Det enda som fattas efter hennes nej tack till EM är att gå ut officiellt och säga att det definitivt är slut på karriären. Inte hålla på och dra på saker och försöka lura andra än sig själv.

Som att meddela att det inte blir något EM i Helsingfors dagen innan lagkompisarna sätter sig på planet tll Finland.

Det måste Carro ha vetat redan efter galan i Göteborg för två veckor sedan, då hon kröp ur gropen efter sitt andra hopp på nästan ett halvår. Nu stal hon uppmärksamheten in i det sista från alla andra som ska hävda sig här i EM. Jag påstår inte att det var medvetet gjort. Men varför dröja så länge med något så självklart?

När ska Carro tacka nej till OS?

Dagen innan OS-invigningen?

Nej, din karriär är över Carro och det har den varit sedan du gav upp sjukampen 2007.

Nu stjäl du bara plats för andra.

Även om du är en trevlig tjej.

Det känns i alla fall så, även om hoppet är det sista som överger människan.

Och speciellt Carro.

Men om hon får ont i smalbenet redan i andra tävlingshoppet för säsongen, känns OS oerhört avlägset just nu.

Det var ju samma skada som stoppade henne efter bara två tävlingar inomhus i vintras, då hon nådde 6.12 och 6.03.

Sedan dess har hon gjort ett smärre ingrepp i smalbenet, men det verkar inte ha hjälpt. Hon har haft problem med smalbenet under hela träningslägret i USA och fick krypa ur gropen efter andra hoppet i går.

Även om hon inte visade det särskilt mycket, så märktes det att hon hade ont.

Nu blev det 6.27 med en hyfsad plankträff vad jag kunde se och en vind på +2,5 i ryggen.

Det är inga längder man åker till OS på. 

Så det ser tyvärr nästan lika mörkt ut för Carolina Klüft som för Susanna Kallur, ett ämne jag varit inne på tidigare.

Och skulle Carro försvinna från OS är det bara tre svenska friidrottare kvar i nuläget.

Det skulle bli en absolut minsta OS-truppen någonsin i modern tid. De övriga OS-klara är höjdhopparna Ebba Jungmark, Emma Green-Tregaro och Isabellah Andersson (maraton).

Det finns inget som tyder på att det blir fler om SOK står kvar vid sin linje att man ska ha en chans bland de åtta bästa.

Det är den dystra verkligheten.

Den tanken känns omöjlig nu när hon skjutit upp tävlingspremiären ytterliga ett par veckor.

EM i Helsingfors 27 juni-1 juli är i princip sista chansen att kvalificera sig till OS och Sanna verkar vara mil även från en EM-start.

Det känns så oerhört trist att hon aldrig verkar bli av med smärtan i smalbenet.

Det har gått över fyra år sedan hon kunde tävla utan några som helst problem, den fantastiska vintern 2008 som kröntes med världsrekord på 60 meter häck (7.68).

Sedan dess har det mest varit smärta, skador och elände.

Det är extra synd då Sanna i gammal form hade varit en klar medaljkandidat i OS i London. Utvecklingen har inte sprungit ifrån henne under de år hon varit borta. Snarare tvärom. Det är bara australiensiskan Sally Pearson som stått ut.

Och det kan bli fler dystra besked för friidrottens förbundskapten Stefan Olsson.

Rapporterna kring Carolina Klüfts smalben (samma skada som Sanna under dåvarande och gemensamma tränaren Agne Bergwall) är också orovarslande.

Carro är redan nominerad och klar för OS och slipper jaga några kvalgränser, men hon har inte gjort en längdtävling än och fick bryta inomhussäsongen efter två av sina svagaste längdtävlingar någonsin (6.03 och 6.12).

Jag får väl börja med att gratulera Los Angeles Kings till klubbens första Stanley Cup någonsin och att de vann finalen med de 4-2 i matcher jag tippade att de skulle göra.

Det tackar man för.

Men de visade också att allt är möjligt i dagens NHL och att lönetaket och regeländringarna efter lockoutsäsongen 2004-05 haft önskad effekt.

NHL har blivit en av världens mest jämlika ligor. Alla har chansen och det är i stort sett omöjligt att bygga dynastier som förr. Det är en tilltalande idé, speciellt om man jämför med europeiska ligor där det fortfarande är pengar som köper framgång. Då talar jag framförallt fotboll.

Los Angeles Kings kom åtta i Western Conference och tog sig till slutspel som sista lag, men i slutspelet var de bäst.

Det är inget snack om att de är värdiga vinnare efter att ha krossat alla lag längs vägen till Stanley Cup-bucklan. Avslutningen med 6-1 hemma mot New Jersey Devils var bara det slutliga beviset på det.

Jag är inte direkt någon älskare av fotbollsrapportering i stort, eftesom jag tycker den är alldeles för välkammad.

Ur ett hockeyperspektiv då, förstås.

Men Daniel Nannskog dominerar EM totalt så här långt i mina ögon.

Vilken sköning.

