Lovisa Lindh och Johan Rogestedt har haft svensk friidrotts två stora genombrott den här säsongen.
Och succén fortsätter
Det blev ett svenskt rekord var med bara några minuters mellanrum på udda sträckan 1000 meter.
Jag vet inte hur många gånger jag sett svenska medeldistanslöpare försöka slå Dan Waerns gamla 2:17.8.
Men det är många.
Friidrottens äldsta svenska rekord, satt den 21 augusti 1959.
Och Dan Waern har fått behålla det varje gång.
Fram till den här fredagskvällen i Göteborg.
Johan Rogestedt fick kämpa ända in på mållinjen, men fick sin belöning då klockan stannade på 2:17.67. Tretton hundradelar under Waerns tidigare och handknäppta tid.
Johan Rogestedt som haft sitt stora genombrott den här säsongen och redan sprungit in som trea genom tiderna på 1500 meter med sina 3:36.58.
Men Lovisa Lindh har varit ännu värre på damsidan.
Nu krossade Maria Akrakas gamla rekord på 1000 meter, då hon efter en enorm långspurt fick tiden 2:36.04 – 2.64 sekunder bättre än Akrakas ”bara” 22 år gamla rekord.
De svenska rekorden är generellt yngre på damsidan.
Men vilken fighter hon är, Lovisa Lindh.
Hon är en svensk med en spurt och den har redan tagit henne till ett EM-brons i Amsterdam och gett en OS-biljett till Rio.
Hon är det roligaste som hänt svensk friidrott den här säsongen.
• • •
Jag tror både Johan Rogestedt och Lovisa Lindh kommer att slå fler gamla svenska rekord. Om de får vara friska och fortsätter att utvecklas. Svensk medeldistanslöning lever igen. Det var ett tag sedan senast.
• • •
Rekorden lönade sig också.
Båda gav en bonus på 100.000 kronor. De i särklass största prispengar de här två sprungit hem.
• • •
I övrigt i Göteborgs GP:
Nytt årsbästa av Khaddi Sagnia i längd, då hon hoppade 6.70.
Men det syns lång väg att hon har ännu bättre längder i sig.
De kan gärna vänta till Rio.

AMSTERDAM.Angelica Bengtsson vann allt som världens bästa junior.
Nu har hon tagit det stora klivet in i vuxenvärlden.
Hennes EM-brons här i Amsterdam är första mästerskapsmedaljen som senior utomhus.
Och jag tror att det bara är början.
Trots massor av skadebekymmer och knappt någon stavträning alls, har Angelica startat den här säsongen bättre än någonsin.
Bättre är förra året som slutade med en fjärdeplats i VM i Peking.
Nu har hon bara hunnit med två tävlingar, men hoppade 4.61 i premiären i Sollentuna och så 4.65 här i EM-finalen i Amsterdam.
Jag var oerhört imponerad av henne redan i Sollentuna.
Nu var hon ännu bättre, trots att EM inte är det stora målet den här säsongen.
Det är OS i Rio i augusti och där kommer hon vara i absolut toppform.
Det behövs också.
Av världens tio bästa tjejer i världen kommer bara två från Europa och en viss Jelena Isinbajeva är världsetta med sina 4.90.
Den enda tävling hon gjort i år.
Isinbajeva som är en av de 68 ryska friidrottare som vill tävla i OS och jag är övertygad att hon får klartecken då hennes och de andras fall kommer upp inför idrottens skiljedomstol CAS.
Det gör OS-konkurrensen stentuff och jag tror det kan komma att krävas 4.80 för en OS-medalj.
• • •
Bara några minuter efter Angelica Bengtssons EM-brons sprang Meraf Bahta hem ett EM-silver på 5000 meter.
Men det var ingenting ens Meraf Bahta jublade över.
Hon tog EM-guld senast i Zürich 2014 och var regerande mästarinna. Men när kenyanskan Yasemine Can blev överköpt till Turkiet sprack drömmen om att försvara det guldet.
Den nyblivna turkiskan gjorde precis som på 10 000 meter i onsdags.
Hon bara stack och Meraf kunde inte hänga på.
Jag var ju inne på det här med Turkiets köpta framgångar redan i går och medaljerna fortsätter att rasa in.
EM:s hetaste debattämne just nu – i hela Europa.

