Rachel Brathen, ”yogagirl” som hon också kallas, skriver att hennes bästa vän dött i en bilolycka.

Det här är så märkligt med internet, jag känner inte Rachel. Jag har bara följt henne i sociala medier. Men hennes ord har betytt mycket för mig under det senaste året. Och nu är jag alldeles uppriven inombords. Det blir så jävla påtagligt hur skört livet är.

Jag gråter och jag känner mig dum som gråter för jag har ingen aning om vem den här människan var.

Jag läser och hör om död varje dag men det är sällan det påverkar mig så här mycket. Människor för så mycket resonemang som låter vettiga och rimliga vareviga dag, men när det kommer till döden känns ingenting rimligt längre. Det här inlägget är förmodligen inte heller rimligt, men just nu känns det så.

Jag har gått i så många år nu och knappt brytt mig om jag varit levande och död, men genom Rachel har jag stundvis hittat hopp om vad livet är. Att möjligheterna är oändliga, att det går att drömma och satsa och att världen kan vara en helt sinnessjukt vacker plats där solnedgångar är helt gratis. Jag vill inte dö längre för jag älskar att leva alldeles för mycket.

Jag är långt ifrån ensam. Rachel inspirerar så många, hundratusentals, med sin kärlek och sin kraft och sitt ständiga leende. Det GÅR inte att greppa döden. Det går inte att skriva eller säga eller göra någonting som gör den begriplig.

Jag satt tidigare i dag och oroade mig över pengar, jag betalade 20 000 i skatt trots att jag inte fått in några pengar till mitt företag och jag tänkte att jag aldrig kommer kunna försörja mig som frilansskribent. I min oro la jag en del av skulden på Christian, för saker han omöjligt kan rå över, och någonstans långt i huvudet hörde jag Kristian Gidlunds ord om att aldrig bråka om pengar. Ändå gjorde jag det. Och just nu, bara några timmar senare vill jag bara att Christian ska komma hem levande i kväll.

Jag vet inte. Jag vet inte ens vart jag vill komma, jag kände mig bara tvungen att skriva något.