Irene Ekeleund krossade allt motstånd då hon vann finalen på 200 meter i ungdoms-VM.
Och hon blev samtidigt förste svensk att ta ett globalt mästerskapsguld på en sprintsträcka.
Och tiden var lika fantastisk som segern.
22.92.
Det gör henne näst snabbast i Sverige genom tiderna.
Nu är det bara Linda Haglund som sprungit snabbare, men jag är ganska säker på att hennes nu 34 år gamla svenska rekord på 22.82 inte överlever särskilt länge till.
Det var första gången som Irene sprang under 23 sekunder.
Och det är bara början.
Man ska komma ihåg att de flesta tjejerna i ungdoms-VM är ett år äldre.
Irene fyllde 16 år i mars och har haft en enorm utveckling sedan i fjol.
Då var hennes personbästa på 200 meter 24.04 utomhus och den tiden har hon nu sänkt med en dryg sekund.
Nu fick hon visa att hon kan vara bäst när det gäller också.
På 100 meter blev det en liten besvikelse och ”bara” en femteplats.
Men nu fick hon sin revansch och det är naturligtvis ett styrkebesked.
• • •
Jag har skrivit det förr.
Irene Ekelund är en av de absolut största talanger som svensk friidrott fått fram.
Jag kan bara jämföra med namn som Patrik Sjöberg, Christian Olsson och Carolina Klüft, som också hade en enorm talang som alla lyckades förvalta.
Men ingen var sprinter.
I friidrottsvärlden är 100 och 200 meter de grenar som är absolut störst.
Att kalla sig snabbast i världen är stort och det är sprintgrenarna som skapar de största stjärnorna.
I dagens galavärld står Usain Bolt och Tyson Gay i särklass när det gäller så kallade appearance fees – startpengar.
Nu ska jag inte ta ut något i förskott när det gäller Irene Ekelund.
Men den internationella karriären kunde inte ha startat bättre.
• • •
Irene Ekelunds 22.92 var nytt mästerskapsrekord och kom under förhållanden som inte var helt optimala.
Det blåste exempelvis -0.1 så hon hade ingen hjälp av vinden.
Men hon var helt överlägsen och 21 hundradelar före tvåan Angela Tenorio från Ecuador.
Och hon var 28 hundradelar före bästa amerikanskan, trean Ariana Washington.
Helt makalöst.
• • •
Ingen svensk har någonsin tagit guld på 100 eller 200 meter i ett globalt mästerskap.
Det gör Irenes seger historisk.
Och som sagt.
Det är bara början.

Ja, vad säger man.
Irene Ekelund kom tillbaka snabbt efter femteplatsen på 100 meter i ungdoms-VM i Donetsk.
Redan i försöken på 200 meter i morse sprang hon på nytt världsårsbästa med fantastiska 23.02.
I en motvind på -0.7.
Det motsvarar en tid en bra bit under 23 sekunder med maxvind i ryggen.
Det tar henne också upp till en tredjeplats i Sverige genom tiderna utomhus.
Bara Linda Haglund (22.82) och Carolina Klüft (22.98) har sprungit snabbare. Emma Green Tregaro har sprungit lika snabbt på den nu delade tredjeplatsen.
Irene förbättrade sitt personliga rekord med 22 hundradelar och var klart under A-kvalgränsen till stora VM i Moskva (som är 23.05).
Helt makalöst.
Det mest makalösa är att kunna göra ett sådan lopp redan tidig förmiddag, då kroppen inte riktigt vaknat och dessutom i motvind.
Det visar också att hon måste ha varit riktigt taggad och revanschsugen efter besvikelsen på 100 meter i går.
En bra egenskap.
Och avståndet till de andra tjejerna i försöken säger också en hel del.
Irene var 56 hundradelar bättre än nästa bästa tid i försöken, brittiskan Shannon Hyltons 23.58.
Det är en evighet på 200 meter.
• • •
Irene får nu en dags vila innan lördagens semifinal och ytterligare vila inför finalen på söndag.
Jag tror det kan vara dags för nya rekord om förhållandena är de rätta.
• • •
Ungdomsvärldsrekordet på 200 meter är 22.58.
Det var Marion Jones som sprang på den tiden 1992, då hon var 16 år och 260 dagar gammal.
Mest som kuriosa.

