Abeba Aregawi fortsätter att imponera och slå svenska rekord.
I dag kom det tredje, då hon vann sitt första 800-meterslopp för säsongen i holländska Hengelo.
Klockan stannade på 1.59,20 och därmed blev Malin Ewerlöf av med sitt nästan femton år gamla svenska rekord (1.59,44).
Ingen jätteputsning som det varit på 1500 meter.
Där krossade hon Maria Akrakas inomhusrekord med över nio sekunder då hon vann EM-guldet i Göteborg.
Sedan blev Malin Ewerlöf av med sitt utomhusrekord på samma sträcka och med nästan lika bred marginal – knappt nio sekunder – då Aregawi gick i mål på 3.56,60 i säsongens första Diamond League-tävling i Doha.
Det svenska rekordet på 800 meter var betydligt bättre. Även ur ett internationellt perspektiv.
Dessutom är det inte Aregawis specialsträcka.
Jag pratade med henne efter tävlingen i Rom i torsdags och då förklarade hon att 800 meter bara var ett sätt att få upp snabbheten i kroppen.
Ändå räcker hennes 1.59,20 till en femteplats i världen nu.
Det säger något om vilken kapacitet hon har.
Men det är på 1500 meter hon är bäst i världen.
Överlägset bäst.
Hon har krossat allt motstånd i de tre första 1500-meterloppen i Diamond League.
Nu ska man inte ta ut några guld i förskott, men Aregawi är en av de absolut största favoriterna vid VM i Moskva senare i sommar.
Alla kategorier.
• • •
Nu finns inga fler svenska rekord för Aregawi att slå. Det skulle väl vara 800 meter inomhus i så fall, eller om hon fick för sig att springa 5000 meter.
Men jag är nöjd om hon håller sig till 1500 och fixar ett svenskt guld i Moskva.

Ja, vilken sanslös start hon fick på säsongen, Iréne Ekelund.
Klockan stannade på 11.35 när hon säsongsdebuterade på 100 meter hemma i Kil.
Det är kanontid och placerar henne som fyra genom tiderna i Sverige bland seniorerna.
Det är sjukt bra av en 16-åring och här har Sverige redan en stjärna i världsklass.
Ingen i världen har sprungit snabbare i år i ungdomsklassen som sträcker sig till 17 år.
Det är också en tangering av Linda Haglunds 38 år gamla svenska juniorrekord.
Då ska alla komma ihåg att Linda var 19 år då hon sprang på den tiden 1975.
Iréne Ekelund är nyss fyllda 16.
Sverige har aldrig haft en sprinttalang av Irénes klass.
Eller talang överhuvudtaget.
Det skulle vara Carolina Klüft i så fall.
Just nu räcker Irénes tid till en tredjeplats på världsbästalistan bland juniorerna.
Den ser ut så här:

11.25 MaryBeth Sant, USA
11.33 Ana Holland, USA
11.35 Iréne Ekelund, Sverige

Då ska ni ha i minnet att de två bästa tiderna båda är satta på hög höjd och att de två amerikanskorna är två år äldre än svenskan.
Nej, det verkar inte finnas några gränser för den här 16-åringen.
Jag vet inte var det ska sluta, men jag har svårt att se att Linda Haglunds svenska rekord på 11.16 överlever sommaren.
Här kan ni se hur Sverige Bästa-listan för seniorer ser ut just nu:

11.16 Linda Haglund
11.30 Susanna Kallur
11.32 Therese Olofsson
11.35 Iréne Ekelund
11.43 Jenny Kalur

Linda Haglunds svenska rekord på 200 meter (22.82) ligger också risigt till i sommar. Iréne sprang ju på 23.15 inomhus i vintras, då hon fortfarande bara var 15 år.
Nu är hon redan världens snabbaste 16-åring.
Ja, inte ens någon av världens 17-åringar har sprungit snabbare.
Som jämförelse kan nämnas att Marion Jones sprang på 11.14 då hon var 16 år, men då var hon ett halvår äldre än vad Iréne är idag.
Och säsongen har bara börjat.

Jag sitter i Köpenhamn och väntar på ett plan och kastar blicken ut genom panormafönstret.
Inte mycket att se på för de flesta.
Ett trist flygplatshotell, några parkeringsplatser och inte mycket mer.
Men för mig är det svensk idrottshistoria.
Det var här Ludmila Engquist erkände att hon varit dopad och att karriären var över.
Det var 2001. Det är tolv år sedan.
Men när jag blickar ut över hotellet känns det som i går.

