RIO DE JANEIRO. Ryskan Darja Klisjina stoppas från OS, trots att hon bor i Florida och dopningtestats 33 gånger sedan slutet av 2013.
Samtidigt är Justin Gatlin en av favoriterna på 100 meter på söndag kväll.
Amerikanen som varit avstängd två gånger och senast i fyra år.
Det får mig att må illa.
Det luktar mer politik än sportslig rättvisa när IAAF stoppar den enda ryska friidrottare som fått klartecken att starta i OS.
Den 25-åriga Klisjina, som är en jättekändis i hemlandet då hon extraknäcker som fotomodell och tidigare hade ett förhållande med hockeystjärnan Evgenij Malkin, har bott och tränat i Florida de senaste tre åren.
Hon tränas av amerikanen Loren Seagrove.
Hon var den enda ryska friidrottare som fick klartecken av IAAF att starta i Rio.
Hela den övriga truppen stoppades, inklusive stavstjärnan Jelena Isinbajeva.
Isinbajeva som bodde i Monaco under de största åren i sin karriär och som heller aldrig åkt fast i en dopningkontroll.
Jag tycker de åker med i det allmänna svepet, när IAAF och världen vill straffa hela nationen Ryssland för landets påstådda statsorganiserade dopning.
Jag hade gärna sett båda tävla här i Rio.
Hellre än amerikaner som Justin Gatlin och Tyson Gay, som båda är fällda fuskare av värsta sorten. Gatlin avstängd i fyra år för testosteron och Gay ett år, som egentligen borde varit två, för anabola steroider.
Jag skulle räkna upp tre, fyra friidrottare till som tävlar här i Rio med länga dopningavstängningar i ryggen.
Och jag tycker det är åt helvete.

RIO DE JANEIRO. Fiji krossar England i OS-finalen i sjumannarugby.
Och jag läser den fantastiska historien om det lilla örikets väg till toppen.
Det är fullbordandet av en saga som redan väckt intresse i Hollywood.
Sagan om den engelske coachen Ben Ryan som tog över Fijs landslag i nationalsporten rugby 2013.
När han landade möttes han av överviktiga spelare och ett förbund som var bankrutt.
De första månaderna fick han gå utan lön och fick betala bensin till spelarbussen ur egen ficka. Det fanns inte ens pengar att köpa vatten till träningarna.
Världens fattigaste landslag i rugby, där engelsmannen i stort sett fick sköta allt själv.
Spelare som fick ha jobb vid sidan om för att klara försörjningen.
I dag är samma lag olympiska mästare efter att ha slagit England med 43-7 i finalen.
Fijis första OS-guld någonsin.
Redan innan segern sa Ben Ryan till CNN:
– Vinner vi det här kommer spelarna bli statyer. De kommer utses till ministrar. De kommer att få hus och tomter. Hela Fiji kommer fira tills 2017.
Rugbyn är Fijis nationalsport och när Ryan ska beskriva intresset på ön brukar han jämföra med brasilianarnas kärlek till fotboll. Plus ytterligare några procent.
– När jag sätter mig ner och berättar vad jag varit med om tror folk att jag hittar på, säger Ben Ryan om sin tid som förbundskapten på ögruppen.
Och i dag överträffade verkligheten dikten.
Jag älskar det.
Och jag förstår att det snart blir film.

