Jag befarar att många fortfarande lever i tron om att stress är någonting bra. Att du genom att utstråla stress också visar att du har en jävla massa saker på gång. Du visar att du tar ditt jobb på allvar.

Jag trodde det.

I nio år var jag konstant stressad i jobbet. Inom reporteryrket är det lätt att jobba upp en stress eftersom det alltid finns deadlines och du alltid kan göra någonting mer. Ringa ett samtal till, läsa om texten en gång till, ändra formuleringar, skriva om, bättra på. Och så vidare i all evighet.

Alla stressar på olika sätt. Jag har en tendens att låta stressen härja fritt inombords, medan jag utåt sett verkar jag ha saker och ting någorlunda under kontroll. Det blir därför svårt för kollegor eller chefer att urskilja några tecken på att jag håller på att kollapsa totalt. Nu har jag aldrig blivit utbränd, men jag har som många, många andra varit nära. De flesta kollegor jag har haft under åren har, eller har varit nära, att smälla in i väggen.

Vad är det för jävla liv, egentligen?

Jag vet inte mer er andra, men jag ser inte att jag blivit satt på den här jorden för att ligga utbränd i en säng och stirra upp i taket. Det KAN omöjligt vara menat att vi ska flåsa runt i panik med ont i magen och sedan en dag knappt komma upp ur sängen.

När jag nu började frilansa bestämde jag mig att det fick vara nog med stressandet. Jag har stressat tillräckligt. Nu testar jag på någonting helt annat i stället: en lugn tillvaro. Målet är att från grunden lära mig att behålla lugnet i stressade lägen. Att kunna stå mitt i ett kaos och ändå kunna behålla fokus och närvaro.

Hur det går? Ja, jag kan ju säga så här: det är en del att jobba med. Vissa dagar går bättre än andra. Jag mediterar varje vardag, 15-20 minuter, det blir lättare och lättare att tillåta mig själv att ta mig den tiden. Jag försöker också utöver lunchen ta två 5-10 minuters pauser varje dag medan jag jobbar för att göra någonting helt annat. Leka med Stoffe, gå ut på gården en sväng. Lyssna på en låt.

Innebär det här att jag kommer att tjäna mindre pengar? Kanske. Men det må så vara till en början. Jag har så det täcker hyran och räkningarna och lite till. Det räcker för mig.

Ibland tänker jag att det är lustigt, att jag kämpar så med att jobba bort ett beteende som jag jobbat så länge med att bygga upp och underhålla.