Jag har tränat på gym sedan jag var 16. Jag har älskat det för det har varit min frizon att tänka på bara exakt det jag gör, ingenting annat. I perioder har jag tränat mycket, ibland väldigt mycket, ibland har jag haft uppehåll i flera månader.

Länge gick jag på tankegångarna om att styrketräning ska vara något jävla krig. Att jag ska känna min inspirerad av ”no pain no gain”-tänket på Facebook. Det om att träning är att slita och kämpa, blod och smärta. Att varje pass är en bestraffning för hur lat och ohälsosam du varit. Jag har under de här åren aldrig sett min kropp i spegeln och varit nöjd. För om jag känt mig nöjd, vad finns det då att jobba vidare på? Motivationen är ju min bristfällighet. Jag för ett krig mot mig själv i gymmet.

Sedan jag började med yoga har jag gymmat max fem gånger. Varför?

För att jag helt omvärderat min syn på träning och min kropp. Hur då?

Först och främst: min drivkraft att träna ska vara att jag älskar det. Inte att jag ska vinna något jävla krig mot mig själv.

För det andra: jag vill älska och vara tacksam för varje liten del av min kropp. Bara att den fungerar som den ska är ju ett mirakel! Jag vill springa i vårsolen och andas djupa andetag så att mina lungor orkar jobba. Jag vill göra yoga som stärker min coremuskulatur så att jag kan sitta jobba hela dagarna utan att få ont i ryggen.

Jag vill aldrig mer gå in på ett gym och bestraffa mig själv. Jag är ingen boxare som måste försörja mig på att få min skalle slagen i bitar.

Jag vill träna för att jag älskar det, för att jag vill ge min kropp det bästa så att den orkar bära mig genom livet. Det är vad jag vill göra.