Han erkände i en intervju för BBC idag att han inte var 100 procent inför OS.

Bara 95.

Ingen annan sprintstjärna skulle lämna en sådan blotta, men Usain Bolt har inte för vana att ljuga. Man skulle ju kunna tro att han gör det för att invagga motståndarna i någon sorts trygghet över att han är sårbar, men jag tror han är ärlig i det här fallet.

Och är han inte hundra procent, då vinner han inte över träningskompisen Yohan Blake. Blake har redan slagit honom på både 100 och 200 meter i de jamaicanska mästerskapen och Blake vann VM-guldet på 100 meter i Daegu i fjol, då Bolt tjuvstartade och blev diskad.

Vem skrattar sist i London? Jag tror det är Blake. Bilden från Monaco i höstas då jag satt öga mot öga med de två stjärnorna från Jamaica. Foto: Mats Wennerholm

Nej, jag kommer sätta mina pengar på Blake.

Michel Tornéus kommer till OS som en nytänd stjärna.

Det syns också.

Han har kompletterat Balotelli-looken med en stigande stjärna utsirad i håret på sidan.

Snyggt? Ja, jag tycker det är helt okay och lagom kaxigt. Tornéus själv är mer tveksam…

– Ja, jag tyckte den blev lite stor. Men håret hinner väl växa ut innan det är dags för mig att hoppa i OS, säger han.

Det är frågan om det. Tornéus är en av de första svenskarna ut redan när OS-friidrottens börjar den 3 augusti.

Och det är inget fel att vara stjärna.

Inget ont om Rolf-Göran Bengtsson.

Men att det inte blev en tjej som bär den svenska fanan känns ju helt fel.

Jag ville se Anna Lindberg som svensk fanbärare, en tjej som gör sitt femte OS och har en mamma (Ulrika Knape) som stod för en OS-klassiker då hon tog OS-guld i München.

– Jag antar att det inte kommer som en överraskning, sa SOK:s ordförande Stefan Lindeberg då han presenterade Rolf-Göran.

Men det gjorde det sannerligen.

Det hade jag inte ens gissat i min vildaste fantasi och jag fick ett mail från ett stort spelbolag tidigare idag, där de listade och gav odds på de tio största favoriterna att bära svenska fanan. Där fanns inte ens Rolf-Göran Bengtsson med.

Nu känns det mer som en kompensation för min elaka före detta kollega Lasse Anrells påhopp på Bengtsson efter Jerring-priset, då han tyckte att det var hästen som borde fått priset.

Jag håller absolut inte med Anrell i det fallet och har full respekt för vad som krävs inom hästsporten. Jag har heller inget emot Rolf-Göran Bengtsson. Jag känner honom överhuvudtaget inte.

Men det känns inte direkt modernt att en 50-årig man bär fanan, när trenden är att det är tjejerna som forsar fram just nu i svensk elitidrott och där bara två tjejer fått äran att bära fanan sedan sommarspelens begynnelse.

Båda har dessutom varit kanotister, en sport där Stefan Lindeberg varit förbundskapten.

Att Agneta Andersson fick bära fanan 1988 tycker jag var helt rätt. Hon är en av mina stora idoler och då var inte Lindeberg inblandad.

Anna Olsson fick uppgiften i Sydney 2000.

Men hon är den senaste tjejen, då Lars Frölander var fanbärare i Aten 2004 och Christian Olsson i Peking 2008.

Nu vet jag ju inte om Anna Lindberg tackade nej eller ens var tillfrågad, men det hade känts rätt med en kvinna i täten på den svenska OS-truppen när de tågar in på Olympiastadion i London.

Det här känns bara mossigt.

• • •

Jag hade gärna sett att Carolina Klüft flugits in som svensk fanbärare. Det hade hade varit en värdig och välförtjänt avslutning på den internationella karriären.

Ja, visst gav det en extra krydda då järnridån fanns kvar och det var ett krig varje gång som Sovjetunionen, USA, DDR och övriga västvärlden möttes.

