Det är så löjligt lätt att hamna i det dåliga träningssamvetet. För mig i alla fall.

Som i morse, jag hade bestämt mig för att gå en morgonpromenad, eventuellt springa lite mellan varven. Men så är jag så trött och Stoffe (valpen) har vaknat två gånger under natten. Dessutom är täcket gosigt och varmt medan det är frost utanför fönstret. Det känns helt orimligt att motivera att jag ska dra på träningsskorna och utsätta mig för kylan där ute. Samtidigt vet jag att en promenad/springrunda kommer att påverka resten av min dag. Jag kommer att vara piggare, gladare och ha mer ork. Ja, jag betvivlar inte att ni inte varit i samma situation.

Det som följer är så typiskt och dumt: i stället för att bestämma mig för att jag ligger kvar i sängen och njuter av extratimmen så kan jag inte somna om, för det dåliga samvetet maler i huvudet. Jag är alldeles för trött för att röra mig fysiskt – men psyket verkar inte ha några problem med att ta några rundor.

I sådana här situationer har jag förstått att man bara ska göra – inte fundera. För hjärnan är en jävla slöfock. Den vill inte göra någonting! Den vill helst såsa bort framför Netflix en hel eftermiddag. Och den tycker förmodligen att de är en bra idé med Billys panpizza i dag igen.

Det handlar om att ha tilltro till kroppen. Kroppen vill röra sig! Det är det den är till för! Som barn agerade de flesta på kroppen, hjärnan hade inte mycket att säga till om. Sedan blev vi vuxna, satte oss ner och började lägga all tillit till hjärnan. Hjärnan får ta alla viktiga beslut. 

Men så här är det ju: Kroppen kommer att tycka att det är kallt utomhus på morgonen, men den kommer att gå och den kommer också att orka springa en bit (förmodligen längre än vad hjärnan tror att kroppen orkar). Kroppen kommer att göra hjärnan gladare resten av dagen – medan allt hjärnan vill göra är att inaktivera kroppen så den blir hängigare och hängigare.

Vilken jävla idiot till hjärna.