Linköping är elitseriens stora svänggäng så här långt.

Hyllade efter de första åtta matcherna och i serieledning med ett lag alla trodde skulle få kämpa i botten fram till tjeckerna kom.

Och vad hände?

Första åtta omgångarna:

…och de åtta senaste:

Här kan vi tala om Extreme Makeover i Linköpings fall, även om den fallande trenden redan hade startat innan de tre tjeckerna anlände. Samtidigt är det intressant att se AIK:s förvandling. Här har två utdömda nyförvärv –  Rasitslav Pavlikovsky och Kent MacDonell – haft betydelse. Men i AIK:s fall skulle jag vilja säga att backen Josh MacNevin betytt mest. Han kom ju ungefär då det vände med sitt artistkontrakt.

Även Djurgården har varit formstarka andra halvan av de 16 spelade matcherna, så det finns hopp för stockholmshockeyn.

Jag tycker de här två tabellerna är ganska talande för hur fort det kan svänga och att Luleåfansen fortfarande har lite spänning kvar i tabellen.

Men samtidigt är Linköping ett extremfall.

De är uppe i fyra raka förluster nu sedan Hlavac, Hlinka och Melichar anlände.

I fjol vände det åt andra hållet då tjeckerna kom.

Men det finns en stor skillnad.

Förra säsongen hade tjeckerna gått som tåget hemma i Tjeckien innan de anslöt. Den här hösten hade båda Hlinka och Hlavac det trögt i Sparta Prag, så trögt att de fick sluta i förtid.

Den formsvackan tog de med sig den här gången. Nu är frågan när det ska svänga tillbaka.

Ja, jag talar om Skellefteås Joakim Lindström, Mikko Lehtonen och Fredrik Warg.

Inför dagens match mot Färjestad borta var de efter Brynäs-trion Janne Larssons, Tom Bissetts och Ove Molins snitt från 1998-99. Den säsong de gjorde 163 poäng tillsammans.

Men efter matchen och sju poäng totalt av de tre SAIK-spelarna ligger de före.

Just nu ligger de på ett snitt på 3,06 poäng per match och det gör att de slutar på 168 poäng totalt om de orkar hålla den takten säsongen ut.

Jo, ett rekord har ju redan slagits den här säsongen.

Efter en mållös första period mot Södertälje lyckades Modo slå rekordet i att inte göra mål.

Det höll i sig drygt fyra matcher, men sedan sprack nollan och det blev totalt fyra mål mot Södertälje, då Modo vann med 4-3 i sudden.

Men det är tätt i botten.

AIK lyckades vinna mot formsvaga Linköping hemma med 2-1 och spänningen lever.

Det gör att Linköping börjar tillhöra krislagen, där Frölunda fortfarande har täten efter ny förlust hemma i Scandinavium.

Så har det hänt igen.

Färjestads lagkapten Rickard Wallin blir tufft tacklad och bryter nyckelbenet med bara halvminuten kvar att spela i matchen mot Modo.

Färjestads tränare Tommy Samuelsson är enormt upprörd och kallar det en ”riktig jävla tjuvsmäll”.

Men när hans egen spelare Jonas Frögren mosade Ilkka Pikkarainen med en lika tuff tackling ur ”dödvinkeln” senast, så sa Samme ingenting.

Och det är ju hockeyns problem.

Det är bara de drabbade som reagerar över den här typen av vårdslöst spel och brist på hänsyn.

De andra pratar om att hockey inte är innebandy och att det gäller att se upp.

Timrå skrek i högan sky, då Pikkarainen blev överkörd i Karlstad, men tyckte det var justitiemord när samme Pikkarainen gjorde i princip samma sak och blev avstängd efter premiären mot Frölunda.

Disciplinnämnden verkar sitta handlingsförlamad och är beroende av att den här typen av fall anmäls.

Det gör de sällan.

Jag tycker personligen att det här är mer en moralisk debatt där spelarna själva måste fråga sig var gränsen går.

Jag vet inte hur många missade matcher man får ihop totalt när man räknar ihop sjukfrånvaron som den här typen av tacklingar orsakar. Men det måste vara en förlustaffär både för klubbarna, för Hockeyligan och framförallt för publiken som betalar för att se de bästa på isen och inte hemma i sängen med huvudvärk eller brutna ben.

Färjestad blir av med sin lagkapten Rickard Wallin i fyra till sex veckor – ett av lagets största namn.

Och jag kan hålla med om att det är onödigt av Hedman att sätta in en så stenhård tackling med 30 sekunder kvar att spela i en match som redan är förlorad. Det finns inget att vinna på det.

Men som sagt:

Det är en moralisk debatt som jag tror att spelare, tränare och klubbledningar måste ta internt.

I går försvann både Wallin och Djurgårdens Nisse Ekman på obestämd tid.

