Ja, jag skulle aldrig tvivlat på Bolt.
När det verkligen gällde fick han ihop allt på en gång.
Starten, accelerationsfasen och så de där älgkliven ända in i mål.
9.63 – inget världsrekord, men världens näst bästa tid på sträckan.
Fantastiskt.
Jag ska aldrig tvivla på dig igen, Usain!
Efter semifinalerna tror jag fortfarande att Yohan Blake vinner det här.
Kanske vansinnigt med tanke på hur Usain Bolt såg ut i semin, där han lufsade i mål långt före alla andra.
Men han fick en perfekt start i den semin och det har han inte fått två gånger i rad på hela säsongen.
Men svårt, svårt att bedöma vad som händer när det verkligen gäller klockan 21.50 lokal tid här i London. Jag tror på en segertid i spannet 9.68-9.72 – alltså inget nytt världsrekord den här gången.
Den som lever får se.
Och man behöver inte leva särskilt länge.
Michel Tornéus var en centimeter från OS-bronset.
En enda centimeter.
Och jag säger bara:
Dessa förbaskade centimtetrar, millimetrar och tusendelar som kostat Sverige två OS-guld och friidrotten en medalj här i London.
”Hoven i dramat” när Sara Algotsson Ostholt blev blåst på guldet på sista hindret i fälttävlan.
Eller Lisa Nordén som blev slagen på mållinjen i damernas triathlon.
Och så nu Tornéus i en av de mest dramatiska OS-finaler jag sett.
Ett drama som illustrerade exakt hur det är att slitas mellan hopp och förtvivlan.
Det påminde om Holms höjdhopp i Aten 2004.
Då slutade det lyckligt. Den här gången hade inte Michel Tornéus marginalerna med sig, som Stefan Holm hade den gången. Den finns inget bittrare än att bli fyra i ett OS.
Det är den sämsta placering man kan få. Så nära, men ändå så långt borta.
Och närmare än Tornéus kom här i kväll går det inte att komma. En centimeter till hade räckt för ett OS-brons.
Då hade Michel vunnit på ett bättre tredjehopp över amerikanen Will Claye, som tog bronset med 8.12. Både han och Tornéus hade 8.07 som näst bästa hopp, men Michel gjorde det två gånger.
Jag lider verkligen med honom.
Och natten här på läktaren på Olympiastadion känns plötsligt extra kylig.
Lite förvånande ändå att hon river ut sig på 4.40. En höjd hon borde ta alla dagar i veckan, oavsett om det är OS eller inte.
Blev det för mycket med både EM, JVM och OS inom loppet av en dryg månad?
Med facit i hand är väl svaret ja.
Jag hoppas bara att hon inte blev knäckt av den här OS-debuten, där hon även hann med att landa otäckt i stavhoppslådan med en duns. Som tur var träffade hon mattan först vilket lindrade smällen.
Men det verkar bli lite stavhoppsfrossa när hon ställs mot tuffare motstånd och inte får hålla tävlingarna i sin egen takt. Det är svårt att se att det är samma tjej som tar 4.25 här i London och 4.30 i EM-finalen i Helsingfors, för att däremellan hoppa 4.58 i Sollentuna och ta JVM-guld på 4.50.
Det handlar naturligtvis om rutin och att vänja sig vid de förhållanden som gäller i mästerskapen.
Nu krävdes det 4.55 för att gå till OS-final och större namn än Angelica försvann i kvalet.
Och precis som i fallet Moa Hjelmer är det OS i Rio 2016 som är det stora målet.
Nej, det gick inte som jag väntat mig varken för Moa eller Angelica.
Jag hade räknat att få se en semifinal på 400 meter och en final i stavhopp.
Nu blir det inte så.
Ja, det var väl ett litet hundrametersdrama redan efter försöken, som visade hur spänt det är inför herrarnas 100-metersfinal.
Alla friidrottare är tvungna att gå genom den mixade zonen där världspressen står, innan de får gå vidare till sina omklädningsrum.
Alla stannade upp och pratade – Bolt, Powell, Gay, gatlin och allt vad de heter.
Men Blake smet direkt in genom dörren till omklädningsrummen och vägrade gå genom mixade zonen. Det skapade ett väldigt liv och många väntande journalister buade åt honom. Men den brittiska OS-apparaten är effektiv och det blev ett himla liv bland vakter och annan personal. De stack efter den världsledande jamaicanen och tvingade honom tillbaka.
Och han var inte glad som ni kan se här:
Blake tvingas tillbaka till mixade zonen av vakter. Inte så populärt som synes. Foto: Mats Wennerholm
Den 22-årige jamaicanen var tvungen att ta den snirklade banan förbi alla radiostationer och journalister, men han var inte tvungen att prata med någon.
Det gjorde han inte heller. Han bara drog förbi allt och alla, även de många jamaicanska journalister som är här.
Anledningen vet ingen. Blake vann sitt heat på 10.00 utan att behöva ta i och är vidare till morgondagens semifinal.
