För drygt ett halvt år sedan gick jag en kurs med en människa. Vi var flera människor på kursen så klart, men den här människan gick jag med till tunnelbanan efteråt en kväll.

Hon klagade på sin man, inget konstigt med det, de flesta klagar väl på sina partners ibland (vissa hela jävla tiden). Men hon sa något som jag tyckte var så roligt/tragiskt/både och på samma gång. 

– Jag önskar att han var mer som han är på semestern.

Jag bara: va? Vadå på semestern?

Jo, förklarade hon, på semestern lever han upp och blir en helt annan människa. Då är han avslappnad och närvarande och charmig. Han vill hitta saker, han vill sitta uppe på nätterna och prata och han blir mer fysisk.

– Jaha du… då får ni väl åka på semester oftare då, försökte jag skämta.

– Vi åker så ofta vi kan. Hon var allvarlig!

– Två långsemesterar och två weekends om året. Mer än så hinner vi inte. 

Jag tänker på det här ibland och blir lite ledsen.