Listan börjar bli lång nu.

Onödigt lång.

New Jersey Devils ligger sist i hela NHL nu efter sommarens största värvarkarusell.

Och inte bara sist.

De flesta lag har två, matcher färre spelade än Devils.

Så laget som alltid levt på kollektivet och målvakten Martin Brodeur är riktigt illa ute. För mig har det alltid varit en gåta att Devils värvade Kovalchuk. Det var helt emot klubbens tidigare politik och hur general manager Lou Lamariello brukar jobba.

Kovalchuk är en superstjärna som sväljer enorma mängder av lönebudgeten och ger helt andra förutsättningar i matchningen av laget.

Det har uppenbarligen stört balansen i Devils så här i början av säsongen, precis som Linköping fått sin balans störd sedan laget tre tjeckiska stjärnor klev in på banan.

Stjärnor kräver istid och uppmärksamhet, annars är pengarna kastade i sjön.

De kräver dessutom speltid och en offensiv hockey, som skapar blottor bakåt.

Devils släppte in minst mål i fjol i hela NHL och var det enda lag som klarade sig under 200 insläppta mål (191).

Nu har man släppt in flest (35) tillsammans med Anaheim Ducks.

Nu säger jag inte att det här kommer att vara för evigt, vare sig i Devils eller Linköpings fall. Men New Jersey är mer illa ute än LHC och det tog bara några matcher innan Kovalchuk fick sitt första straff för att ha brutit mot spelreglerna – då han var tio minuter sen till en lagsamling. Nästa match var han petad, helt i linje med New Jerseys vanliga politik och kollektiva tänk.

Men de måste nog tänka om.

Som man bäddar för man ligga och ligger man sist finns bara en väg att gå – uppåt.

Det är väl det enda positiva just nu.

Med tanke på alla hjärnskakningar i elitserien kanske det är dags att införa ett nytt pris:

Årets Rocky.

Jag gillar inte hjärnskakningar och tycker man måste gå hårdare fram mot den här typen av smällar.

Jag har träffat alltför många spelare som tvingats sluta efter för många smällar mot huvudet. I NHL har det varit ligans största problem i flera år.

En liten poäng i sammahanget är att världens genom tiderna mest kända huvudjägare, New Jerseys gamle lagkapten Scott Stevens – eller ”Captain Crunch” som han kallades – själv tvingades sluta på grund av en svår hjärnskakning.

Samma Scott Stevens som en gång sa:

– Hey, det här är hockey. Inte konståkning.

I Sverige brukar tränarna jämföra med innebandy istället.

Men det går att spela både fysiskt och tufft utan att träffa huvudet på motståndarna.

Linus Klasen har blivit utsedd till veckans spelare i AHL.
Det borde ta honom ett steg närmare en NHL-debut i Nashville, men problemet är att Nashville går som tåget just nu.
De toppar överraskande Western Conference och har inte förlorat en match vid full tid.
Linus Klasen gjorde tre mål och tre assist i Milwaukee Admirals i veckan som gick och det gav honom titeln ”Veckans Spelare”.
Priset är en graverad kristallvas.
Klasen toppar skytteligan i AHL med sina sju mål totalt och ligger sjua i poängligan med tio poäng (7+3).
Jag är imponerad.
Det började ju med en riktigt elak hjärnskakning i en av träningsmatcherna inför den här säsongen.
Men Klasen har spetskvaliteter och fortsätter han att ösa in mål får han chansen så fort det blir en lucka i Nashvilles laguppställning.
Annars borde Linus Omark ligga nära att bli uppkallad, då Edmonton Oilers radat upp förluster på sistone.
Omark är uppe i sju poäng nu (3+4) sedan det lossnat på slutet.
Men man vet aldrig i NHL.

Det kan låta som jag tar i, men Luleås sätt att träna och spela hockey är en av de största omvälvningarna i svensk hockey.

En större revolution är Djurgårdens gamla 1-3-1 och Hardy Nilsson ”Big Ice”-hockey.

Två taktiska inriktningar och spelsystem som bröt mot det gamla invanda och förändrade hockeyn. Putte Carlssons och Lasse Falks 1-3-1 var ett dödligt effektivt vapen i många år och innehöll också offensiva ingredienser så länge Putte var kvar, men Lasse Falk drev spelsystemet in i en defensiv återvändsgränd.

Det rumpviftande i mittzon som tiill viss det levt kvar i det styrspel många lag fortfarande ägnar sig åt.

Men Luleå är något helt annat.

Jag vet inte hur mycket baklängesåkning Luleå ägnat sig åt den här säsongen, men det kan inte vara många meter.