Det var här i Köpenhamn, på ett anonymt flygplatshotell, som Ludmila erkände att hon varit dopad.

Radiosportens Alexander Lundholm ville att jag skulle vara med i hans dokumentär och berätta om de avgörande timmar som utspelade sig just på detta hotell.
Jag hade gärna gjort det, men på något sätt blev det aldrig av mitt i all slutspelshets och VM-hockey.
Men jag har lyssnat på hans dokumentär och måste säga att den ger en sann bild av den tid vi – och i högsta grad jag – levde i under några storhetsår med Ludmila.
Inga pekpinnar, inga egna slutsatser.
Det är bara Ludmila själv som saknas.
Hon har vägrat att ställa upp på alla intervjuer sedan 2006 om jag minns rätt.
Men de där timmarna på hotellet i Köpenhamn saknas och jag vet inte varför. Jag trodde Alexander skulle hitta någon av de andra två som var där och få dem att berätta det jag inte hade tid med.
Pamela Andersson som jobbade på Expressen på den tiden, eller Albert Svanberg som var tv-sportens utsända och precis gjort en dokumentär om Ludmilas kamp mot cancern.
Men jag kan förstå varför. Idag har Pamela sin egen kamp mot samma sjukdom och Alberts sambo Katarina Hulting för samma kamp.
• • •
Men det var jag, Pamela och Albert som satt där i foajén på Hilton och väntade på vad Ludmila hade att säga.
Det var en betydligt dystrare dag än den idag, då det är strålande sol och klar himmel. En inramning som knappast passade med budskapet den gången.
Då skrev vi november 2001 och beskedet vi skulle få var lika dystert som vädret.
Ludmila hade åkt fast för dopning.
Igen.
Hon erkände det utan omsvep och utan att det officiella resultatet ens var klart.
Men hon visste.
Hon var på väg att fly landet och det var därför vi till slut hamnade i Köpenhamn. Det var rena spionthrillern då Johan Engquist ringde mig på morgonen och berättade att Ludmila hade något viktigt att säga.
Men han visste inte när.
Han visste inte hur.
Och han visste inte var.
Beskedet jag fick var att det bara skulle ske någonstans i Europa. Nu kan jag inte ta mig vilka friheter som helst, utan ringde min dåvarande chef Lasse Östling och berättade om förutsättningarna. Jag hade blivit kallad två gånger på samma sätt tidigare.
Dels när Ludmila skulle berätta att hon drabbats av bröstcancer och dels när hon skulle berätta om sin kommande bob-satsning.
– Åk. sa Östling.
Därför satt jag i baksätet i en taxi på väg ut till Arlanda och beställde biljetterna till Köpenhamn. Först då jag satt i taxin ringde Johan och berättade om platsen för Ludmilas sista (som det blev) presskonferens.
• • •
Men fler än jag, Pamela och Albert var kallade.
Det var väl bara vi som tog allt på allvar och hann fram i tid. Resten fick ångra sig bittert.
• • •
I efterhand kan det låta som om vi som var de där var de speciellt utvalda.
Vi som kände Ludmila bäst.
Vi som skulle vara mildast i vår dom.
Första frågan stämde. Det var vi tre som hade följt Ludmila mest och längst, men det var också vi som var de tre som skulle känna oss mest svikna. Mest blåsta.
Speciellt Albert Svanberg som gjort en närgången dokumentär om Ludmilas långa kamp mot cancern och det var ingen tvekan om vem som var mest berörd när Ludmila sa sina första fyra ord på det hotell som bara är 300 meter bort när jag skriver det här.
– Jag har dopat mig.
• • •
Själv var jag inte lika chockad.
Alla visste att Ludmila växt upp i en idrottskultur där dopning var ett självklart inslag i vardagen.
Hon hade åkt fast en gång (1993) och hennes träningssällskap hade fastnat i tullen i Malmö med massor av dopningmedel när hon var på väg att ta steget till att bli svenska.
Vi i media har ju utmålats som några okritiska idioter som bara svalde allt.
Så var det inte.
Vi på Aftonbladet grävde och grävde. Vi försökte få kontakt med Ludmilas tidigare man, som påstods ha preparerat hennes kosttillskott med anabola steroider. Av svartsjuka och det som senare friade henne från hennes fyra år långa avstängning.
Eller den där tullhistorien i Malmö som jag själv grävde i.
Men ingen ville ställa upp, ingen vill säga något.
Men misstanken och granskningen fanns alltid där.
• • •
Sedan vill jag avsluta med att säga att jag alltid gillat Ludmila.
Hon blev lite fånge i sin egen framgångssaga och mediabild.
Men som människa, på tu man hand, var hon helt underbar att umgås med.
Det var glädje, humor och medmänsklighet.
Jag unnar henne allt gott.
Tro inget annat.
• • •
Men lustigt vilka känslor som kan väckas bara genom att titta ut genom ett fönster på en flygplats.
Allt kom plötsligt till liv igen.

