När jag började läsa självhjälpsböcker för ett år sedan så skämdes jag. 

Precis som jag skämts för så mycket annat här i livet.

För mitt utseende, för den musik jag lyssnat på, för de kläder jag haft på mig, för de filmer jag gillat.

Jag smusslade med böckerna på tunnelbanan, för GUD VAD PINSAMT om någon ser att jag sitter och läser Rhonda Byrne. Då kan ju folk tro att jag är en sån där Självkänsla Nu-flåsigt ickeifrågasättande människa. Men samtidigt vet jag ju med mig själv ATT jag ifrågasätter, jag sväljer inte allt med hull och hår. Jag tar åt mig det jag tycker är vettigt. Men hur ska någon mitt emot mig på tunnelbanan fatta det? Nej, lika bra att gömma pärmen så ingen ser. Jag skämdes över att jag gick några kurser, för att jag var så dum att jag betalade för något som i andras ögon bara är skitsnack och bortkastade pengar.

Nåväl. Allt har sin tid.

Numera skäms jag inte. Inte för självhjälpen i alla fall. Jag kan skämmas för att jag har så dålig kontakt med mina syskon och att jag är så jävla orättvis mot Christian ibland, sådana rimliga saker.

Men varför skulle jag skämmas över självhjälpsböckerna? Jag har varit deprimerad i flera år, jag har tampats med ätstörningar och min självkänsla har varit nere på den absoluta botten. Om de här böckerna och kurserna har hjälpt mig till att idag inte bara orka leva, utan också må bra, vad ska jag då skämmas över? Jag vet med mig själv att jag inte sväljer all information med hull och hår utan att jag noggrant går igenom allt jag läst och hört och sånt jag inte tror på låter jag passera. Jag väljer bara de verktyg som fungerar för mig. Jag gör det här så att jag kan ägna mig åt annat, mer betydelsefulla saker än att sitta och må skit. Det var självhjälpen och yogan som gav mig kraften att säga upp mig för att kunna fokusera mer på mig själv och jobb som känns betydelsefulla för mig. Som att skriva den här bloggen, att skriva krönikor om ämnen som är viktiga. Som att skriva den bok jag vill skriva.

Jag har människor i min närhet som gärna vill raljera över all självhjälp. Oavsett om det är mina böcker eller kurser. De hävdar att det är ”bortkastade pengar” och ”slöseri med tid”. Jag fattar inte hur det kan vara bortkastade pengar (det är inga jättesummor vi pratar om, jag lånar eller köper de allra flesta böckerna för 20 spänn på loppis. Kurserna har kostat mindre än 2000 kronor totalt). Om jag mår bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan, hur kan det då vara bortkastat? Om jag rent konkret har förändrat mitt liv med hjälp av de verktyg jag tagit till mig, hur kan det då vara slöseri med tid?

Förklara gärna så lovar jag att lyssna. Men i mitt huvud får jag det inte att gå ihop.