Ilja Kovaltjuk gjorde vad jag misstänker att fler ryska superstjärnor kommer att göra.
Han bryter sitt kontrakt med New Jersey Devils och flyttar hem till Ryssland.
Han är inte den förste.
Alexander Radulov stack hem till KHL och blev bäst betald i hela hockeyvärlden.
Inte för att han har högst bruttolön med sina nio miljoner dollar per året, utan för att han får mest kvar när skatten är dragen.
I Ryssland är skatten på inkomst ynka tretton procent oavsett hur mycket man tjänar.
Det gör Ryssland till ett rent skatteparadis för idrottare.
Och jag tror inte för en sekund att Ilja Kovaltjuk flyttar hem utan att ha ett i stort sett färdigt kontrakt i fickan.
Han gjorde succé under sin tid i SKA St Petersburg under lockouten.
I den klubben är Alexander Medvedev president, Medvedev som även är ordförande i KHL och hjärnan bakom den nystartade ryska proffsligan.
Dessutom har han topposition i ryska gasjätten Gazprom, som stått bakom den ekonomiska miljardsatsningen.
• • •
Nej, att Ilja Kovaltjuk tackar nej till de drygt 500 miljoner kronor han hade kvar på kontraktet med Devils är inte helt sanningsenligt.
Han tackar samtidigt ja till lika mycket i KHL.
• • •
Samtidigt visar det här att KHL på allvar är en seriös utmanare till NHL.
Inte bara att färdiga storstjärnor flyttar hem igen.
Utan mer för att många blivande stjärnor och unga stortalanger stannar hemma i Ryssland.
• • •
Nästa man att flytta hem tror jag blir Alexander Ovetjkin.
Jag kan nästan ta gift på att han inte blir kvar i Washington Capitals kontraktstiden ut (2021).

Femma på 100 meter i ungdoms-VM är inget att skämmas över, även om Irene Ekelund gjorde ett av sina sämre lopp i år med tiden 11.62.
Men jag tror nästan bara är bra att det inte går för lätt så här i början av karriären.
Dessutom:
De tre tjejer som tog medaljerna är ett år äldre än i Irene i en ålder då ett års extra träning gör väldigt mycket skillnad.
Så här såg målfotot ut. Kan ju vara intressant att se.

Femma i VM. Amerikanskan Ky Westbrook vann på 11.33 – två hundradelar under Irenes årsbästa.

Polskan Ewa Svoboda – hundradelen före Irene – var den enda i startfältet som var yngre än svenskan och också hon född 1997.
Nu återstår 200 meter på programmet och det blir lika tufft det.
• • •
Men som sagt.
Jag tror bara det är bra med motgångar.
Det är som Usain Bolt brukar säga:
– Man lär sig mer av en förlust än av en seger.
• • •
Kul också med 17-åriga Adriana Janic på 100 häck.
Hon blev femma i finalen på 13.33 efter att ha sänkt sitt personbästa med 28 hundradelar totalt i semi och final. Det är den bästa tid som gjorts av en svensk 17-åring.
Den femteplatsen var en rejäl skräll.

Jag sitter på ett hotellrum i Paris och skakar efter de senaste bytesaffärerna borta i NHL.
Inte helt helt rätt stad att skriva hockey från tycker ni kanske.
Fel.
Paris ska faktiskt arrangera hockey-VM 2017, tillsammans med tyska Köln.
Bara det kan ju locka en och annan NHL-spelare att ställa upp om fyra år, även om det är Köln som är huvudort. Men man kan ju alltid hoppas att Sverige hamnar i Paris-gruppen.
Största byteskrällen?
Jag måste säga Jakob Silfverberg till Anaheim i utbyte mot Bobby Ryan. Plus att Ottawa tvingades släppa ifrån sig två toppval i draften för att få den bytesaffären i hamn.
Ett oerhört högt pris.
Obegripligt tycker jag som såg Silfverberg skjuta Brynäs till SM-guld förra året och Bobby Ryan spela i Mora i vintras.
Silfverberg har ju ett register och en potential som Bobby Ryan inte är i närheten av.
Men jag blir inte klok på vissa general managers i NHL.
Vad jag kan säga om Ottawa är att de verkar tänka väldigt kortsiktigt.
• • •
Silfverberg är annars att gratulera rent klimatmässigt. Jag har varit i både Ottawa och Anaheim under vinterhalvåret och det är dubbla långkalsonger mot shorts. Där byter Silfverberg upp sig ungefär 40 plusgrader.
• • •
Daniel Alfredsson till Detroit Red Wings.
Ja, varför inte.
Han har ju åldern inne med sina 40 år.
Jag tror han kan tillföra mycket, även om rutin inte är någon bristvara i just Red Wings.
Men att Affe får avsluta karriären med en Stanley Cup-seger i Detroit tror jag inte på.
Då tror jag han haft en större chans om han stannat i Ottawa.
• • •
Varför tror ingen på Silfverberg?
Pär Mårts tog inte ut honom i sin första OS-trupp med 35 man anmälda och nu byter Ottawa bort honom.
Mycket märkligt.