AMSTERDAM. Renaud Lavillenie gjorde bort sig total i EM:s stavhoppsfinal, då han stod över alla höjder fram till 5.75.
Sedan tog han av sig överdragskläderna och rev tre gånger.
Och polacken Robert Somera fick ett EM-guld runt halsen genom att hoppa femton centimeter lägre.
Polacken var felfri över 5.60 och det räckte i en av de svagare stavhopvpsfinaler jag sett.
Svenske Melker Svärd Jacobsson måste ha svurit över sin ömma häl som tvingade honom att avstå en EM-final, där han faktiskt hade kunnat ta medalj.
Ja, till och med guld.
Han har ett färskt personbästa på 5.70 från tidigare i år och tog 5.50 i kvalet – en höjd som räckte till EM-brons här i Amsterdam.
Men hur Renaud Lavillenie tänkte förstår jag inte.
Segerhöjden 5.60 tar han i sömnen och inte ens Sergej Bubka brukade vänta till 5.75.
Jag har i och för sig sett även Sergej Bubka riva ut sig i en ännu större mästerskapsfinal, den i OS i Barcelona 1992.
Och jag har sett Jelena Isinbayeva göra samma sak.
Men jag förstår liksom inte vitsen med att vänta till alla andra rivit ur sig.
Lavillenie kanske bara såg det här som ett genrep inför OS i Rio, men det slutade med att han skänkte bort ett EM-guld. Speciellt som han vunnit tre EM-guld i rad 2010, 2012 och 2014.
Pinsamt rätt ut sagt.

AMSTERDAM. Susanna Kallur tog sig inte till EM-final, men hon bevisade ytterligare en sak för sig sjölv och för andra.
Kroppen håller för två tuffa lopp på två dagar.
Hennes leende sa allt när hon kom ut till mixade zonen efter loppet.
Hon var halvvägs till Rio kändes det som.
– Ja, ta ut mig. Jag kommer, sa hon innan hon försvann hem till man och barn och släkt och vänner.
Det finns all anledning till fest.
Nu fick hon tiden 12.96 och var två tiondelar bakom vitryskan Alina Talay som är sexa i världen just nu.
Dessutom hade hon åttonde bästa tid av de 24 tjejer som sprang i de tre semifinalheaten och hade oturen att hamna i det absolut tuffaste.
Nu har hon inte fler chanser att övertyga SOK.
Om de de nu behöver övertygas.
Jag tror inte det.
De måste plocka ut Sanna eftersom hon har en klar chans att komma bland topp åtta, som är ett av de viktigaste uttagningskriterierna.
Nu ska SOK fatta ett slutgiltigt beslut på måndag och blir det inte ja kan de lägga ner verksamheten.
De kommer att få allt och alla mot sig i annat fall.
Då är det bara att avgå.
Susanna Kallur har ju dessutom över en månad till sin OS-start och den här comebacken fick stressas fram med minimalt med häckträning i ryggen.
Nu har hon tid att både träna och bättra på känslan och då kommer hon kapa tiondelar på de tider hon gjort på sina fyra lopp hittills.
Jag pratar inte OS-guld, jag pratar inte ens medaljer, men jag pratar om en chans att ta sig till en OS-final.
Bara det är en bragd i så fall.

AMSTERDAM. Det är inte lätt att vara på sitt första senior-EM, vara yngst i truppen och ha enorma krav på sig själv.
Lisa Gunnarsson är fortfarande bara 16 år och när hon rev ut sig på 4.20 här i EM slutade det i tårar.
Stav är en knepig gren, där verkligen allting kan hända.
Jag har sett både Sergej Bubka och Jelena Isinbajeva nolla i stora finaler.
Isibajeva rev ut sig på ingångshöjden i VM i Berlin 2009 och Bubka gjorde samma sak i OS i Barcelona 1992.
Så torka tårarna, Lisa.
Framtiden är din.
Det är bättre att ta det lilla lugna så här i början av karriären som blixtstartade i fjol och där hon redan satt nytt ungdomsvärldsrekord den här säsongen med 4.50.
• • •
Nu tog sig både Angelica Bengtsson och Michaela Meijer till EM-final då båda klarade 4.45.
Lägg till Melker Svärd Jacobsson, som tog sig till final på onsdagen, så är de tre svenska stavhoppare i EM-final. Alla unga och alla redan klara för OS i Rio.
Stav håller på att bli en svensk paradgren, där Sverige även har två av världens största stavtalanger i Lisa Gunnarsson och Armand Duplantis.
Duplantis, som bor och tränar i USA men tävlar för Sverige, vann ungdoms-VM i fjol och satte inofficiellt världsrekord för 16-åringar i vintras.
Det rekordet har han i och för sig blivit av med till greken Emmanouil Karalis (5.55) – men ändå.
Det ser onekligen hoppfullt ut för svensk friidrott.