Han säger precis vad han tycker, men med både känsla och analys.

Jag håller inte alls med dem som jämför honom med Wikegård.

Wikegård är lite för välregisserad och förutsägbar numera.

Nannskog känns helt gjuten som expertkommentator och har utklassat alla så här långt – och då räknar jag in både på Svt och Tv4.

Han funkar suveränt ihop med Johanna Frändén – en annan favorit – och det är nästan så att André Pops känns överflödig där i EM-studion.

Nu är jag ingen tv-recensent och vill aldrig bli någon heller. Men jag kände mig bara tvungen att tycka till efter en kväll som denna.

Sverige, då?

Hade det handlat om hockey hade jag satt rubriken ”Chickens á la Kiev”. 

Ja, BMW-verkstaden i Kingston har en bra kund i Usain Bolt.

Så sent som 2009 totalkraschade han sin BMW M3, då han voltade och bilen hamnade på taket.

Nu ser det ut så här på Jamaica Gleaners hemsida efter krocken i natt:

En ny, kraschad BMW som kommer kräva några dagar på plåtverkstan.

Bolt fick för övrigt sin första M3:a i present av sin sponsor Puma efter de två OS-guldet i Peking. Men då såg de till att han fick åka på en förarkurs hos den tyska biljätten i München.

Efter det har han alltså kraschat två gånger.

Det lustiga är att Bolt fick en fråga om sitt bilkörande inför galan i Oslo jag var på i helgen, men då boilade han över den till Asafa Powell.

– Det är han som är bilföraren av oss båda.

Ja, det tog bara några dygn att bevisa det. Bolt var på väg hem från ett party klockan 05.15 när olyckan skedde, men klarade sig helt utan skador.

Nu hoppas jag han tar taxi veckorna fram till OS.

För utan Bolt skulle OS dö en smula.

Det blev en väldig debatt och klankande på min tio bästa-lista efter hockey-VM.

Mest naturligtvis sedan jag petat norrmannen Patrik Thorsen från mitt eget All Star Team. Han kom ju med i den officiella omröstningen, vilket jag tycker är ren lathet från de journalister som är på plats och bara stirrar sig blinda på poängligan.

Nu blev Thoresen tvåa men nästan enbart av det skälet att tyskarna föll samman som ett korthus och Thoresen kunde göra sex poäng enbart mot tyskarna.

Thoresen var bra.

Ruskigt bra.

Norge var bra.

Ruskigt bra.

Men ska jag ta ut de fem bästa utespelarna i VM är inte Thoresen i närheten av att vara bland de fem bästa. Inte ens bland de tio bästa. Ja, knappt ens bland de tjugo bästa.

De här uttagningarna handlar ju lika mycket om diplomati och att fördela gracerna, men jag tyckte jag gick som längst då jag tog ut Henrik Zetterberg, en av många som blivit utslagen redan i kvartsfinalen.

Skulle Thoresen platsat i det ryska VM-laget?

Svar nej.

Skulle han platsat i de kanadensiska?

Kanske.

Skulle han platsat i Tre Kronor?

Knappast.

Nu är Thoresen ingen dålig hockeyspelare, utan en av de bästa Norge någonsin fått fram.

Men det ändrar inte min uppfattning.

Han hade inte i VM:s All Star-lag att göra.

Ryssland är världsmästare i ishockey och det är svårt att hitta några mer värdiga mästare.

De var bäst från början till slut i den här turneringen och jag är glad att de lät VM-finalen vara spännande i åtminstone en dryg period.

Men när Alexander Peresjogin gjorde 2-1 efter 6.10 i andra perioden, så var det början på en målexplosion.

Det blev 6-2 til slut, men mest för att ryssarna slog av lite på takten i tredje perioden.

Och när Malkin-kedjan – VM:s bästa totalt sett – ”bara” gjorde två mål, klev den nya superkedjan med Pavel Datsyuk, Alexander Ovetjkin och Alexander Sjomin fram och gjorde tre.

Sjomin gjorde två av målen och en fullständigt lysande match. Sjomin som ännu inte har skrivit något nytt kontrakt med Washington och kan vara på väg att bli free agent i NHL.

Och Malkins avslutning på målfesten var magnifik då han svängde in i slovakiska zonen och drog iväg ett slagskott som var så hårt att inbytte slovakiske andremålvakten Peter Hamerlik bara hörde pucken svischa förbi honom. Något annat hann han inte uppfatta.

Men det nye ryske  coachen Biljaletdinov jobbat mest på är defensiven. Ryssarnas backspel har varit överlägset mycket stabilare än vad jag sett på många, många år. Och alla forwards jobbar hem

Ryssarna släppte också in särklassigt minst mål av alla lag i den här turneringen, trots att de spelade flest matcher tillsammans med Slovakien, Finland och Tjeckien.

Totalt fjorton insläppta mål på tio matcher är 1,4 mål i snitt bakåt.

När de samtidigt har VM:s överlägset bästa offensiv och gjodet fler än fyra mål framåt i snitt, så var det självklart att de skulle stå med guldmedaljerna runt halsen till slut.