Tävlingen har redan börjat här i Lausanne och den började bra.
Kroatiskan Sandra Perkovic väkte iväg diskusen 68.96 och säkrade satte nytt världsårsbästa, nytt stadionrekord och säkrade Diamond League-segern totalt.
Allt på samma gång.
• • •
Det blir en späckad kväll här i Lausanne med många höjdpunkter.
Själv skulle jag vilja lyfta fram herrarnas höjd, där Ukrainas Bohdan Bondarenko hoppade som en gud i Birmingham senast. Han var högt över alla höjder inklusive segerhöjden 2.36. Sedan slutade han hoppa och försökte inte ens på drömgränsen 2.40.
Det lär han göra i kväll om han hoppar lika bra som senast.
Herrarnas 100 meter är en annan höjdare, med Tyson Gay och Asafa Powell i starfältet.
Men jag hoppas att vinden mojnar, då det blåst otillåtet mycket medvind i några av ungdomsloppen.
• • •
För svensk del har vi Abeba Aregawi som ska säkra slutsegern på 1500 meter.
Det lär hon göra.
Startfältet är inte alls lika start som några av de tidigare tävlingarna. Motståndarna har gett upp verkar det som.
Kim Amb kastar spjut och har tränat på ansatsen sedan senaste tävlingen i Birmingham.
– Nu hoppas jag den sitter, säger han.
• • •
Här är tidsprogrammet i kväll:
18.45 Höjd, herrar
18.45 Kula, herrar
18.50 Längd, damer
19.50 Stav, herrar
20.03 400 m, damer
20.10 1500 m, damer (med Aregawi)
20.19 200 m, damer
20.26 3000 hinder, damer
20.35 Tresteg herrar
20.42 100 häck, damer
20.45 Spjut herrar
20.50 5000 m, herrar
21.07 100 m, herrar
21.16 400 häck, herrar
21.25 110 häck
21.33 200 m, herrar
21.42 800 m, herrar
21.50 4×100 m, damer

Ja, det är i alla fall vad Tyson Gay påstod på dagens presskonferens här i Lausanne.
Han rakade huvudet inför de amerikanska VM-uttagningarna och sa:
– Jag tror det kan ha varit skillnaden mellan att springa på 9.77 och 9.75, sa Gay och han såg inte ut att skämta.
Det gör han i och för sig aldrig.
Nu sprang han ju på 9.75, så vi kommer aldrig att få veta vad han sprungit med håret kvar och det var ju inget direkt hårsvall det handlade om.

Tyson Gay brukar ungefär uttrycka sig så här. Sammanbiten. Foto: Mats Wennerholm

Annars var det en intresant presskomferens här i Lausanne idag.
Eller presskonferenser.
Det var ett helt gäng friidrottare som visade upp sig.
Bland annat Sally Pearson som gav en förklaring till varför hon öppnat säsongen så skralt och inte varit i närheten av tiderna från VM-guldet i Daegu eller OS-guldet i London förra året.
Hon har dragit baksidan två gånger under våren, det vill säga muskelbristiningar på den stora muskeln i baksidan av låret. Friidrottares stora gissel.
– Ingenting allvarligt, men tillräckligt för att jag halkat efter, säger Pearson.

Jag kunde räkna in två nya VM-klara svenskar i Sollentuna i kväll denna soliga svenska svenska friidrottssommar.
Höjdpunkten?
18-åriga Sofi Flincks jättekast på 60.96 som räckte ända till Moskva.
Det speciella med Sofi är att hon siktat på stora VM hela säsongen och nu tog hon sig dit med ett jättekast i sista omgången.
Även Nil de Oliveiras personliga rekord på 20.53 gjorde honom officiellt VM-klar redan under kvällen, då förbundskapten Karin Torneklint tog ut honom direkt i VM-truppen.
Kul för Nil och kul för den svenska truppen.
Den Brasilien-födda Nil är en riktig glädjespridare.
• • •
Sofi Flinck får vänta på ett officiellt besked men det är bara en formalitet.
Det finns ingen annan spjutkasterska i Sverige som är ens i närheten av VM:s b-kvalgräns på 60.00.
Jag gillar hennes tuffa inställning och tuffa målsättning.
Och då är hon junior i drygt en och halv säsong till.
• • •
Irene Ekelund är däremot tveksam till en VM-start i Moskva, trots att hon kvalificerat sig både på 100 och 200 meter.
Jag förstår att hon tvekar, men samtidigt tycker jag att det vore ett utmärkt tillfälle att se hur det fungerar på ett stort seniormästerskap. Irene lär ju vara med på en del i framtiden
Nu skulle hon kunna åka till VM helt utan press och uppleva storleken och rutinerna i ett VM. Jag tror det är en väldigt bra erfarenhet till nästa gång det är dags och pressen ökar.
• • •
Angelica Bengtsson, Moa Hjelmer, Ebba Jungmark och Erica Jarder är redan VM-klara och alla gjorde bra insatser här i kväll.
Ja, utom Ebba då förstås som stannade på 1.75 och hamnade på delad sistaplats i höjdtävlingen. Ebba, som tog EM-silvret inomhus i Göteborg i vintras, har giltiga skäl att vara ringrostig då hon inte tävla sedan just det silvret.
Och det var inte så illa som resultatet antyder.
Det var ansatsen som ställde till det. Ingenting stämde.