Michel Tornéus slog till med ett jättehopp i EM-kvalet – 8.19.
Det näst längsta han någonsin gjort utomhus.
Det tog honom till en ny EM-final här i Amsterdam, men det gäller inte som OS-kval.
Tornéus har kravet på sig att hoppa 8.15 i – i godkänd vind.
Nu hade han +2.5 i ryggen och det är 0,5 över det tillåtna.
Det skulle nästan vara grymt om han inte lyckas nå den gränsen i EM-finalen och bli blåst på OS i Rio på grund av en vindpust.
Om det nu inte blåser för mycket då också.
Michel Tornéus var fullkomligt iskall i kvalet, där han trampade över i de två första omgångarna och sedan slog till med kvalets längsta hopp.
Nu är han plötsligt en av guldfavoriterna.
Jag hoppas verkligen att Michel klarar den där kvalgränsen, för i hans fall finns ingen annan räddning. SOK och Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) har samma kvalgräns till OS med 8.15.
Det finns en bakväg öppen, genom att vara bland de 32 bästa i världen inför OS.
Den kvoten vill IAAF fylla och kommer då att bjuda in aktiva som ännu inte klarat kvalgränsen. Det var så diskuskastaren Daniel Ståhl fick en plats i VM i Peking fjol, där han skrällde med en femteplats.
Just det krävs det 8.12 för en 32:a plats.
Men som sagt.
Är det någon jag unnar att ta sig till OS så är det Michel Tornéus.
Det har alltid varit hans stora dröm att ta en OS-medalj och jag minns hans besvikelse i London senast då han blev fyra i finalen och missade OS-bronset med en ynka centimeter.
Då visade han att han är bäst när det gäller.
Det vore naturligtvis extra grymt om han nu skulle missa ett helt OS på grund av en liknande marginal.

AMSTERDAM. Jag svenskarna har inte direkt brakat i gång så här EM:s första dag.
Men jag hade väl inte väntat mig annat i kylan nu när molnen tätnat över Olympiastadion.
Det är dunjacka som gäller idag också när det bara är 16-17 grader i luften.
Inget optimalt friidrottsväder och därför är jag inte förvånad att det gått lite trögt.
Men Susanna Kallurs 13.01 bekymrar mig inte ett dugg, även om hon var missnöjd med loppet och tappade oförklarligt på slutet.
Det är inte ofta hon är på den sidan 13-strecket, men hon är ju nästan nybörjare igen och behöver fler lopp för att hitta känslan och rytmen i löpningen.
Jag tror inte det handlar om att bevisa något för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) i det här läget, mer än att hon håller sig frisk och kroppen klarar två, kanske tre, lopp på tv daga.
Förbundskapten Karin Torneklint nominerade henne till OS redan efter hennes 13.00 i comebackloppet på Stockholms Stadion och jag har svårt att se SOK tacka nej till Sanna.
Det skulle fläcka varumärket mer än SOK har råd med.
• • •
Sofie Skoog blev första svenska till final i höjdhoppet och där tror jag också OS-resan är bokad.
Hon tog visserligen ”bara” 1.89, men var väldigt nöjd med hoppningen och hade några bra försök på 1.92.
Nu är hon i sin andra mästerskapsfinal i år och har en femteplats från inne-VM i Portland att luta sig mot.
Däremot känns det som Erika Kinsey hoppade bort sig från en OS-plats, då hon rev ut sig på 1.89, stannade på 1.85 och missade EM-finalen.
Erika gjorde 1.97 i fjol, men har inte visat tillstymmelse till den formen den här säsongen.
• • •
Dagens svenska hjälte var ändå Elin Westerlunds och hennes vurpa på 100 häck.
Jag har nog aldrig jag sett någon krascha in i en häck så hårt och brutalt.
Hon föll pladask på sjunde häcken och tog emot värsta smällen med ansiktet.
Reaktionen?
Ett brett leende.
Det är rätt virke i den tjejen.

