Det finns många märkliga uppfattningar om yoga.

Den första är att det bara skulle vara för superviga och smidiga. Så är det verkligen inte. När jag började i augusti ifjol hade jag inte stretchat sedan skolgymnastiken i gymnasiet. Jag kom till yogaklassen och trodde just det där: att yoga var för viga och att jag skulle ”göra bort mig”. Först och främst: yoga handlar aldrig om prestation. Om jag gör en framåtböjning och når till knäna så handlar det för mig om att acceptera det. DET är min utmaning – inte att försöka pressa ner min händer till marken.

För det andra: yoga kommer med en paketlösning kring att du behöver bli vegan, rassla runt med 20 snäckskalsarmband och sörpla grönt té hela dagarna. Och visst, många som håller på med yoga är vegetarianer/veganer och det sker en rätt naturlig övergång till lättare mat om du yogar mycket. Men allvarligt talat: för att du ska ”få” gå på några yogapass i veckan behöver du inte ändra någonting. Är du hårdrockare så är du hårdrockare och älskar du biff så älskar du biff. Tyvärr finns det en del yogalärare som inbillat sig att yogis ”ska vara” på ett visst sätt. Men stöter du på en sån lärare (jag har råkat på några stycken) så är det bara att byta. Alla är inte så.

För det tredje: många tror att yogan handlar om religion. Inom yogan finns åtta steg. De fysiska övningarna är bara ett av de här stegen. Många blir skrämda av det här. Tror att man måste tro och tycka på ett visst sätt. Till en början tycker jag så här: skit i de åtta stegen. Bara gå till yogaklassen, ta det easypeasy och andas. Försök hitta fokus och lugn. Andas, andas, andas. Resten kommer att komma till dig om du håller på ett tag. Du kommer att bli snällare mot dig själv och snällare mot andra. Du kommer att känna mer respekt och tacksamhet. Men som sagt, det kommer.

Här är en liten home video från när jag försöker gå ner i brygga. Som ni ser på slutet är det rätt klumpigt och kämpigt. Men det allra viktigaste är att det känns roligt. Det är inte så allvarligt.