Agenten Don Baizley är borta och jag känner ett visst vemod. Jag har träffat Don Baizley massor av gånger genom åren, eftersom han hade så många svenskar i sitt stall.
En oerhört sympatisk person och som inte alls liknade den bild många har av spelaragenter.
Och hade det inte varit för Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson hade han förmodligen jobbat kvar som advokat hemma i Wiinipeg.
Det var där han hjälpte några okända namn vid sidan av advokatjobbet, då de svenska storstjärnorna ramlade rakt ner i knät på honom.
– Ja, jag hjälpte några lokala förmågor. Mer var det inte, berättade han för mig under en intervju 2002.
Baizleys första bragd var att lösa Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson från de klubbar som tingat dem, när de skulle ta steget från WHA och Winnipeg till NHL.
Hedberg var tingad av Toronto och Lill-Pröjsarn av Buffalo. Men eftersom ingen gått i en officiell draft ifrågasatte Baizley klubbarnas rättigheter till deras namn.
Och han fick rätt.
Anders Hedberg och Lill-Pröjsarn var plötsligt free agents och fria att gå vart de ville.
– Arton av de 21 NHL-klubbar som fanns på den tiden hörde av sig. Och de tre som inte hörde av sig hade inte råd att vara med i budgivningen. Det var bara att sätta sig och vänta vid telefonen, berättade Baizley.
Då var han ung och grön och hade ingen aning och vad NHL:s bästa spelare tjänade (det här var 1978).
Men han fick senare lära sig att den bäst betalde spelaren hade 300.000 dollar om året.
Då hade han just fixat NHL:s största kontrakt genom tiderna, då både Hedberg och Lill-Pröjsarn fick motsvarande 600.000 dollar om året – av New York Rangers.
Efter det var Don Baizley het. Han hade också tur och och lyckades tidigt binda till sig några unga spelare som skulle bli några av NHL:s största namn.
Peter Forsberg, Joe Sakic, Paul Kariya och Saku Koivu.
För att nämna några.
Han byggde aldrig upp något agentimperium, utan höll sig till en liten men exklusiv skara spelare.
• • •
Nu är hans tid över, sedan han förlorat kampen mot en svårartad lungcancer. En sjukdom han fick trots att han inte rökte.
Saknad av ofantligt många spelare han gjorde till multimiljonärer.

Jag har varit inne på det tidigare.
Den dag Susanna Kallur kommer tillbaka ser häckvärlden annorlunda ut än den hon lämnade 2008.
Då räckte 12.54 till ett OS-guld i Peking.
I natt satte 21-åriga Brianna Rollins nytt amerikanskt rekord med 12.26 vid de amerikanska mästerskapen.
En fantastisk tid.
Det är den fjärde tid som någonsin sprungits på häcken och det tar upp amerikanskan till en delad tredjeplats genom tiderna tillsammans med Ludmila Engquist.
Och det är den snabbaste tiden på 100 häck på 21 år.
Ludmila Engquist sprang på 12.26 1992, samma år som Brianna Rollins fyllde ett år.
Och då ska alla veta att Rollins karriär precis börjat.
Hon har redan sänkt sitt personbästa med 44 hundradelar från i fjol och hon satte personligt rekord inomhus i vintras med 7.78 på 60 häck.
Då ska alla veta att Susanna Kallurs gällande världsrekord på 60 häck är tiondelen bättre – 7.68.
Fortsätter Rollins i den här takten kommer det rekordet att vara allvarligt hotat i vinter.
Nej, det här är en supertalang som tagit över som världens häckdrottning bara en månad in på säsongen.
Jag undrar hur Sally Pearson känner sig, den regerande olymliska och världsmästarinnan som inte startat säsongen ännu. Pearson har ett personligt rekord på 12.28 från VM i Daegu och den tiden var en sensation då.
• • •
Det är till och med så att inte ens Yordonka Donkovas 25 år gamla världsrekord på 12.21 känns oslagbart länge.