Oscar Pistorius döms till sex års fängelse för mordet på sin flickvän Reeva Steenkamp 2013.
Bara ett år mer än han dömdes till första gången och trots att minimistraffet för mord är 15 år i Sydafrika.
Reeva Steenkamps familj lär inte vara nöjd med den domen, mindre än hälften av minimistraffet och där domstolen hänvisar till speciella omständigheter.
Jag är inte förvånad.
Hela den här rättegången har känts som ett skådespel från dag ett och speciellt då Oscar Pistorius själv uppträdde gråtande i rätten utan sina benproteser, för att försvaret ville visa hur försvarslös och rädd han kände sig då han avlossade fyra skott rakt in i parets låsta badrum i lyxvillan i Pretoria.
Försvaret har ju hela tiden hävdat att Pistorius trodde att han sköt mot vad han trodde var en okänd inkräktare och inte var medveten om att det var flickvännen Reeva Steenkamp som fanns bakom badrumsdörren.
Det betyder att rätten gick helt på försvarets linje.
Nu dömdes Oscar Pistorius för mord men ändå inte.
Det blev en sorts kompromiss som kommer att skapa fortsatt debatt och där den gamle Paralympics-stjärnan snart kommer att vara en fri man igen.
Jag träffade honom många gånger under hans aktiva karriär och framförallt i VM i Daegu 2011, då han fått dispens att tävla på sina proteser.
Han var en hygglig 400-meterslöpare med ett personligt rekord på 45.61, men han blev betydligt större än så.
Med smeknamnet ”Blade Runner” växte han till ett av friidrottens största namn, uppbackad av sportjätten Nike som gav honom ett jättekontrakt.
Han åkte ut i semifinalen på 400 meter i Daegu, men åkte hem med ett VM-silver från stafetten 4×400 meter.
Han sprang för Sydafrika i försöksomgången, men petades till finalen. Det räckte ändå för att ge honom en medalj, trots att han aldrig fick kliva upp på prispallen.
Men han var ändå en av Daegu-VM:s största stjärnor.
Pistorius var ett lika stort namn inför OS i London 2012, där han tog sig till semifinal på 400 meter och kom åtta i långa stafetten.
Trots det var han en av de friidrottare som tjänade mest det året.
Hans presskonferenser var enorma spektakel och han drog in två miljoner dollar – 19 miljoner kronor – om året enbart i sponsorkontrakt. Slagen bara av Usain Bolt.
Sedan kunde jag bara följa hur hela sagan fick sitt blodiga och tragiska slut 2013 – på Alla Hjärtans Dag av alla dagar.
Nu är en av världens mest uppmärksammade rättegångar över och slutet blev ännu en överraskande mild dom.
Men Oscar Pistorius kommer aldrig att kunna springa ifrån sin historia.