Men det visar väl hur spänt det är inför hundrametersfinalen i morgon Försöksheaten är svåra att analysera, då vinden växlade mellan loppen. Amerikanen Ryan Bailey, nummer tre bland amerikanerna på papperet, tangerade sitt personliga rekord då han vann sitt heat på suveräna 9.88.
Usain Bolt lufsade iväg efter en dålig start, men ökade sedan takten som han brukar och vann ohotad på 10.09.
Det såg väl inte klockrent ut hela vägen och Bolt såg ut att grina illa ett par gånger, men sa själv efteråt att han var okay och att allt kändes bra inför morgondagens semifinaler.
Det är först då vi kan börja ana vem som tar hem det här.
Det är gamle trestegskungen Jonathan Edwards som sagt så och skapat en del uppståndelse i längdhopparlägret.
Edwards har världsrekordet i tresteg med 18.29 och är naturligtvis en auktoritet.
Men jag håller inte med.
Bredden i toppen har inte varit bättre på många år. Hittills i år har 26 hoppare gjort 8.20 eller mer och senast det hände var 2005. För sju år sedan.
Visst saknas en riktig kanon som Carl Lewis, Mike Powell, Ivan Pedroso eller Dwight Phillips, men samtidigt är längdhoppet inne i en riktig generationsväxling.
En enda hoppare i kvällens final – britten Chris Tomlinson – är över 30 år. Fyra hoppare, däribland Tornéus, är födda 1986 och fyller 26 i år. Och fyra hoppare är födda på 1990-talet, med amerikanen och 91:an Will Claye som yngst i startfältet, nyss fyllda 21.
Så Edwards tolkning fås tas med en nypa salt. Med samma resonemang är tresteget också skit, med tanke på att det inte finns en hoppare i dag som är i närheten av hans 18.29.
Det är bara att konstatera att banorna här i London är just så supersnabba som alla påstått.
I de sju försökslopp på damernas 100 meter, var fem tjejer under elva sekunder.
Det ska jämföras med att nio tjejer i världen sprungit under elva sekunder inför OS-starten.
Vinden har varierat från +0.4 till +2.2 men det märkliga är att det enda lopp som inte vunnits på en tid under elva sekunder var det med otillåten vind – det vann amerikanskan Allyson Felix på 11.01.
Det är väldigt snabba tider med tanke på att det bara är försök och att en del av tjejer stannat av före mållinjen.
Det har satts flera personliga rekord och tre nationella rekord, bland annat nytt norskt rekord av Erzinne Okparaebo med 11.14. En tid som ”bara” räckte till en fjärdeplats i heatet, även om norskan tog sig vidare på tid.
De ger en indikation på vad som kan hända i finalen i morgon kväll.
Då är det samtidigt dags för Usain Bolt och Yohan Blake att visa upp sig för första gången, när de ska springa sina försöksheat inför söndagens semi och final på herrarnas 100 meter.
Räkna med att det går undan.
LONDON. Det här kändes inte som ett misslyckande i mina ögon.
Hon har redan haft sin peak den här säsongen då hon tog EM-guld och satte svenskt rekord i Helsingfors med 51.13.
Den tiden visar hennes verkliga kapacitet och hade lätt räckt till en semifinal här i OS.
Nu kommer hon officiellt att sluta på 30:e plats i OS-debuten, men det här var lärpengar inför framtiden. Det är inte lätt att ladda om mentalt efter den chock det var att ta EM-guld i Helsingfors, som var det stora målet den här säsongen.
Hon drog även på sig en förkylning efter EM – den andra allvarliga förkylning hon haft i sommar – och det blev tydligen en för mycket.
Hon missade en hel del värdefull träning och även om hon är lättränad, går det inte att ha hur många träningsavbrott som helst. Inte mot det här motståndet.
Vill man vara lite kritisk kan man väl påstå att hon inte hade rätt fokus inför OS. Att hon tog lite för lätt på den här förlusten och mest skrattade bort den efteråt.
Å andra sidan är hon inte riktigt van vid de här situationerna och var väl bara ärlig antar jag.
Men hon fick ändå känna skillnaden mellan ett av många bojkottat EM och ett OS.
I EM blev det guld – här var hon nummer 30.
Det är också de här tjejerna hon måste utmana i Rio i fyra år och då måste hon ha sänkt sina 51.13 med en sekund. Helst en och en halv. I så fall är hon med i den absoluta världstoppen.
Men det tar sin tid och under den tiden har hon ett VM i Moskva nästa sommar, EM i Zürich 2014 och VM i Peking 2015 att härdas på.
Det var ingen skräll att hon fick en reaktion här i OS.
Jag hoppas bara att det inte blir fler när Michel Tornéus hoppar längdkval senare i kväll.
Det finns faktisk en chans att hon kan bli av med både sitt Europarekord på 7032 poäng från VM i Osaka 2007 och juniorvärldsrekordet på 6542 poäng från EM i München 2002, då damernas sjukamp startar här i London i dag.