Ett fredligt krig, men på något sätt lika allvarligt som ett riktigt.

Nu är det bara Nordkorea kvar och det märktes ju redan första dagen då arrangörerna råkade visa fel flagga inför fotbollsmatchen mot Colombia.

Och det var inte vilken flagga som helst.

Det var Sydkoreas och det är garanterat något som får en nordkorean att se rött.

Just de känslorna finns inte kvar längre, då Sovjetunionen öppnats upp och delats upp och Tyskland är en och samma nation utan murar.

Men jag minns den gamla tiden, då den här typen av bojkotter var vardagsmat. Många länder i västvärlden, inklusive USA, åkte inte ens till OS i Moskva 1980.

Och gamla Sovjet och flera av deras allierade svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984.

Men det är mer den extra kryddan nere på tävlingsbanan jag tänker på. Den oerhörda prestigen att åka hem med flest medaljer från mästerskapen.

Det skapade många avarter – inte minst systematisk dopning – men det gav en extra krydda som jag kan sakna ibland.

Och blev påmind om av Nordkorea i går.

Ja, det avslöjades visserligen nio nya dopningfall i kväll, men det är knappast de största fiskarna som fastnar i nätet.

Jag har varit skeptisk ända sedan 2007, då Marion Jones tvingades erkänna att hon varit dopad i stort sett hela sin karriär. Hon hade stoppat i sig i princip allt som fanns på dopninglistan (ja, med en liten överdrift).

Men hade hon åkt fast under alla dessa år, trots att hon dopningstestats i de flesta mästerskap och även vid tillfälliga besök av dopningpolisen?

Svar: Nej.

Hur fan gick det till, undrar jag.

Marion Jones åkte aldrig någonsin fast i ett dopningtest, trots att hon var en av de värsta fuskarna i friidrottshistorien. Det gör mig väldigt misstänksam, men det är ju inte särskilt konstruktivt.

Men min gissning är att de som dopar sig fortfarande har ett försprång före testarna. De är i hack i häl, men inte i kapp på något sätt.

Men jag hoppas att jag har fel.

Det är i alla fall min kandidat.

Jag hade satt mina pengar på Carolina Klüft om hon tagit sig till OS, då historien visar att SOK nästan alltid satsat på de som tagit OS-guld i tidigare spel.

Anna Lindberg har inte varit i närheten av det, men hon gör sitt femte raka OS i en gren där det är unikt att hänga med i världstoppen så länge. Jag minns henne redan från OS i Atlanta 1996, då bara var 14 år och OS-debutant.

Jag tycker det är en makalös bedrift att hålla en så hög nivå i så många år. Dessutom har hon hunnit med att bli mamma sedan senaste OS i Peking.

Och om det där med tidigare OS-guld är ett krav, så tycker jag att hon kan få räkna in mamma Ulrika Knapes OS-guld från München 1972.

Hela familjen är OS-historia på något sätt.

Nej, det skulle kännas helt rätt med Anna som fanbärare.

För det måste bli en tjej.

Bara två kvinnor har fått bära den svenska fanan sedan OS i Aten 1906 och senast var det kanotisten Anna Olsson i Sydney 2000.

Att Michel Tornéus skulle sätta nytt svenskt rekord i längdhopp var bara en tidsfråga.

Och att det inte skulle bli något OS för Carolina Klüft har jag förstått sedan länge. Det finns inget vapen mot den bergvallska stressfraktur hon dragit på sig. Även om det sägs att det var en baksida som fick henne att bryta tävlingen i Finland efter bara ett försök, så är det stressfrakturen som är den ständiga boven med alla snedbelastningar den orsakar.

Nu är jag ingen läkare, men i det fallet räcker det med sunt förnuft.

Jag tar för givet att Carros karriär är över nu. Hon kommer säkert att ställa upp i SM och i Finnkampen senare i sommar, men det blir med en avskedsföreställning och tack och adjö till friidrottspubliken.

