Alltså jisses. Jag drack inte bara ett utan kanske tre glas vin för mycket i går. Är i dag helt skör och blödig och har skaffat ett TV 4 premium-konto så jag ska kunna titta på Hundcoachen.

Sitter alltså i sängen och bölar åt duktiga hundar som lär sig att inte skälla när det ringer på dörren.

Han är så härlig hundcoachen Fredrik Steen. Så tydlig och sympatisk och rak. Jag har en del att lära av honom. Inte bara när det kommer till att bli en bra hundägare – utan också som människa. Jag har väldigt svårt att säga nej.

Jag säger ja till saker även om det skriker nej inombords. Ofta handlar det om helt vanliga saker som till exempel att ta en fika med någon. Sedan har jag så fruktansvärt svårt att skilja på om det här är ett likadant motstånd som uppstår när jag till exempel ska gå och träna. Att jag kommer att uppskatta att ta den där fikan när jag väl är där. Det gör jag ju allra oftast! Så varför skriker det då nej?

Så här kan förvirrat kan det vara:

En släkting hör av sig och vill träffas en lördagseftermiddag och ta en fika för det var ”så länge sen sist”. Jag tycker om den här släktingen men jag känner ändå att jag inte vill. Jag vill använda min lördag till annat. Eftersom jag har så svårt att säga nej så säger jag ja. Jag åker i väg, fikar och har jättetrevligt och är glad efteråt och hade jag fått välja i efterhand så hade jag inte velat ha fikan ogjord.

Jag fattar inte det där!! Det gör mig så fruktansvärt splittrad för jag vet inte vad jag ska lyssna på. Vad vill jag EGENTLIGEN? Det låter kanske som ett löjligt litet problem, men det här var faktiskt en av de största bidragande orsakerna till att jag hamnade i en livskris med efterföljande depression. Så ja.

Så jäkla kul är det ju inte.