 – 20 poäng (Brynäs)
2006 – 21 poäng (Skellefteå)
2007 – 19 poäng (Södertälje)
2008 – 19 poäng (Rögle)
2009 – 19 poäng (Rögle)
2010 – 18 poäng (AIK)
2011 – 20 poäng (Modo)
2012 – 19 poäng (Rögle)
Om vi utgår från 19 poäng i snitt så krävs det sex segrar vid full tid och en oavgjord för att gå upp.
Det är mycket.
Och förlorar Leksand i kväll så har de tappat sex poäng på de tre första matcherna. Då har de bara råd att tappa fem poäng till på de sju matcher som är kvar.
Då tror jag det är kört.
Det här är naturligtvis ett teoretiskt resonemang, men det visar ändå att det krävs ganska många segrar för att ta sig upp.
• • •
Att vinna Hockeyallsvenskan verkar inte vara någon fördel längre.
Ta Örebro, som vann grundserien i fjol och föll ihop som ett korthus när det verkligen gällde. De blev näst sist och tog bara 11 poäng.
I år blev de sexa i Hockeyallsvenskan, spelade ett tufft PlayOff – och ligger nu tvåa o tabellen inför kvällens omgång med fyra poäng.

Här åker Vita Hästen upp till Huddinge och vinner med 5-2 på söndagskvällen.
Med Patrik Klüft i båset och Carolina Klüft på läktaren.
Vita Hästen får kontakt igen och chansen till en plats i Hockeyallsvenskan.
Då får Patrik sparken.
Mysko?
Det är bara förnamnet.
Nu vet jag inte exakt vad som hänt bakom kulisserna, mer än att jag vet att Patrik kan vara hetsig ibland. Men vilken hockeycoach är inte det?
Märkligt ändå att sparka någon med bara sju matcher kvar att spela den här säsongen och efter en tung seger.
Å andra sidan kan väl Patrik Klüft kalla sig tränare på riktigt nu.
Det sägs ju att man inte kan göra det förrän man fått sparken minst en gång.
Jag vet inte vad Patrik ska göra nu, men han har ju tre hyfsat framgångsrika säsonger bakom sig. Först med KRIF och sedan med Hästen.
Inför den här säsongen var det ju snack om att han skulle få en roll som assisterande coach i AIK, men det föll när Roger Melin lämnade tränarjobbet.

Ja, det blev seger mot Södertälje (4-2) i premiären och det tillhör faktiskt undantagen när det handlar om Leksand och kvalserieöppningar.
De har haft en förmåga att spela bort sina chanser ganska omgående.
Men den här kvällen var det klasskillnad mellan lagen.
Leksand dominerade den här matchen.
Inte totalt, men snudd på.
Och den var över redan efter drygt fyra minuter i första perioden, då Filip Forsberg gjort två mål efter ett par strålande individuella nummer.
Jag tror att Leksands egen ”Foppa” kan bli den som slutligen skjuter upp Leksand i Elitserien igen.
Han har den individuella skickligheten och en förmåga att bryta mönster.
Spetskvaliteter som ofta är skillnaden mellan fiasko och succé.
Nej, Leksand kunde inte fått en bättre start.
Och serieprogrammet har gett dem Örebro i nästa match.
Ett Örebro som sprattlade emot ordentligt borta mot Timrå och skrällde när de tog en poäng. Nu vann Timrå med 3-2, men först efter straffar.
Men jag misstänkte nästan att Örebro skulle överraska i första matchen.
De är inne i matchtempot och Timrå har vilat länge nu, liksom övriga kvalserielag.
Men någon gång måste det stenhårda spelprogrammet ta ut sin rätt hos närkingarna.
Tycker man.
Det trodde jag i och för sig om Rögle i fjol också, men då gick skåningarna hela vägen och blev det årets stora kvalserieknall.
Men jag tror inte att det blir någon knall av seriesexan.
Däremot kan svaret bli Västerås efter deras överraskande seger borta mot Rögle med 3-2.
Det var omgångens stora skräll.
Jag trodde aldrig att Västerås skulle åka ner och ta tre tunga poäng på bortaplan mot ett av de två elitserielagen.
Nej, onekligen en intressant start på den här serien.
Och kanske ett bevis på att gapet mellan toppen i Hockeyallsvenskan och botten i Elitserien är mindre än på många, många år.

Det blev sju matchers avstängning för Carl Söderberg, varav tre omvandlas till böter.
Det var ungefär vad jag gissade efter matchen i går.
Så nu är den stora frågan om det var det sista vi såg av Carl Söderberg på ett tag.
Det sägs ju att han sticker över till Boston när säsongen är färdigspelad och om Linköping spelar som mot HV 71 i går, så hinner inte Carl Söderberg bli spelklar innan Linköping spelat klart i det här slutspelet.
Och om de inte kunde vinna MED Söderberg i laget, så undrar jag hur de ska kunna vinna utan honom.
Nej, det blev en riktig tung inledning för Linköping i det här slutspelet.
Först 0-6 i baken och sedan lagets stora stjärna avstängd.
• • •
Brynäsbacken Robin Jacobsson fick sex matcher, varav två omvandlas till böter.
I hans fall tycker jag det var en tuff dom, jämfört med tidigare avstängningar för liknande tacklingar under säsongen.
Men Disciplinnämnden vill väl markera direkt att de inte accepterar den här typen av checking to the head.
Tre misstänkta hjärnskakningar direkt i första kvartsfinalerna är tre för mycket.

Jag har varit inne på det förr.
Och jag är inne på det nu igen efter de fyra första SM-kvartsfinalerna, där det inte varit utsålt i en enda arena.
Inte ens i Jönköping där HV mötte Linköping.
Det efter en säsong där publiksiffrorna sjunkit med 14 procent i Elitserien.
Så min uppmaning till Hockeyligan är:
Tänk om.
Tänk stort.
Jag vill se en slutspelsserie med de åtta bästa lagen.
Det är faktiskt inget nytt, utan har funnits tidigare i seriesystemet.
Men det skulle skapa ett slutspel där alla matcher betyder något.
Och åtta lag som möts hemma/borta skulle ge alla slutspelslag totalt 14 matcher.
Strålande för både ekonomi och planering och jämställdhet.
Men inte nog med det.
Jag skulle också vilja ha en SM-final mellan de två bästa lagen i finalserien.
Det skulle skapa spänning ända in på mållinjen.
Och den enda finalmatchen skulle spelas på Friends Arena, precis som bandyn snart ska göra.
Ett svenskt Super Bowl med en vecka mellan slutspelsseriens slut och SM-finalen, där alla spelare från de två finallagen samlas i Stockholm och är tillgängliga för media och för att bygga upp stämningen inför den enda och avgörande finalen.
Inför 40 000 åskådare.
Jag tror det skulle kunna bli en braksuccé.