Risken är störst att Europarekordet ryker, då hemmahoppet Jessica Ennis, 26, jagar sitt första OS-guld.Och speciellt då hon vann första grenen 100 häck på världstiden 12.54. Bara två tjejer i världen har sprungit snabbare på 100 häck i år och då är Ennis ingen specialist, även om det alltid varit hennes bästa gren i måångkampen.
Det var dessutom nytt brittiskt rekord och nytt ”världsrekord” i en sjukamp.
Ennis som är oerhört populär här i England har varit omslagsflicka för hela OS i månader.
Omslagstjejen nummer ett i England.
Nu fyllde hon Olympiastadion nästan på egen hand den här första friidrottsdagen. Folk köade redan klockan åtta i morse till tävlingarna som startade kl. 10.00.
Hon har bara gjort en sjukamp hittills i år och då vann hon på nya personliga rekordet 6906 poäng i slutet av maj.
Nu är hon redan 45 poäng före den serien – efter en enda gren.
Redan då satte hon flera personliga rekord, men misslyckades samtidigt i höjdhoppet där hon var tio centimeter från sitt personbästa med 1.85. Men all hennes träning har inriktats på att vara som absolut bäst nu i OS.
– Får hon någon som pressar henne kan hon göra över 7000 poäng, sa Jessica Samuelsson när jag frågade henne – enda svenskan i startfältet som för övrigt också persade på 100 häck med fina 13.58.
Räknar man ihop Ennis personliga rekord får vi raden 12.54-1.95-14.67-22.88-6.51-47.11-2.07,81.
Då handlar det om grenarna 100 häck-höjd-kula-200 m-längdhopp-spjut-800 m.
Det resultaten ger en slutpoäng på 7113 poäng, vilket visar kapaciteten. Och det är långt ifrån omöjligt att hon förbättrar sina personliga rekord i ytterligare ett par tre grenar med hemmastödet i ryggen.
Här är Carros resultat från Europarekordet som en jämförelse:
13.15-1.95-14.81-23.38-6.85-47.98-2.12,56
Just nu är Jessica Ennis 95 poäng före Carros europarekord, även om det krävs toppresultat i ytterligare sex grenar för att behålla försprånget.
• • •
Carros juniorvärldsrekord känns mer säkert, även om Ennis fått en arvtagare på hemmaplan i 19-åringen Katarina Johnson-Thompson. Hon genrepade inför OS-sjukampen med att vinna längdhoppet i JVM på världsresultatet 6.81. Vinden var visserligen otillåtna +2.5 i Barcelona, men för ett sjukampsrekord är det godkänd vind.
Johnson-Thompson har redan krossat Ennis brittiska juniorekord i år och även hunnit förbättra det från 6007 till 6248 poäng. Det är en bra bit till Carros rekord, men glöm inte att Johnson-Thompson är under kraftig utveckling precis som Carro var då hon slog igenom med dunder och brak 2002.
För er som vill jämföra henne med Caros juniorvärldrekordserie framför tv:n idag så var Carros resultatserie i München som följer:
13.33-1.89-13.16-23.71-6.36-47.61-2.17,99
Johnson-Thompson startade med tangerade personbästat 13.48, så här är Carro i täten.
Ja, torsdagen inleddes med att väckarklockan ringde halv sju på morgonen.
Jag och 100 andra journalister skulle hyllas för att vi gjort fler än tio OS.
Själv är jag uppe i tretton om jag räknar in det som fortfarande pågår. Tiden var inte den vanliga för en gala – 09.30 på morgongen. Därför var champagnen utbytt mot en stadig engelsk frukost när vi kom och fick frukostmingla med några av OS-historiens största stjärnor.
En av dem en gammal ungdomshjälte – kenyanen Kip Keino. Keino tog OS-guld på 1500 meter vid OS i Mexico City 1968 och kom till OS i München 1972 och vann guld på 3000 hinder. Han var Kenyas första stora löparstjärna och det var han som delade ut den OS-fackla i miniatyr vi fick som minne av den här hyllningen.
Så här såg det ut strax efteråt:
Nu förstår ni rubriken ”Fackligt möte”. Jag står längst fram till vänster och strax bakom mig skymtar ni legendaren Kip Keino. Ni känner kanske igen Dick Fosbury (trea från vänster i bakre raden) och Edwin Moses som står längst till höger i samma rad. En stor förmiddag för en friidrottsälskare.
Den äldre mannen mitt i andra raden är amerikanen Harrison Dillard som tog OS-guld på 100 meter i London 1948. Det lustiga är att han var häcklöpare, men misslyckades att kvalificera sig på 110 häck till OS 1948. Han tog sig dit som trea på 100 meter i stälet – och chockvann på tangerade världsrekordet 10.3.
Fyra år senare vann han nytt OS-guld i Helsingfors, men på specialdistansen 110 häck den här gången.
Han är fortfarande den ende i världen som vunnit OS-guld på på både 100 slätt och 110 häck.
Idag är han 89 år och still going strong som ni kan se.
Den tjusiga miniatyren av OS-facklan jag fick så står nu inpackad i sin väldiga och vackra box på hotellrummet.
Det blir mycket handbagage när man ska hem…