Nedan följer några rader om singelliv.

Jag kan absolut inte påstå att jag uppskattar singellivet. Sedan kan det också ha att göra med att när jag varit singel har jag inte mått så där vidare värst bra. När man inte mår vidare värst bra är det lätt att söka till sig någon bara för att ha någon. Och det är aldrig särskilt skoj för någon av de inblandade.

Det brukar sluta rätt hastigt och lustigt med att båda mår sämre än vad de gjorde innan. Rekommenderas alltså inte.

Sedan har jag också testat på en helt annan singelsväng, som den senaste innan jag träffade Christian: att inte träffa någon alls. Att stänga igen totalt känslomässigt. Lapp på luckan. Stängt tills vidare.

Det rekommenderas inte heller. För när jag väl ville öppna upp på vid gavel så var det mycket som skuffats så långt in att jag inte lyckades komma i kontakt med det. Det tog en jäkla tid och var en hel massa sjå tills jag var helt känslomässigt på banan igen.

De enda gångerna jag uppskattat singellivet till 100 procent är när jag nyss kommit ur en lång relation. När jag då kommit innanför dörren hemma och för några sekunder känt mig alldeles fri.

Å andra sidan kan jag inte sitta och påstå att det där glada sorglösa singellivet inte existerar. Det pågår förmodligen där ute för fulla muggar. Jag tror dock att det krävs en hel del styrka för att upprätthålla det livet. En hel hög härliga vänner och en grundmurad självkänsla.

Jag kan bara säga så mycket att jag aldrig varit den glada singeln. Även om jag löjlig nog ibland låtsas.