Det var Oscarsgalan i natt. Och precis som med mycket annat på tv blir vissa människor väldigt upprörda. Det är kritiker och hobbytyckare som från sina olika plattformar skriker om att det inte håller måttet. Att det inte är så roligt som det borde vara. Det borde göras annorlunda.

Jag har själv inte sett galan, men jag har läst mig till att en av de komiska höjdpunkterna var att Ellen Degeneres delade ut pizza. Och ja. På pappret låter det ju inte som något man garvar läppen av sig åt MEN som sagt, jag har inte sett det med egna ögon.

I Sverige är det samma sak med Melodifestivalen. Folk tycker visst att den är usel i år. Programledarna håller inte, manus håller inte och bidragen håller inte heller. Och jag kan hålla med, det är inte mindblowing-tv som visas på lördagskvällarna.

Men. Oftast när jag ser halvdan tv som kostar massvis med miljoner så blir jag ändå glad.

Jag blir glad för det visar att det inte är så jävla lätt. Och det speglar tillvaron i stort. Den är ganska så jävla medelmåttig. Och för mig ger det hopp. För det betyder att det finns en chans. Om till exempel jag skulle få för mig att skriva ett manus till Melodifestivalen så skulle jag kunna göra det! Jag VET att jag skulle kunna samla ihop ett gäng av mina kollegor och vänner och göra ett manus som skulle vara snäppet bättre, förhoppningsvis rätt jävla mycket bättre, än det som visas på tv nu. SVT kanske inte hade gått med på att använda det, men nu är inte riktigt det poängen här, det är känslan som är viktigast. Och det är fanimej ingen dålig känsla.

För mig som yrkesperson så tror jag att det här är ett mer hälsosamt sätt att tänka än att jag bara sitter och klagar över hur dåligt det är (obs! Jag har länge varit och är ibland fortfarande en person som klagar ut i tomma intet!).

Det här gäller förstås gäller förstås andra yrkesgrupper också.

Om du är stylist eller modeorakel går det att lägga massvis med energi på att tänka och klaga högt över ”hur fult alla klär sig”. Det går också att bara notera det och i stället tänka på hur jävla mycket enklare det blir för dig att sticka ut från den grå massan. Om du är träningsinstruktör kan du irritera dig på hur trista och omotiverade pass alla andra instruktörer har. ELLER, så kan du tänka att det ju faktiskt är någonting positivt för dig och dina pass. Samma sak om du är busschaffis, barndagvårdare eller keramiker.

Det handlar bara om att byta fokus. Bort från meningslöst klagande.

För meningslöst klagande är så … meningslöst.