RIO DE JANEIRO. ibland blir jag trött på dubbelmoralen i detta OS.
Och speciellt på simkungen Michael Phelps märkliga dubbelmoral.
I tisdags var han en av många som sågade ryska bröstsimmerskan Julia Jefimova, som stängdes av 16 månader för dopning 2014.
”Det är en mörk dag för idrotten, inte bara för simningen. Att det finns individer som testats positivt, inte bara en gång, och tillåts återvända. Det gör mig förbannad. Det är hjärtskärande och jag önskar att någon kunde göra någonting åt det.”
Så föll orden.
Samtidigt såg det ut så här i OS-bryn tre dagar tidigare:

Michael Phelps ställer glatt upp på en Instagram-bild tillsammans med sin amerikanska lagkompis Justin Gatlin.
Gatlin som varit avstängd två gånger för dopning och senast i hela fyra år för att ha avslöjats med testosteron i kroppen.
Det verkade inte bekymra den 21-faldiga OS-guldmedaljören det minsta.
Nej, det stinker dubbelmoral.
Amerikanska simmaren Lilly King var lika hård som Phelps i sin kritik av Jefimova, men hon var i alla fall konsekvent då hon menade att inte heller landsmännen Justin Gatlin och Tyson Gay hade i OS att göra.
Jag kan inte tänka mig att hon hade poserat på samma bild som Gatlin.
Jag tycker det har blivit en väldigt ensidig debatt i en värld full av dopning, men där alla just nu verkar tro att det bara är ryssar som fuskat.
USA har kommit lindrigt undan med alla sina dopingskandaler genom åren.
Ja, två av de största som någonsin avslöjats med Lance Armstrong och hans cykelteam och den stora BALCO-skandalen i början av 2000-talet.
Och Kenya har redan fått skicka hem överledaren Michael Rotich. Anklagad för att förvarna aktiva om kommande dopningsprov mot betalning. Kenya som var nära att uteslutas från OS, men som fick klartecken i sista stund.
Det finns fler syndare i detta OS i Rio som kommer väldigt billigt undan just nu. Och som slipper fälla några tårar.

RIO DE JANEIRO. Jag har gjort mig hemmastadd här i Rio nu och kollat in en del sevärdheter.
Som lyxkryssaren Silver Cloud som ligger förankrad mitt i stan.
Rios lyxigaste adress under OS.
Där bor de amerikanska basketstjärnorna från NBA och även damerna från WNBA.
Långt från OS-byns problem med toaletter som inte går att spola, duschar som läcker vatten och elkablar som hänger nakna ur väggarna.
Några av de problem som dykt upp i OS-byn ett par mil österut från landmärket Copacabana.
De amerikanska basketspelarna bor i helt motsatt riktning, bevakade av 250 poliser och en jagare som som cirkulerar dygnet runt och ser till att inga obekanta båtar kan närma sig från havet.
Havsutsikten är maximal, med den berömda Sockertoppen som fond.

Lyxkryssaren där Dream Team bor under OS.

Lyxig hytt. En av 296 sängplatser ombord.
Nu är det inte så att Kevin Durant och de andra stjärnorna bor här för att glänsa även utanför basketplanen.
Det handlar framförallt om säkerhet och att få vara i fred, enligt USA Basketball.
Spelarna är trots allt NBA:s egendom, precis som NHL-spelarna skyddas och bor lyxigt på OS.
Men OS kanske största stjärna, Usain Bolt, bor i OS-byn.
Trots att han tjänar mer om året än många av NBA-stjärnorna med sin årsinkomst på 32,5 miljoner dollar.
• • •
Jag var på damernas linjelopp på söndagen och såg nederländskan Annemiek Van Vleuten krascha på den livsfarliga banan i Rio.
Det var riktigt otäckt att se henne slungas med full kraft in i trottoarkanten och bli liggande helt livlös. Jag trodde aldrig hon skulle resa sig.
Jag har tyvärr fått uppleva ett par dödsfall när jag bevakade alpin skidåkning.
Österrikiskan Ulrike Meier föll i Garmisch-Partenkirchen 1994 och slog huvudet i en stolpe med tidtagningsutrustning. Hon avled omedelbart.
Och tre år tidigare var jag i Wengen, där 20-årige schweizaren Gernot Reinstadler fastnade med ena skidan i ett skyddsnät under störtloppsträningen och bokstavligen delades på mitten. En av de ruskigaste olyckor som drabbat idrotten.
Slutfasen av damernas linjelopp kändes nästan som ett störtlopp i de branta backarna.
Jag är glad att Van Vleuten kom undan med en hjärnskakning och tre skadade ryggkotor.
• • •
Pratade med en norsk kollega här i Rio, som hade en skräckupplevelse när han har ute och åt på en restaurang. Plötsligt ekade skotten utanför och folk kastade sig i skydd på golvet.
Fem, sex skott small av innan polis och säkerhetsstyrkor kom farande och säkrade området.
I den här stan känns det som det mesta kan hända.

