Jag förälskar mig något fruktansvärt mycket när jag förälskar mig.

För det första: om jag träffar någon och det känns rätt, då kastar jag mig huvudstupa in i kärleken. Varenda jävla fiber i kroppen släpper taget och hänger sig till förälskelsen.

För det andra: jag tappar all förmåga att tänka kritiskt. Den andra personens dåliga sidor är endast och bara charmiga.

Sedan – efter ett år ungefär så är det som om skynket rycks bort. Och jag står där gapande. Jaha? Var det en sådan här person jag träffade? Det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. 

Jag minns när det hände med Christian. Det var då jag tog in information som den att han inte gillar att vara i naturen. Jag älskar att vara i naturen. Vi hade bara inte varit så mycket ute i skog och mark tillsammans och jag trodde att det berodde på att det helt enkelt inte hade blivit av. Det faktum att han faktiskt SAGT att han inte gillar att vara i naturen hade visst gått mig förbi. Det var också då som jag insåg att han rökte för mycket, att han har lätt för att gå in i sig själv och bli frånvarande och att han äter ohälsosamt.

Helt plötsligt trillade en stor hög med dåliga sidor över mig. Jaha. Vad gör jag nu då?

Jag låg i sängen och funderade. Efter en stund kom jag på hur dumt mitt resonemang är. För jag har liksom aldrig fattat att: Christian har varit samma människa hela tiden! Det är bara det filter jag ser honom igenom som har förändrats. Först var det förälskelsefilter och nu är det den-hårda-verklighetsfiltret. Och under tiden så har han bara gått omkring och varit som vanligt.

Det tog mig sinnessjukt nog ett år att fatta det, och då blev jag också tvungen att göra ett val: kan jag leva med någon som inte är förtjust i naturen, stundvis är totalt frånvarande och dessutom älskar ost och öl? För kan jag inte det då är enda alternativet att lämna honom, för hur gärna jag än skulle önska att det gick så GÅR det inte att ändra på en annan människa.

Jag valde honom. Och det var nog rätt behövligt att göra det valet för efter den gången har jag aldrig tvekat igen. Nu har jag inte valt i ett vilt rus av förälskelse. Jag har valt honom en tisdagskväll med alla hans dåliga sidor uppradade.  Jag har valt honom – med precis allt vad det innebär (osten inräknad).