Mitt mående når sin peak när jag är i ett varmt land och sitter på en balkong och tittar ut över havet.

Då är en av få gånger jag låter mig drömma färdigt. Det krävs tyvärr en hel del mod att formulera en dröm. Exempelvis kan jag drömma om att jag vill att vi flyttar till ett litet hus på landet. 

När jag sitter på en plaststol och det är kolsvart ute, men varmt och fuktigt i luften kan jag fantisera om gården, om äppelträd och lupiner. Om hur jag skulle gå ut barfota varje sommarmorgon och borsta tänderna utomhus. Jag tänker att jag skulle inreda ett litet kontor där jag kan sitta och skriva på dagarna. Jag kan tänka så långt att det finns en stig som leder ner till en strand där vi har en sjöbod med en liten båt så vi kan åka ut och lägga nät. Och så skulle vi kunna bygga en bastu med utsikt över vattnet så det går att bada långt in på höstkanten. 

Hemma kan jag påbörja en dröm men här hinner den dö så snabbt. Det är som att jag inte ens låter den existera i tanken. För att tillåta mig själv att drömma kräver jag att jag är realistisk: var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT med hus här. Och ska vi i så fall flytta någon annanstans, vart då? Och vad ska vi försörja oss på där? Och vintern – tänk på den också. Då är det nog inte så jävla kul att sitta med skallrande kroppsdelar och vänta på att plogbilen kommer. Bygga bastu!? Hur FAN ska det gå till?

Jag är rätt less på att vara så här hård mot mig själv. Att jag måste lösa varenda liten detalj för att någonting ska vara möjligt ens i tanken. Drömmar ska inte ha några begränsningar!

Dessutom: människor har gjort mer oöverkomliga saker än att exempelvis flytta till en liten gård på landet. Så jävla bananas är jag inte i mitt drömmande att jag redan nu kan slå fast att det ALDRIG går att genomföra. Det går visst. Människor har liksom tagit sig långt ut i rymden, men jag ska ens tillåta mig själv att fantisera om ett litet ruckel på landet. Så dumt.