Internationella dopingbyrån WADA har gjort bort sig igen.
Först missen med gränsvärdena på det nu förbjudna meldonium, sedan en rekordsen rapport om rysk dopning och två skandallaboratorier i Sotji och Moskva som de själva ytterst ansvarade för.
Och nu kommer nästa smäll.
Brasilien har inte testat en enda aktiv inför OS, under perioden 1-24 juli, då WADA drog in tillståndet för dopninglaboratoriet i Rio lagom till OS-starten.
Hur mycket kan WADA göra bort sig?
Jag bara undrar.
Det börjar bli mer än pinsamt nu.
Dessutom:
Vem granskar WADA?
Svaret?
Ingen.
De har immunitet i kampen mot dopning och ingen granskar organisationen med säte i Montreal.
Det känns som det är dags nu.
Det går inte att göra bort sig så fullkomligt gång på gång på gång.
Det känns som WADA drabbats av något storhetsvansinne där de vill styra även över IOK och där deras utspel känns mer politiska än befogade i kampen mot dopning.
Trovärdigheten börjar sjunka mot nollpunkten.
• • •
Själv är jag på väg till Rio nu efter två inställda flyg längs vägen.
En galen start.
Nu hoppas jag på ett lyckligt slut.
Och att det blir ett slut på allt dopningfokus. En gång för alla.
Men det är väl ett rent önsketänkande.
Det känns som jag inte skrivit om annat inför detta OS.
Och missförstå mig inte här. Det är en oerhört viktig fråga.
Men inför Rio känns det som WADA överdrivit sin egen betydelse. En sorts storhetsvansinne som ingen är hjälpt av.