De var aldrig ens hotade i den här turneringen.

De spelade en totalhockey och jag har inte sett ett ryskt landslag vara så här bra komponerat och samspelt sedan den gamla Sovjettiden, då lansdlagsspelarna levde, spelade och tränade tillsammans nio månader om året.

Dessutom var de ett lag och glädjen efter det här VM-guldet visade på en grupp som jobbar för varandra. De passade också på att hissa coachen Biljaletdinov ute på isen.

Med det här grundspelet och disciplinen så har jag svårt att se vilka som ska slå dem nästa år. Och nästa, då vi skriver 2014 och ryssarna har OS på hemmaplan i Sotji och sedan spelar VM i Vitryssland.

Är det en ny dynasti som fötts här i VM?

• • •

Zdeno Charas skott som gav 1-0.

Vilken elefantbössa.

Jag tror inte jag sett något värre. Det var i stort sett fri sikt när Chara sköt från blå, men ändå han Semjon Varlamov knappt reagera innan pucken gick in i hans högra kryss. Men visst borde han tagit den pucken. Hur hård den än var från slovakens extralånga klubba. Charas klubba är 165 cm lång, fem centimeter längre än det tillåtna i NHL. Men han har fått dispens då han är 206 cm lång. Hyfsad hävstångseffekt där.

• • •

Synd att man inte hade den där miljonen att spela för i den här matchen, som jag var inne på i ett tidigare blogginlägg.

Då hade man varit 200.000 kronor rikare idag.

Nej, jag skojar bara.

Men Ryssland ger 1,20 i odds hos Svenska Spel och i så fall skulle jag tjäna 200.000 kronor på några timmar.

Nu vet jag att det inte går att göra insatser i den storleksklassen och det skulle aldrig falla mig att göra det heller.

Men ändå.

Tanken kittlar då jag aldrig kan tänka mig att ryssarna förlorar i kväll, trots att jag sett det hända förr.

Jag var på VM-finalen i Göteborg 2002 då Slovakien slog ryssarna med 4-3 och blev världsmästare för första och hittills enda gången.

Men då var det ett helt annat Slovakien – och ett helt annat Ryssland.

Det här är en match där ryssarna är skyhöga favoriter. Slovakerna är inte i närheten av samma klass på sina spelare och har fått två backar (Sverigebekanta Dominik Granak och Kristian Kudroc)  skadade under turneringens gång. En tredje, Tomas Starosta, skadade sig mot tjeckerna i går, men står ändå med i laguppställningen. Men jag undrar hur många minuter han kan spela och det känns som en chansning.

– Jag är beredd att spela 40 minuter om jag måste, säger slovakiske backjätten Zdeno Chara inför finalen.

Då kanske det räcker med fem backar.

Vem vet.

Men alla i Slovakien måste överträffa sig själva och inte minst den 30-årige VM-debutanten Jan Laco i målet. Han måste stå på huvudet i så fall.

Jag tror ändå att den här finalen kommer att vara avgjorde ganska snabbt.

Kanske redan efter en period.

HELSINGFORS. Regerande världsmästarna Finland blev helt utan medalj den här gången efter att ha förlorat bronsmatchen med 2-3 mot Tjeckien.

En ganska avslagen historia här i Hartwall Arena, där tjeckerna avgjorde på mindre än två minuter i slutet av första perioden, då de gjorde två snabba mål och ryckte från från 1-1 till 3-1.

Den tände till lite då Jussi Jokinen reducerade till 2-3 efter 9.01 i den sista och först då fick matchen – och publiken – lite liv. Tjeckerna dog dessutom på sig tre raka utvisningar i slutet, vilket gav ett mäktigt finländskt tryck mot det tjeckiska målet.

Men till slut var det de tjeckiska spelarna som fick jubla och det var åkta glädje över VM-bronset.

Det blev alltså ett litet fiasko även för Finland i detta VM på hemmaplan, även om de tog sig ett snäppt längre än Sverige. Men de var ju trots allt regerande världsmästare då turneringen startade.

Å andra sidan har den här VM-turneringen varit betydligt tuffare än den i Slovakien i fjol. Då kom inte så många etablerade stjärnor från NHL, som det gjort den här gången. Det är bara att titta vad en spelare som Jevgenij Malkin betytt för Ryssland, eller Henrik Zetterberg gjorde för Sverige.

• • •

Det var inte ens fullsatt i Hartwall Arena i den här matchen, även om de stora hålen på läktarna fylldes upp något under matchens gång. Jag vet inte vad det berodde på, men det kan ju ha varit så att svarta börs-hajarna fick dumpa priserna när matchen väl kommit i gång.

Det har hänt tidigare i turneringen, då VM:s billigaste biljetter såldes för ungefär tre kronor styck utanför arenan. Några fans fick tre biljetter för en euro av en uppgiven svartabörs-ha.

Men då var naturligtvis inte Finland ett av lagen på isen.