Det är tyvärr så att det är svårt att vara snäll mot andra när man mår dåligt. 

I vissa fall slutar folk ens försöka. Jag vet att jag gjorde det till slut.

Det är väldigt svårt att rannsaka sitt eget liv och i efterhand försöka förstå hur jag uppfattats i andras ögon, men så mycket vet jag i alla fall att jag slutit mig mycket inåt när jag mått dåligt. Det här har gjort att jag inte orkat lyfta blicken och se människor, vilket så klart uppfattas som väldigt drygt och ignorant i andras ögon.

Ett av de allra tydligaste exemplen i mitt fall är Christian. När han började på Aftonbladet, på samma redaktion som mig mådde jag så kasst att jag inte klarade av att hälsa på nya kollegor. Han jobbade där i långt över en månad innan jag bytte några meningar med honom. Jag gick omkring och betedde mig som att han inte fanns, och det handlade ju förstås inte om honom. Det handlade bara om att jag var alldeles för ångesttyngd för att klara av att ta kontakt med en ny människa. Vilket ju var en jävla tur att jag till slut gjorde, annars hade jag aldrig upptäckt att han är en av de härligaste människorna som finns och vi hade aldrig varit ihop i två år.

Jag är smärtsamt medveten om att det inte bara är Christian jag har ignorerat på det här viset. Under åren har det blivit rätt många jag inte orkat lyfta blicken och se, som jag inte hälsat på eller frågat hur det är (och jag som ibland undrat varför jag har så svårt att skaffa nya vänner!!). Det är därför jag alltid vantrivts så fruktansvärt i grupp, för jag ser hur alla andra lyckas få kontakt med varandra, medan jag kryper in i mig själv. 

Jag kämpar med det här fortfarande. Jag är så van vid att sänka blicken när jag träffar nya människor. Det går på rutin. Det krävs mod att ta kontakt, det krävs väldigt lite att sluta mig inåt. Sedan finns det förstås massvis med människor som skiter blanka fan i om jag bryr mig om dem eller inte. Men för de som bryr sig och vill bli sedda så vill jag kunna ge det. Jag vill vara snäll. Rakt och helt från hjärtat snäll.