Jag har aldrig åkt till ett OS där det rått sådan dubbelmoral.
Nu får den ryska truppen starta och det är väl det enda vettiga beslut som IOK tagit inför OS i Rio. Det går inte att utdela kollektiva bestraffningar.
Men hos de flesta andra dras alla ryssar över samma kam och ska stängas av utan någon som helst hänsyn till om de är skyldiga eller ej.
Svenska dopingkommissionens ordförande Kristina Olinder har varit lika stenhård i debatten. Men jag har aldrig hört henne uttala sig om de svenska dopingfall vi haft de senaste åren, där det rått tvivelaktiga omständigheter med dubbla bosättningar i ifrågasatta ”dopningnationer”.
Nej, det är mycket som är sjukt i den här soppan.
För mig känns det som det gamla rysshatet kommit upp till ytan igen och där alla ryssar är lovligt villebråd.
Det är inte det Ryssland jag lärt känna genom alla år och resor dit.
Inte ens visselblåsaren Julija Stepanovna får vara med i OS. Hon stängs av för att hon redan varit avstängd två år för dopning. Ett beslut av IOK som strider helt mot en tidigare CAS-dom som förbjöd dem att straffa en idrottare två gånger för samma förseelse.
Men inte ens hennes avslöjande av den utbredda ryska dopningen hjälpte. (Som om det var en nyhet, skulle jag vilja tillägga. Har jag sett mer än WADA? Har världen varit blind?)
Samtidigt får amerikanen Justin Gatlin slåss om gulden på 100 och 200 meter trots att han är den friidrottare som varit avstängd längst i världshistorien, utan att åka på en livstidsdom.
Jag kan ha fel där och missat någon men 2+4 år är inte lätt att slå.
Och den brittiska cyklisten Lizzi Armistead hade missat tre dopningkontroller inför OS, som normalt ska ge två års avstängning, men hon friades av idrottsdomstolen CAS.
Jag känner bara en sak:
Lagen är inte lika för alla. Det råder en fruktansvärd dubbelmoral.
Är du ryss ropar hela världen på avstängning, men kommer du från en nation som är hyfsat känd för dopingbekämpning så är allt ok. Hur mycket du än fuskar eller misstänks för att ha fuskat.
Lägg till den norska soppan där alla i det överlägsna längdlandslaget i skidor har astma – eller nästan alla – så blir det nästan parodi på rättvisa.
Hade den norska astmahärvan drabbat Ryssland hade det varit ”no mercy”. Ut med alla.
Ta sedan WADA som var ansvarigt för de dopinglaboratorium de nu avslöjat som fuskare både i Sotji och Moskva. Två dopinglabb som stod under WADA:s översyn och inte hade fått vara verksamma om de inte fått sina nödvändiga tillstånd från antidopningsbyrån i Kanada.
Jag kan känna att WADA:s stenhårda dom beror mycket på att de själva blev grundlurade och inte hade den koll man kan kräva av den sådan världsomspännande myndighet.
Nej, min bov i hela det här dramat heter WADA och jag kan inte komma ifrån känslan av att den sena rapporten av Rysslands dopingfusk som kom bara drygt två veckor innan OS-invigningen hade en tydlig avsikt.
En sen men vältajmad hämnd för att de själva missade kontrollen av sina ackrediterade laboratorier.
Det känns mer som politik än dopningbekämpning.
Och en annan sak jag varit inne på tidigare.
Om WADA kräver att Ryssland ska uteslutas från varenda internationellt mästerskap, ska de då inte uteslutas även från World Cup i hockey?
En turneringen som går på WADAS hemmaplan i Kanada dessutom och där antidopningbyråns högkvarter ligger i hockeytokiga Montreal.
Men om det har jag inte hört ett knyst.
Förmodligen för att de inte skulle kunna visa sig på stan om de tog ett sådant beslut.
• • •
Nu skriver jag inte det här för att försvara Ryssland på något sätt.
Det är ett land bland alla andra i östblocket som satte dopning i system under kalla krigets dagar och som fortsatt i vissa kretsar fram till idag. Men det var i stort sett lika utbrett i USA på den tiden.
Men jag vägrar att se alla ryssar som dopingfuskare. Jag känner så många och har mött så många genom åren som varit lika stora motståndare till dopning som många hemma i Sverige.
Jelena Isinbajeva. Dopad? Dömd? Nej, hon bodde granne med IAAF i Monaco i tio år och åkte aldrig fast i någon dopingkontroll.
Det ryska hockeylandslaget?
Jo, där såg många ut som ”transformers” under det dopningglada 70- och 80-talet.
Vladimir Krutov var lika bred som lång och så koppärrig att han kunde varit affischnamn för dopningens biverkningar.
Men Igor Larionov? Pavel Datsyuk? Två spensliga hockeystjärnor jag aldrig misstänkt för dopning. Två starka personligheter med styrkan att säga nej.
Nej, det går inte att dela ut kollektiva bestraffningar. Träffytan är så dålig att oskyldiga drabbas. Och det får aldrig hända.

