”Man kan inte ändra sin partner, bara sig själv”. Jag har hört det uttrycket vadå, 500 gånger, minst. Jag har säkerligen själv svängt mig med det i olika sammanhang.

Ändå har jag tänkt att visst, man kan inte ändra TOTALT på någon. Jag kan givetvis inte gå in och kräva en annan klädstil, helt nya fritidsintressen och ett plötslig fäbless för mysiga skogspromenader. Men några småjusteringar måste jag väl få lov att göra?

Svaret jag kommit fram till är nej. Egentligen inte.

”Meeen”, har jag tänkt, ”det måste ju finnas undantag”. Som exempel: min pojkvän/sambo/fästman Christian  har rökt under hela vårt förhållande. DET måste ju ändå vara ett undantag. Han förstör ju långsamt sitt liv! Jag älskar ju honom! Jag vill (såklart) att hans ska leva så att vi kan bli gamla ihop.

Under ett och ett halvt år har jag tjatat, oroat mig och pikat honom för att han när vi träffades sa att han skulle sluta röka innan han fyllt 30 (han är 29). Jag har köpt sluta-röka-böcker och erbjudit mig att betala hypnos (!). Så en dag för några månader sedan släppte jag min besatthet kring hans rökande. Jag gav upp. Jag tänkte: antingen får jag vara tillsammans med honom och acceptera honom som han är, hela paketet. Eller, om det är så svårt att jag inte klarar av hans rökande så får jag lämna honom. Det är de två valen JAG har.

Ungefär direkt kom jag fram till att jag inte kommer att lämna honom för att han röker. Det enda jag kan göra framöver är att stötta honom den dagen han själv väljer att sluta. Så jag slutade gnata och tjata.

Och jag VET jag att jag låter som någon jävla kunglig hovleverantör av solskenshistorier här, men för två och en halv vecka kom han och meddelade att han skulle sluta röka. Själv sa jag bara några försiktigt uppmuntrande ord.

Sedan låste jag snabbt in mig på toaletten och gjorde yviga segergester och mimade glädjevrål för mig själv.