Det är full fart framåt, en aggressiv forechecking, korta byten, snabba ben och blicken ständigt riktad framåt. Hade Luleå haft spetskompetensen i några vassa målskyttar hade de varit ännu mer överlägsna.

För på papperet är Luleå ett av elitseriens sämsta lag. Räknat spelare för spelare, på meriter och erfarenhet tillhör de det bottenskikt alla på förhand tippade att de skulle tillhöra.

Men det är inte bara på isen som Luleå skiljer sig från alla andra.

De är det enda lag som inte värmer inför matcherna. Då talar jag om den förmiddagsvärmning som alla lag sysslar med inför match, en timmes is mitt på dagen. Så gör i stort sett alla lag även i NHL.

I Luleå är det mer eller mindre förbjudet och alla vanliga träningar ska genomföras i matchtempo.

Det är ett nytänk som gör att Luleå toppar tabellen i ett läge då jag om många andra undrar när det ska vända nedåt för Luleå på samma sätt som jag undrat när det ska vända uppåt för Frölunda.

Det kan ha börjat igår för göteborgarna efter 3-0 hemma mot Modo.

Men Luleå bara fortsätter att vinna – och senast mot mardrömsmotståndaren Skelllefteå.

På bortaplan dessutom och utan bäste backen Janne Niinimaa.

Där ser man vad en tränare kan betyda.

Det måste bli avstängning för Modos Anton Hedman efter att han knockat Frölundas Christoph Schubert med en axel rakt i ansiktet.

Det måste bli samma straff som för Timrås Ilkka Pikkarainen tidigare under säsongen.

Jag håller inte med de som säger att det är en helt okay tackling. Det första som träffar Schubert är axeln rakt i ansiktet och då är det inget snack.

Det är checking to the head och Hedman fick ju dessutom fem minuter och matchstraff för den tacklingen, vilket var en helt korrekt bedömning av domarna. Pikkarianen fick ju sitt straff först i disciplinnämnden.

Spelarna måste visa mer respekt för varandra och hjärnskakningar är hockeyns största gissel just nu. NHL har tagit krafttag mot mot checking mot the head den här säsongen och flera spelare har bötfällts.

Hade Hedman satt en armbåge i ansiktet på Schubert hade ingen ens ifrågasatt en avstängning, men det är faktiskt den lika hårda axelkåpan som orsakar flest hjärnskakningar i dagens hockey.

Det är att historien upprepar sig.

Det är ju bara två år sedan de var lika uträknade, lika omyndigförklarade och lika nedtryckta i skorna i början av säsongen.

Ulf Dahlén fick sådan hjärtklappning efter 2-8 uppe i Luleå i omgång nio att han fick uppsöka sjukhus och ingenting fungerade i laget.

Jag talar om säsongen 2008/09 och tabellen såg ut så här efter tolv spelade matcher för Frölunda:

Frölunda låg tia och hade tre poäng mer (en seger vid full tid) än de har idag.

43 omgångar senare såg tabellen ut så här:

En mäktig spurt och ett lag som bytte skepnad under säsongen.

Nu är det här inget försvarstal för Frölunda, men i dessa mörka tider vill jag i alla fall ge både laget och fansen lite hopp. 

Samtidigt är idrott färskvara och du är aldrig bättre än din senaste match.

Just nu är Frölunda som en herrelös hund med bra avelstavla som rusar omkring i blindo. Den måste kopplas och lära sig att svara på kommando.

Frölunda måste tillbaka till ruta ett och spelarna borde få betala tillbaka lönen för oktober.

De har inte förtjänat den.

Nu ska man inte heller glömma att två tunga pjäser saknas i laget och att den viktigaste – backen Christian Bäckman – snart är tillbaka. Men en spelare hjälper inte om de övriga bärande pjäserna fortsätter att åka omkring som om de inte hade hjärta i kroppen.

Men fortsätter det att gå dåligt hela säsongen, måste de ansvariga ställas till svar när det hela är över.

Och de ytterst ansvariga är Mats Ahdrian och Kent ”Nubben” Norberg. Det är de som har byggt det här laget och det finns inga undanflykter om Frölunda missar slutspel med en av elitseriens dyraste trupper.

Ja, jag tycker som många andra.

Kris Beechs avstängning är en smärre skandal.

Sex matcher för att ha ”kört på” domaren Patrik Sjöberg. 

Jag har sett sekvensen ett tiotal gånger nu och kan inte se att Beech på något sätt medvetet kör på Sjöberg eller visar bristande hänsyn. Han har blicken fixerad nere i sarghörnet där pucken befinner sig, samtidigt som Sjäberg backar in i banan och rakt in i HV-spelarens åkriktning.

Det är ett olycksfall i arbetet.

Här är ett exempel från NHL som i n t e gav avstängning, men där den svenska disciplinnämnden skulle ha fällt med tanke på domen mot Beech.