Jag bara undrar.
Tycker antidopningsbyrån WADA att alla ryssar ska kastas ut från OS, så borde de ju tycka likadant om att Ryssland är med i World Cup i hockey i september.
Men om detta har jag inte hört ett knyst.
Det som gör det extra intressant med tanke på World Cup i ishockey är att WADA har sitt högkvarter i hockeytokiga Montreal.
Nu är World Cup en turnering som anordnas i privatregi av NHL och spelarfacket NHLPA.
Det gör den speciell.
Det är en privat tillställning, utan något internationellt förbund som arrangör.
Och WADA får inte göra några dopingkontroller i NHL. Där är det kalla handen.
Nu består den ryska World Cup-truppen mest av NHL-spelare, som står under en annan kontroll än de hade gjort på hemmaplan. Om man nu kan kalla NHL:s dopingkontroller för det – de är långt från internationell standard och straffsatserna är löjligt låga om någon åker dit. För den som avslöjas första gången väntar 20 matchers avstängning, en andra gång ger 60. Ett fåtal har åkt dit sedan testerna infördes 2005.
Det är inte samma regler som gäller internationellt och NHL:s dopingtester har varit ett skämt så här långt. De har de mildaste dopningstraffen av alla proffsligor i Nordamerika.
Jag har sett att det finns en debatt i Nordamerika att WADA borde sköta dopingtesterna även i proffsligor som NHL, men det har aldrig varit aktuellt.
Det är stängda dörrar.
Men jag kan inte låta bli att tycka att det är intressant med tanke på den debatt som pågår kring OS.
Ska ryssarna kastas ut i Rio, så borde de väl kastas ut ur alla mästerskap?
Även om jag själv inte är av den uppfattningen.
Jag tror inte alla ryssar dopar sig.

LONDON. Amerikanskan Kendra Harrison får inte ens åka till OS i Rio.
Men svaret här i London var en smäll i solar plexus på hela OS-rörelsen.
Nytt världsrekord på 100 häck med 12.20 och ett av de ”omöjliga” gamla öststatsrekorden är slaget.
Därför borde IOK och hela friidrottsvärlden vakna och låta henne tävla i Rio.
Nu blev hon ett offer för de amerikanska OS-uttagningarna, där det gäller att vara bland de tre bästa och där orutinerade Kendra hamnade på en sjätteplats.
Jag satt och lyssnade på Kendra Harrison på hennes presskonferens i går och då hade hon redan satt upp nya mål för säsongen.
– Ja, nu siktar jag på att slå världsrekordet och vinna Diamond League, sa hon.
Men hon hade nog inte räknat med att nå ett av målen redan dagen efter.
Nu stannade klockan en hundradel under bulgariskan Yordanka Donkovas nästan 28 år gamla världsrekord.
Det blev dramatiskt där vid målgången då Kendra Harrison flög ifrån allt motstånd, men där klockan stannade på 12.58.
En riktigt felmätning som snabbt korrigerades till 12.20.
Jag har skrivit om det gamla världsrekordet massor av gånger, som ett av lämningarna från förr då dopningen var utbredd och mer statsreglerad än det Ryssland anklagas för idag.
Nu är det utraderat av en av säsongens stora sensationer och som själv tror att hon kan springa under drömgränsen 12.00.
Det tvivlar jag på, men jag vill se henne i OS i Rio.
Kendra Harrison accepterar sitt öde och de stenhårda amerikanska uttagningsreglerna, men IOK måste ha en öppning så vi får se de bästa i världen i OS.
Det är ju det allt handlar om.
Det känns nästan pinsamt att världens hetaste friidrottstjej inte ens får vara där.
Uppfinn ett wild card, ta snabba beslut och rädda OS-starten för världens hetaste friidrottstjej.
Allt annat skulle kännas pinsamt.

