Så här jobbar jag på dagarna. Jag sitter i soffan och skriver och jag är så fruktansvärt lycklig över att jag kan göra det. Men en sak jag kämpar med just nu är att förstå och acceptera att min dröm är min egen och inte alla människor på jordens.

Så här: jag har suttit på tidningsredaktion och jobbat i tio år. Gudarna ska veta att jag lärt mig miljontals saker och att jag har haft underbara kollegor. Samtidigt har jag alltid känt att det har skavt lite. Under åren som passerat så har jag längtat till något annat. Jag vill ha friheten. Jag vill jobba hemifrån eller från ett kafé, inte lunka till en och samma kontorsstol varje dag. Men missförstå inte nu, den här önskan har jag inte haft för att jag är otacksam på något vis över de jobb jag haft, jag förstår gott och väl att åren på redaktion har möjliggjort att jag nu fick en bra skjuts in i frilanslivet. Jag har fått visa vad jag går för på Sveriges största tidning och mina chefer har hela tiden trott på mig (hoppas jag i alla fall). Det hade inte varit helt lätt att komma direkt från Åland, utan att egentligen känna någon, och bara ”jag vill blogga och skriva krönikor och göra reportage om sånt jag tycker är kul”. Uppdragsgivare hade förmodligen trott att jag var en dåre med storhetsvansinne och blockerat min mejladress.

Samtidigt: det var för bara några månader sedan jag insåg att jag KUNDE göra det här.

Före det trodde jag att det var en omöjlighet att säga upp mig och satsa på det jag verkligen vill göra. Jag tänkte att ingen vet vem jag är och att jag med tiden nog bara blivit sämre och sämre på att skriva. Under mina svartaste stunder tänkte jag liksom att mina chefer höll krismöten om hur de skulle få bort mig från min tjänst.

Jag hade alltså min dröm formulerad för mig, men jag fattade inte hur det skulle gå till i praktiken.

Till slut insåg jag att det aldrig skulle komma något rätt tillfälle. Jag måste skapa det själv. För även om man ibland inbillar sig att man ska ”bli upptäckt” och att någon annan ska ge en precis det där man alltid har önskat (”om jag bara jobbar tillräckligt hårt”) – så händer det så VÄLDIGT, väldigt sällan. (Exempelvis kunde jag sitta och fantisera om att någon skulle knacka på dörren med ett erbjudande om att ge mig en blogg och ett bokkontrakt så jag kunde försörja mig. Haha …).

Nu, hur som helst, nu när jag har tagit det här steget och blivit frilansare så har det kommit en annan ful grej på köpet. Jag vill att ALLA andra ska göra det jag har gjort. Bara satsa allt på sina drömmar.

Christian brukar titta på bekymrat på mig när jag pratar om det. För alla är inte på den plats jag råkade vara nu. Alla är inte redo att satsa. Och dessutom – kanske viktigast av allt – ALLA VILL INTE SATSA! Det finns tusen och åter tusentals människor där ute som är JÄTTENÖJDA med precis vad de gör just nu. De går till sitt jobb, jobbar med sina härliga kollegor, har en fast inkomst – en trygghet som gudarna ska veta att jag inte kommer att ha framöver. De har ett lugn och en tillfredsställelse som jag så många gånger önskat att jag kunde ha haft, för allting hade varit så mycket enklare om jag bara hållit käft, suttit i båten och jobbat vidare. Men alla är inte som jag.

Jag måste bara få in det här informationen i min huvud. Jag ber om ursäkt om det tar sin lilla tid.