Under helgen kände jag mig väldigt oroad av flera olika anledningar.

Ångest som jag numera oftast bara får små glimtar av slog till med full kraft. Och jag märker hur nära till hands det ligger för mig att börja äta. Då pratar vi inte om att tröstäta en macka och gå och lägga sig, utan regelrätt hetsätning. Mer något i stil med tolv mackor, ett paket kakor och en liter glass. Utan att tänka, bara trycka in maten för att döva oron. Det hemska självhatet som kommer efteråt. Skamkänslorna som väller upp. Den starka viljan att få bort allt äckligt ur kroppen, nu både ångesten och maten.

Den här gången blev ingen hetsätning. Jag stoppade mig själv.

Jag har inte hetsätit på ett halvt år och jag har inte kräkts på säkert fem år. (Jubel och applåder!)

Men jag googlar och läser bloggar om bulimi och det vidriga med den här sjukdomen är att den bara kan pågå. Det finns folk som kämpat i 20-25 ÅR. Och jag fattar det. För varje gång efter varje anfall så tänker man ”nu ska jag sluta”. Men det är lite som med folk som bestämmer sig för att gå ner i vikt, de som rebootar sitt liv varje måndag och bara ”nu, nu ska jag leva hälsosamt och gå ner fem kilo”. Det är lättare sagt än gjort att gå ner de där förbannade fem kilona. Och OM man väl lyckas gå ner så är det ett helvete att inte gå upp dem igen.

Jag önskar jag kunde säga att jag slutade kräkas för att jag ville vara snäll mot mig själv. Men så var det inte. Jag slutade för att mina tänder höll på att förstöras totalt (min tandläkare sa till och med att jag skulle bli tandlös).

Att sluta hetsäta och främst: att sluta TÄNKA på mat hela jävla tiden var det svåraste. Vad ska jag äta? När ska jag äta? Vad borde jag äta? Vad är jag sugen på? Varför åt jag det där? Om jag äter det här hälsosamma, vad kan jag då unna mig sen? Jag tror att många, inte bara ätstörningsdrabbade känner sig rätt hemmastadda i de här tankegångarna.

Jag gjorde mig av med tankarna med en typ av KBT-metod som kallas ACT samt mindfulness. Jag har inte gått i någon terapi utan jag har läst böcker om det och det har fungerat för mig.

I korta drag går det ut på att tänka på att jag tänker på mat. När en tanke om mat dyker upp så välkomnar jag den. ”Jahaja, här dök det upp en tanke om mat. Vad intressant”. Jag kämpar inte emot, utan jag låter bara tanken finnas där varje gång en tanke om mat dyker upp (vilket det ju när jag började med det här gjorde ungefär en gång i minuten). Om jag har tillräckligt med sinnesnärvaro så försöker jag också att andas djupa andetag, men oftast är man ju så mitt uppe i saker och ting så det glöms bort.

Om du är sån, att du tänker mycket på mat så kan det ju vara värt ett försök. Boken ”Lyckofällan” är inte så sexigt skriven, men den hjälpte mig en liten bit på traven. (Jag har tips på fler böcker, det är bara att höra av dig om du vill ha fler!)

För allvarligt, och det är här från djupet av mitt hjärta: Att inte tänka tvångsmässigt på mat varenda vaken minut, det är fanimej något av det allra största och finaste jag gett mig själv.