LONDON. Ja, så här på tröskeln till OS i Rio kommer den andra vågen av resultat från Internationella Olympiska Kommittén (IOK:s) omtester av dopingproven från OS i Peking 2008 och London 2012.
Det blev 45 nya fuskare som avslöjades den här gången och siffran är nu uppe totalt 98.
Av de 30 positiva resultaten från OS i Peking tillhörde 23 medaljörer.
Efter den rapporten känns det nästan meningslöst att dela ut några medaljer i Rio.
Det känns bättre att vänta i åtta år.
För att vara helt säker.
Det är redan skrämmande siffror från Peking och London och då ska alla veta att det bara gjorts två analysrundor. Det återstår lika många dopingprov att gå igenom och allt pekar på att andelen positiva resultat kommer att öka.
Jag är chockad över de här siffrorna, trots att jag är luttrad efter flera år i branschen och fjorton avverkade OS.
Nu är jag snart på väg till det femtonde, men plötsligt känns det inte lika roligt längre.
Vem kan man lita på i dessa tider?
Ingen känns det som.
Hyllade guldmedaljörer kan avslöjas som simpla fuskare fyra eller åtta år senare.
Tvåor och treor och kanske till och med fyror kan vara de sanna OS-hjältarna.
Nej, OS i Rio har hamnat i ett riktigt dopingträsk, där IOK snart ska fatta beslut om några ryssar överhuvudtaget ska tillåtas att vara med.
En av världens största idrottsnationer.
Alla friidrottare är redan avstängda, efter domen från idrottsdomstolen CAS i veckan.
Nu väntar jag bara på att alla namn som är inblandade ska avslöjas av IOK, som först måste informera alla nationella förbund om sina upptäckter.
Men det här kommer bara att växa.
Och sämre publicitet kunde inte OS få på tröskeln till Rio.
Vem kan man lita på?
Ingen.
Så känns det en dag som denna.

Jag har hört många kloka argument kring Friidrottsförbundets beslut att inte låta Abeba Aregawi åka till Rio.
Det verkar vara en generationsfråga till viss del, men jag håller mig till den starka och oförbehållsamma hållning till dopning, eller ens att snudda vid fusk, som svensk friidrott byggt upp genom åren. Allt tack vare starka personligheter och ännu starkare dopingmotståndare.
Namn som Miro Zalar, Kajsa Bergqvist, Malin Ewerlöf, ja, även Patrik Sjöberg.
Kompromisslösa, men i en fråga där inte finns utrymme för några kompromisser.
Ni har alla hört deras röster i debatten.
Men mitt i bruset har jag också stött på en ofantlig okunnighet.
Och av alla korkade argument jag hört i den här soppan så är det här det mest korkade:
”Hade hon varit Susanna Kallur hade hon fått åka”.
Jaså.
Nej, det är precis tvärtom.
Hade det varit Susanna Kallur som ertappats med en hjärtmedicin i kroppen i februari hade hennes karriär tagit slut i samma minut.
Hon hade inte tävlat igen.
Hon hade inte ens fått chansen att ta sig till OS.
Hon hade slutat tvärt, dragit täcket över huvudet och aldrig visat sig igen.
För hade Susanna Kallur tagit meldonium i sin jakt på en comeback hade hon tappat allt förtroende hon byggt upp och blivit sågad med fotknölarna i media. Hennes tidigare rekord och framgångar hade blivit ifrågasatta och hon hade inte kunnat visa sig på en friidrottsbana igen.
Uppståndelsen kring Abeba Aregawi hade varit en viskning jämfört med det.
Oavsett om hon hade sluppit straff i slutändan.
Och just för att hon är Susanna Kallur.
Å andra sidan skulle Susanna Kallur aldrig hamnat i den situationen.
Hon skulle aldrig stoppa i sig något hon inte visste vad det var. Om hennes läkare erbjöd henne okända ”vitaminpiller” skulle hon säga nej, tack och hej och byta läkare.
Svårare än så är det inte.
• • •
Sedan kan jag tycka att det är ett lågvattenmärke att Susanna Kallur ens ska dras in i den här debatten.
Hade det bara skett på sociala medier hade jag inte ens brytt mig.
Nu var det i Svt:s morgonsoffa vilket gör det ännu mer beklämmande.
Men jag har läst igenom SOK:s och Svenska Friidrottsförbundets kriterier för att bli OS-uttagen och få har uppfyllt det mer än Susanna Kallur.
Hon är värd en OS-plats mer än de flesta.
Punkt slut.