Susanna Kallur fick en kalldusch inför EM, då det visar sig att hon måste springa försöken i EM.
De tolv bästa i Europa slipper försöken och Sanna låg exakt tolva efter sina 12.91 i finska Kuortane på midsommardagen.
Men ett sent inkommet resultat petade ner henne till en trettondeplats.
Det innebär tre tuffa lopp på bara två dagar för Sanna (om hon nu tar sig till final), som inte sprungit så många lopp på så få dagar sedan VM i Osaka 2007. Och då var hon i absolut toppform.
Jag lider med henne.
Hon ville verkligen slippa de där försöken.
• • •
Michel Tornéus är tillbaka över åtta meter.
Men det krävs nästan en bragd för honom att klara OS-kvalgränsen 8.15 och ta sig till OS i Rio.
Han har inte lyckats hoppa så långt utomhus på fyra år.
Senast det hände var då han satte sitt svenska utomhusrekord med 8.22 i finska Kuortane den 22 juli 2012.
Samtidigt är OS-kvalgränserna stenhårda och när Tornéus blev OS-fyra i London 2012 stannade han på 8.11. Då var han bara en centimeter från OS-bronset.
Å andra sidan var det hans överlägset bästa utomhussäsong.
Hittills i sommar har han inte varit i närheten av den jämnheten. Hans 8.05 i Sierra Nevada var hans överlägset längsta hopp en sommar då han aldrig tidigare varit över åtta meter.
Det kom dessutom på hög höjd i spanska Sierra Nevada som ligger 2000 meter över havet, vilket ger några extracentimetrar på grund av det lägre luftmotståndet.
Nu har han bara en chans kvar på kvalgränsen och det är i EM i Amsterdam.
Då gäller det inte bara att pricka plankan och göra årets bästa tävling. Det gäller att ha tur med vädret också.
Michel Tornéus kvalar EM första dag på onsdag då det enligt prognosen just nu ska vara spridda skurar och 17 grader.
På torsdagen, då finalen avgörs, ska det var bättre och tempen gå upp till 21 grader på dagen, men samtidigt sjunka till låga elva under kvällen och natten.
Men om nu Tornéus skulle missa kvalgränsen är han inte helt körd.
Det går att ta sig till OS på två vägar.
•Klara officiella kvalgränsen 8.15, som också är en av få kvalgränser där SOK ligger på samma nivå som IAAF.
•Vara bland de 32 bästa i världen i år inför OS. IAAF vill ha 32 aktiva i teknikgrenarna och kommer att bjuda in hoppare efter att kvalficeringsperioden gått ut för att fylla den kvoten. Det var så diskuskastaren Daniel Ståhl tog sig till VM i Peking i fjol, då han inte klarat VM-kvalgränsen med var nummer 31 på världsbästalistan. I VM slutade han som sensationell VM-femma. Just nu krävs 8.10 för att vara nummer 32 i världen i längdhopp. Tornéus är delad 38 just nu, men då faller flera hoppare bort framför honom då varje nation bara får ställa upp med tre deltagare. Där är han precis på gränsen i dagsläget.
Sedan måste naturligtvis SOK också ge klartecken.

Julia Stepanova skriver historia som den första ryss som tillåts tävla internationellt igen.
Visselblåsaren Stepanova som var med och startade hela avslöjandet runt den systematiska dopningen i rysk idrott.
Nu får hon starta i både EM i Amsterdam och i OS i Rio.
Nu är Stepanova ingen stjärna och långt ifrån någon medaljkandidat.
Däremot lär fler ryssar få klartecken från Internationella Friidrottsförbunder (IAAF). De håller just nu på att behandla över 80 ansökningar från ryska friidrottare som vill vara med i OS, även om de tvingas tävla under neutral flagg.
IAAF kommer att säga nej till de flesta, men en jag är säker på får klartecken är längdhopparen Darja Klisjina, sjua i världen i år med ett hopp på 6.84.
Klisjina bor och tränar i Florida och har varit tillgänglig för WADA:s dopningpolis året om. Det blir svårt att säga nej till hennes ansökan
Däremot är det mer osäkert med Jelena Isinbajeva, eftersom hon bor i Jekaterinburg i Ryssland och får svårt att bevisa att hon testats enligt de krav som IAAF ställer.
Isinbajeva som bara gjort en tävling i år, då hon vann de ryska mästerskapen.
Men hennes 4.90 i comebacken räckte för att hoppa in som etta i världen i år.
Isinbajeva har ju hotat att stämma allt och alla om hon inte får åka till OS och jag kan väl själv tycka att hon borde få klartecken. Jag har svårt att se att Isinbajeva dopat sig och under sina bästa år bodde hon och tränade i Monaco, där IAAF har sitt högkvarter. Jag tar för givet att hon testades regelbundet då.
Dessutom var hon med både i OS i Peking 2008 och i London 2012, där alla dopningprov blev analyserade på nytt av IOK så sent som i år.
Det provet klarade hon också.
Min känsla är att det blir svårt att tacka nej till henne.
Jag skulle inte kunna göra det.
Och Jelena Isinbajeva är dessutom ett av friidrottens största namn. Absolut det största på damsidan.
Och är hon helt oskyldig vore det skamligt att blåsa henne på hennes sista stora mästerskap.
Problemet är att ingen vet.
Det är svåra avvägningar som IAAF har att göra, där det aldrig går att få någon millimeterrättvisa.
De kunde – och borde kanske – ha valt en stenhård väg och sagt nej till alla ryssar.
Då hade vi sluppit den här debatten.
Men nu när de sagt ja till Stepanova är bollen i rullning.