Träffade en kompis i går och vi pratade om det dåliga samvetet. I just det fallet pratade vi om när man var barn och fick ett djur? Minns ni? Tjatade ni också till er nån jäkla kanin eller marsvin som sedan blev ett ständigt dåligt samvete?

För mig har det liksom aldrig gått över, jag har väldigt ofta dåligt samvete. Nu handlar det dock inte längre om kaniner utan människor.

Jag har dåligt samvete för att jag inte hör av mig till mina vänner oftare. Jag har dåligt samvete för att jag inte har tillräckligt bra kontakt med min familj. Jag har dåligt samvete för äldre släktingar.

Och det löjligaste: det dåliga samvetet över det dåliga samvetet.

Jag har läst om att skuldkänslor ska accepteras och därmed försvinna. Någon jämförde skuldkänslorna med en boll, om man försöker pressa bollen under vattenytan blir det jävligt jobbigt, men om du lyfter upp bollen och går i väg med den under armen kommer det vara så mycket lättare. Och det här ska då symbolisera att man inte ska kämpa emot det dåliga samvetet utan bara låta det vara där.

Men det är inte alltid så jäkla lätt. Inte de dagar då jag verkligen känner mig som den sämsta vännen/syskonet/barnbarnet i världshistorien. (Varje gång det ringer eller knackar på dörren tror jag att det är för att de vill ge mig utmärkelsen Årets sämsta medmänniska).