Jag skriver en bok. Jag borde skriva oftare, men det blir i alla fall några timmar i veckan.

Jag hade en idé och jag har alltid velat testa skriva längre så det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång samtidigt som jag började frilansa. Perfekt. Bra.

Men.

Att skriva en bok är verkligen en prövning. Sällan trängs det så mycket negativa tankar i huvudet som när jag sätter mig ner och skriver. Jag har full förståelse för att människor börjar skriva, men sedan skiter i allihop efter några kapitel. För så här låter det:

Vad FAN är det du håller på med?

Det här är ju som om någon TIOÅRING skrivit skiten?

Har du liksom tänkt att någon annan ska LÄSA det här?

Äe, ska du verkligen lägga arbetstid på den här skiten?

Det bara MALER på!

Men så i går tittade jag på ett författarsamtal med min favoritförfattare (och människa) Elizabeth Gilbert. I boken Eat, pray, love åkte hon till Indien och mediterade i fyra månader. En sak hon tog med sig därifrån var ett sätt att hantera sina tankar när hon skriver böcker. För hon drabbas också av miljontals negativa tankar (vem gör inte det? Jan Gulliou möjligtvis).

Hon förklarar det som att det handlar om att se det som att hon sitter och kör en bil. I bilen sitter en hel hop med gnälliga och tjuriga ungar som tjatar och tjatar. Men hennes roll är bara att koncentrera sig på vägen och fortsätta framåt.

Och precis så är det med skrivandet. Hennes uppgift är bara att fokusera på skrivandet, sedan kan tankarna få gnälla och tjata och tigga om uppmärksamhet bäst de vill.

Har ni 20 minuter till övers tycker jag också att ni ska kolla på Elizabeth i Ted talks. Här pratar hon också om författarskap, men det hon säger går att tillämpa på det mesta när det gäller att få saker gjorda. Som träning till exempel. Hur ofta har man inte bestämt sig, men sedan börjar det dyka upp en massa andra oväsentliga funderingar i huvudet kring varför du i stället ska gå hem, lägga dig raklång på soffan och dumglo på Sveriges mästerkock. Vilket bara kommer att resultera i att du känner dig lite lite värdelösare som människa.