När jag var yngre kunde jag gå och lägga mig i sängen på kvällarna, tänka på exakt vilken tid jag ville vakna och vakna då. Det fungerade inte alla gånger, men chansen ökade om jag skulle göra någonting roligt dagen därpå.

Min relationen till sömnen är aningen mer komplicerad nu. Min hjärna har alltid fungerat som bäst på morgonen, som nu klockan 06. Tankarna är klara, helt befriade från oro och ältande.

Ändå vill min kropp ofta sova länge. Gärna till 11-12 på helgerna. Det finns ju ett litet problem där, för det anses inte riktigt rumsrent att ligga och dra sig till klockan 12. Det var okej när man var tonåring men inte nu i vuxen ålder. När jag är på besök hos folk blir jag liksom tvungen att ställa väckarklockan för att slippa skammen över att raggla upp sömndrucken och förvirrad vid lunchtid. Kanske därför jag så sällan är på besök över huvud taget. Fattar heller inte människor som vill planera in saker klockan 10 på lördagsmorgnar? Bara: Är du helt jävla galen? Ska jag behöva släpa mig upp i ottan på helgen?

Jag gjorde ett test för att se om jag är en morgon eller kvällsmänniska. Hamnade i något ingenmansland. Så klart. Ingen ordning och reda alls.