För mig är det så självklart vem Yogagirl är så jag tror liksom att ALLA har koll på henne. Men så är det ju förstås inte. Yogagirl är någon slags yogavärldens motsvarighet till Beyoncé. Hon har blivit känd främst via instagram där hon heter yoga_girl (i dag har hon långt över en halv miljon följare). På riktigt heter hon Rachel Brathén och kommer från Sverige, men bor i dag på Aruba i Västindien med sin blivande make Dennis och deras hundar (en av hundarna har ett instagramkonto: ringo_thegringo).

Jaha, och varför är hon så stor? Det är nog en kombination av många saker. Dels att hon kan göra avancerade yogaposer, hennes specialité är handstående. Dels att alla hennes bilder tas i en så vacker sol-och-strand miljö att man bara vill skrikgråta när man tittar ut genom fönstret och ser det grå snöslasket. Hon vill också genom sin Instagram heja på andra att våga satsa, att tro på sig själva och hoppa ut i det okända (hon flyttade själv till Costa rica från Sverige utan att ha någon egentligen plan för framtiden). Sedan skadar det ju inte att hon är 25 år, ser bra ut och har blivit så pass känd att hon kan resa jorden runt och lära ut yoga.

Från att jag började yoga i somras har följt henne på nätet. Jag älskar den värld hon bjuder in till och hon har stundtals gett mig mod och glädje som jag inte trodde att det var möjligt att få via en dator/mobil.

Hur som helst, i går var hon i Stockholm och höll två yogaworkshops för sammanlagt 400 personer på Clarion i Skanstull. Jag var där. Och … jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Yoga för mig har kommit att betyda så mycket. Det ger mig lugn och chans att släppa all prestation, oro och måsten. Jag får bara vara i min andning, med mitt fokus.

Yogagirls event var någonting helt annat. Det behöver inte betyda att det var fel, men det hade inte så mycket med att göra med vad yoga är för mig. På min klass var vi 200 personer. Det var mycket skratt och glädje. Under de två timmarna jobbade vi under en stor del av tiden i par för att lära oss stå på händer.

Det var ett enda stort spektakel. Märkligt. Som att gå på en konsert, men med en yogalärare.  Många småpratade med varandra under passet. Många satt med sina smartphones i högsta hugg för att fota Rachel. Jag har aldrig skymtat en mobiltelefon på en yogaklass tidigare.

Jag är glad att jag gick dit. Jag kände mig lättare och på bättre humör efter klassen. Men jag är också glad att jag i morse fick rulla ut min matta i lugn och ro på golvet och vara i det som är yoga för mig.

Jag har alltid älskat hundar. I perioder har jag varit besatt. När jag var tio år ställde jag klockan på 04 på morgonen för att cykla åtta kilometer till en hundutställning. Jag ville vara där i tid när alla hundar anlände. En period hade jag en hund, jag ”lånade” henne från mamma och sedan blev hon mer eller mindre min och min ex-killes. När vi gjorde slut delade vi vårdnaden, men sedan kom jobbet på Aftonbladet för fyra år sedan och jag flyttade till Stockholm. (Nu har han hunden och hon har det bra).

Ett av plussen med frilanslivet har varit just att jag har möjlighet att skaffa min första egna hund. Det har jag alltid pratat om och vetat att jag vill göra.

Men när vi nu skulle till att faktiskt skaffa en hund så fick jag PANIK. 

Det är inte riktigt samma, men en liknande panik som dyker upp varje gång jag tänker på att skaffa barn.

Så här låter det i huvudet: kommer jag klara av en hund? Kommer den att trivas? Tänk om den inte gör det? Tänk om det visar sig vara en problemhund? Tänk om den bara står och skäller och ylar på nätterna? Tänk om jag råkar sätta mig på den och döda den?

Och så börjar jag plötsligt romantisera all den frihet jag har. Den som jag aldrig utnyttjar men nu plötsligt känner att kanske kommer att bli väldigt viktig för mig i framtiden. För tänk om jag skaffar en hund och jag och Christian vill åka på och festweekends i Berlin ihop och tänk om vi då inte hittar någon som vill vara hundvakt… och TÄNK OM! Allting är ”tänk om, tänk om, tänk om”. Jag lever mig in i en framtid jag inte kan styra över och jag piskar på egen hand upp all panik och oro i kroppen.

Så de senaste veckorna för mig har handlat om att hela tiden ta tillbaka tankarna till nuet. Det är klart att man ska fundera över framtiden när man skaffar en hund. En hund är massvis med jobb i 15 år framöver. Men samtidigt, det går inte att sitta och ha panik över saker som kan hända om ett år då hunden fått någon mystisk sjukdom som inte försäkringen täcker och hur jag då ska lyckas hosta upp 30 000 kronor. Det GÅR inte.

Jag måste koncentrera mig på i dag. För i morgon kommer den här lille killen hem till oss.