Det kommer en gräns för alla elitidrottare och Carros kropp har tagit så mycket stryk genom åren att den inte klarar de påfrestningar som krävs för att hålla sig på toppnivå.

De senaste säsongerna har varit ett enda långt bevis på det och framförallt den senaste som slutade i tårar och besvikelse på en småtävling i finska Kuortane.

Nu är det bara att riva biljetten till London, men jag hade önskat att hon tagit det beslutet tidigare. Det hade kanske öppnat upp för någon av de svenskar som låg på gränsen, men fick nobben av SOK.

Men när hon sammanfattar karriären kan hon vara stolt.

I mina ögon är hon den största friidrottare Sverige haft genom tiderna.

Ett tag var hon rankad etta i världen totalt bland alla friidrottstjejer, vilket säger hur bra hon var som sjukamperska.

Det var en enorm upplevelse att följa henne i Götzis, europacupen och i de stora mästerskapen. Jag saknar verkligen att sitta och bläddra i sjukampstabellerna och räkna poäng.

Jag saknar sjukamperskan Carolina Klüft.

Jag kommer inte sakna längdhopperskan lika mycket.

• • •

Att Michel Tornéus skulle knäcka Mattias Sunneborns gamla svenska längdrekord var inte heller någon överraskning. Han kommer att sätta fler svenska rekord, nu när han ”bara” gjorde det med en centimeter och hoppade 8.22. Han hade ett övertrampshopp i EM som var uppåt 8.40.

Skulle han få en sådan träff i OS så kan han till och med slåss om en medalj, även om jag inte vill lägga den pressen på honom. Men längdhopparvärlden har varit ovanligt blek i år och det räcker med 8.35 (britten Greg Rutherford) för att toppa världsstatistiken i år.

Det är ingen längd som skrämmer Tornéus numera.

Ja, inte att det var två kenyaner i topp, men att amerikanen Evan Jager sprang in som trea var en knall.

Dessutom på nytt amerikanskt rekord med 8.06,81.

Den amerikanske 23-åringen är nybörjare på 3000 hinder och sänkte sitt personliga rekord med nästan 11 sekunder. Sedan första loppet någonsin i april har han sänkt sitt pers med nära tjugo sekunder.

Conselus Kipruto vann på 8.03,49 före landsmannen Paul Kipsiele Koech som fick tiden 8.03,90 sedan han blivit omsprungen på upploppet.

Därmed är det dags att avsluta årets hittills bästa galakväll i Diamond League. Massor av fantastiska resultat, massor av världsårsbästan och massor av nya ansikten.

Nu brakar snart fyrverkierna igång, en gammal tradition här i Monaco. 

Dags att stoppa in öronpropparna.

Jag säger tack för i kväll.

Tyskan Silke Spiegelburgs 4.70 räckte till seger i damernas stavhopp, men hon fortsatte ensam över även personliga rekordet 4.82.

Det var sex centimeter över hennes gamla pers.

Det var också nytt världsårsbästa då hon slog amerikanskan Jenn Suhrs 4.81.

Jelena Isinbajeva såg inte alltför ledsen ut när hon lämnade staden.

– Det är sånt som händer, sa hon bara.

Och vad skulle hon säga.

Det var däremot inget bra genrep inför OS, som blir Isinbajevas nästa tävling och där hon kan bli historisk som första friidrottskvinna att ta tre OS-guld i rad.

Amerikanen Jesse Williams vann herrarnas höjd på färre rivningar är britten Robbie Grabarz.

Båda tog 2.33 i sista försöken, men ingen tog 2.36. 

Hon tog inte en höjd och rev lika grovt i tredje försöket på 4.70 som i de två första.

Fiasko är bara förnamnet, då ryskan gick ut stenhårt på presskonferensen och pratade om både toppform och världsrekord.

Nu blev hon sist i hela tävlingen.