Emma Green Tregaro såg ut att ha klarat 1.95 i tredje försöket.
Då gled ribban retfullt ned från ställningen.
Nej, inget direkt flyt för Emma som därmed blir fyra i tävlingen.
Anna Tjitjerova, Svetlana Sjkolina och Blanca Vlasic hoppar vidare i tävlingen.

Abeba Aregawi tog sin tredje raka seger i årets Diamond League, då hon vann damernas 1500 meter här i Rom.
Lika överlägset som vanligt.
Ingenting verkar kunna stoppa 23-åringen, som är Sveriges största guldhopp i VM i Moskva.
Ja, en av hela VM:s största favoriter.
Men ett märkligt lopp blev det, där haren Nelly Jepkosgei stack iväg i ett rasande tempo och nästan var 200 meter före de andra tjejerna, innan hon saktade in och började göra sitt jobb på riktigt.
Ja, ganska lustigt.
Abeba Aregawi sprang taktiskt perfekt som vanligt.
När hon drog i väg med 300 meter kvar kunde bara etiopiskan Genzebe Dibaba hänga på, men öven hon tvingades släppa på upploppsrakan.
Och Aregawi vann lika överlägset som hon gjorde i New York senast.
Segertiden blev 4.00,23 och Dibaba hade 4.01,62.
Imponerande minst sagt.

Ja, alla tre kvarvarande svenskor startar nästan på samma gång alldeles strax.
Abeba Aregawi på 1500 meter klockan 20.15, samtidigt som damernas höjd med Emma Green Tregaro kör igång.
Och så Moa Hjelmer på 400 meter kl 20.25.
Det blir snabba ryck för att hinna med allting.

Nej, segerhoppet stannade på 6.99.
Det fattades en centimeter för Brittney Reese den här gången.
Men amerikanskan framstår redan som en av VM:s största favoriter senare i Moskva i augusti.
Hon är årets världsetta med 7.25 och visar gång på gång att hon har kapacitet att hoppa över sju meter.
I varje tävling.
Janay DeLoach Soukup blev tvåa på 6.97 och britiskan Shara Proctor hoppade upp sig till tredjeplatsen till slut (6.91).
Svenska Erica Jarder blev tia på 6.55, som meddelats tidigare.

Men då pratar vi b-heatet som avgjordes alldeles nyss.
Det var norrmanen Jaysuma Saidy Ndure som kom med sina jättekliv och avgjorde på slutet.
Vinden var +0.1, så okay förhållanden.
Det är fortfarande varmt.
Men det var inte det här 100-metersloppet jag och publiken kommit för att titta på.
Det avgörs om två timmar.
Usain Bolt åker just runt på en golfkärra och vinkar åt publiken.
Det är därför publiken vrålar som galningar.

Amerikanskan Janay DeLouch Soukup har tog ledningen i längdtävlingen, då hon hoppade 6.97 i femte omgången.
Men tidigare ledaren Brittney Reese svarade med ett hopp på 6.99 och tog tillbaka förstaplatsen. 6.99 som för övrigt är lika med Erica Johanssons gällande svenska rekord.
Farligt nära ett sjumetershopp just nu, alltså.
En omgång kvar.

Erica lyckades inte avancera i sitt tredje hopp och landade på 6.41.
Det gör att hon är på tionde plats just nu och har hoppat färdigt för kvällen, då bara de åtta bästa får hoppa vidare i de tre sista omgångarna.
Amerikanskan Brittney Reese var en bra bit över sju meter i sitt tredje hopp, men då var det röd flagg för övertramp.
• • •
Jarder stannade också på tiondeplatsen.
Bästa resultatet: 6.55.
• • •
Damernas diskus är också över. Kroatiskan Sandra Perkovic vann med sina 68.25, nästan fyra meter före Yarelis Barrios från Kuba (64.41).
Värt att notera:
Samtliga Perkovics fyra godkända kast hade räckt för seger.