För drygt tre månader sedan var jag helt inställd på att flytta till Malta. Jag var helt salig bara av tanken. Trots att jag inte visste hur det skulle lösa sig med jobb för mig där, om jag skulle kunna fortsätta jobba för svenska tidningar eller om jag skulle bli tvungen att hitta på något annat så var jag helt redo att leva i den ovissheten och bara förlita mig på att jag löser det. Precis som jag löst allt annat hittills i livet.

Jag har alltid velat bo utomlands, gärna vid medelhavet. Det här är absolut inte originellt på något sätt, men mitt psyke mår inte bra av kyla och mörker. 

Varje dag ägnade jag massor av tid åt att fantisera om hur livet skulle bli på Malta. Om och om igen spelade jag upp en film i mitt huvud om hur mina dagar skulle se ut. Jag skulle stiga upp tidigt på morgonen och yoga, kanske gå en promenad medan solen fortfarande inte stod högt på himlen. Gå ner till fruktbilen och köpa min frukost. Äta på balkongen. Gå ut på kvällarna när det är svalare i luften och titta på folk längs strandpromenaderna. Kanske åka på badutflykter till den lilla ön Gozo på helgerna. Leva livet i en helt annan takt än tidigare. Leva med mindre inkomst, men med bättre livskvalitet.

Jag googlade fram all möjlig information, jag läste bloggar och facebookgrupper. Jag ville det här så fruktansvärt jävla gärna.

Några dagar efter jul visade det sig att det av olika orsaker inte alls skulle bli någon Maltaflytt.

Tillvaron blev rätt deppig ett tag. Att hantera nederlag är inte min bästa genre.

Där handlar det så mycket om tilltro. Av någon anledning var det inte menat att vi skulle flytta nu. Kanske gör vi det i framtiden, kanske blir det inte så. Ju snabbare jag kan anpassa mig till att det inte blev som jag tänkt mig, desto bättre kommer jag att må. Nu blev livet annorlunda.

Nu har jag Stoffe i stället. Och det är fanimej inte dåligt.