Jag tycker fortfarande det är knepigt att våga ta kontakt och se en okänd människa i ögonen.

Jag försöker öva mig på att bli bättre på det här, men det är inte helt enkelt avklarat. Om jag inte får gensvar direkt har jag lätt att ge upp. Och det är klart att det är rätt svårt att få ögonkontakt alla gånger eftersom de flesta andra människor (i alla fall i de länder jag bott, Sverige och Finland) också tycker det är obekvämt.

Sedan finns det en hel del undantag. Under alla de år som jag gått och sänkt blicken så har det men jämna mellanrum kommit människor som liksom lyft upp min blick igen. Jag fattar inte hur de vågat eller orkat? Hur pallar man gång på gång tränga sig på hos någon som med tydligt kroppsspråk avvisar all form av samröre med andra människor? För innerst inne HAR jag ju velat ha kontakt, och jag har varit så tacksam varje gång någon brutit sig igenom alla mina lager och avslöjat mig. Att jag egentligen inte är dryg eller arg, jag är bara rädd att vända mig utåt. Att inte duga. Passa in. Bli missförstådd.

För så har det varit. Många gånger när jag vistas i grupper där jag tagit mod till mig och vågat vara mig själv med allt vad det innebär har jag ofta fått höra att jag är konstig. Rolig, men ändå konstig. För mycket. Lite för märklig. Inte riktigt normal (alltid med tillägget ”men ändå härlig!”). Folk har tyvärr – jag tror absolut inte det varit av illvilja, snarare av rädsla –  skrattat åt mig, inte med mig.

Men när du är ett barn eller tonåring vill du inte vara märklig eller konstig. Du vill vara accepterad och omtyckt för den du är.

Och jag har försökt. Gudarna ska veta att jag försökt vara på andra sätt och försökt anpassa mig, till olika kompisgäng och fotbollslag och pojkvänner och lärare.

För drygt tre år sedan bröt jag ihop fullständigt en kväll för att jag hade en sådan stark ensamhetskänsla: finns det verkligen INGEN som är som jag? Måste jag när jag försöker vara mig själv fullt ut alltid ses på som att det är något udda (”men ändå härligt!”)? Varför är inte alla som jag i stället?

När jag ser på det klart i dag så finns det en plats där jag alltid tillåtit mig att vara mig själv. Den platsen är jobbet. Där har jag vänt mina egenheter till det som gör mig unik som skribent. Jag har aldrig åkt ut och gjort reportage eller intervjuer och sedan kommit tillbaka och försökt göra dem så som alla andra gör dem. Jag har gjort mina jobb på mitt sätt. Och det har alltid funkat. Det har säkerligen varit lite udda eller konstigt, men då har det också stuckit ut och varit JAG. Jag har sällan tvivlat på mina kunskaper som skribent. Jag vet att jag är bra.

I en blogg kan jag vara öppen med i princip allting. Jag kan skriva om bröstoperationer och fruktansvärt jobbiga saker som depression och ätstörningar för jag är så utlämnande som person. I verkliga livet har jag svårare att stega ut på gatan och vara så här öppen för det anses som väldigt märkligt. Tyvärr. Även om det är fullt mänskliga saker som rör LIVET.

Men jag ska våga mer i verkligheten också. Jag ska se människor i ögonen och jag ska inte vara någonting annat än bara jag. 

Jag hoppas att ni också gör det. Om vi alla är oss själva helt och fullt och vågar visa våra egenheter så tror jag att det plötsligt kommer bli uppenbart hur lika vi alla är.

Då är det ingen som behöver känna sig ensam eller konstig längre.