Tillvaron är märklig. Jag läser den här artikeln om att kocken Malin Bastholm, 26, sextrakasseras på jobbet. Hon får ta emot gliringar om sin kropp och saker hon berättar om ska i tid och otid anspela på sex:

”Hade hon träningsvärk berodde det på sex.

Höll hon i en banan frågade en kollega var hon ville ha den.”

Andra berättar i Verkligheten i P3 om hur de blivit blivit smekta på halsen och kallade vackra och andra har inför alla blivit betygsatta av kockkollegorna på jobbet.

I kommentarsfältet har en kvinna huggit ifrån: 

”Att vara ”kallad vacker” är väl ingen sexuell trakasseri! 🙂 Det är så överdrivet.Om man jobbar bland massa män får man räkna med några oskyldiga skämt, behöver inte vara för allvarlig, speciellt i sådan ung ålder, tycker jag”. 

Jag tror att det här är den vanligaste ursäkten till sådant här beteende. ”Det är väl inte så farligt”, ”lite ska man väl kunna tåla”, ”det gäller att ha skinn på näsan” och så vidare.

Va? Nej!?

Att bli behandlad med respekt av sina kollegor är väl inget förhandlingsbart? Något man ska klara av med lite ”skinn på näsan”. Att känna sig förnedrad, tillintetgjord och förminskad är väl inget ”man ska kunna tåla”?

Det är så lätt med all form av mobbning av släta över det med att ”det ju bara var skämt”. För den som blir utsatt, den som går hem och mår dåligt är det aldrig ”bara ett skämt”.

Tyvärr är det så mycket enklare att spela med. Låtsas att man också tycker att det är kul att bli smiskad på rumpan eller få sitt utseende betygsatt. Gör inte det. Var obekväm och säg ifrån. I den bästa av världar ska det räcka med en tillsägelse. I den värsta av världar blir man tvungen att säga upp sig. Med den lilla trösten att det finns andra arbetsplatser där dina kollegor kommer att respektera dig, dina ord och din kropp.