Jag gjorde en bröstoperation när jag var 20 (eller 21, minns ärligt talat inte). Jag har skrivit om det i ett inlägg på min förra blogg här, men jag tänker skriva om det igen för jag tycker att det är så viktigt ämne. Och min förhoppning är att det här inlägget ska hamna högt upp vid bröstoperationsgooglingar så ni får väldigt gärna hjälpa till och länka hit. 

Jag går omkring som ett vandrande exempel på en misslyckad bröstoperation. Jag förstod i slutet på tonåren att jag hade ”något fel på mina bröst”. Jag hade självdiagnosticerat mig med tubulära bröst. Jag hade i och för sig aldrig haft några högre tankar kring min kropp. Jag drömde om fettsugningar redan när jag var tio år gammal. Jag kan ”skylla” på den här missbildningen, men allt bottnade i dålig självkänsla. När jag var 20 och insåg att jag kunde förändra min kropp, göra den mer ”normal” blev jag alldeles hög på den insikten.

Så efter att jag fått min insikt gick allting snabbt. Jag bodde på Åland och bokade via telefon en tid för konsultation i Stockholm. Jag valde plastikkirurgiklinik efter vilken som låg närmast t-centralen. Det var enklast så. Gångavstånd.

Där begick jag ett stort fel. Jag borde ha bokat in flera konsultationer. Men problemet var att en konsultation kostade 500 kronor och jag ansåg mig inte ha råd med flera. Jag kände direkt att jag inte alls var trygg med den plastikkirurg jag kom till. Jag hade svårt att förstå hur hon menade när hon försökte förklara ingreppet och så här i efterhand gav hon mig alldeles för få alternativ till hur operationen skulle gå till väga. Hon frågade om jag ville ha barn, och jag (20 år gammal) svarade att det nog inte var något för mig och hon sa ”bra, för risken är ganska stor att du inte kommer kunna amma”. Just då betydde de orden ingenting för mig.

Desperat som jag var bokade jag in en operation med hen. Men snälla, OM ni nu har bestämt er: se för fan till att du känner dig 100 procent trygg med att människan som ska in och rota i din kropp. Och snälla, snälla. Vänta lite. Begrunda ditt beslut. Du ska ÄNDRA din kropp! Det är inget enkelt ingrepp.

Sedan gick allt undan för mig. Jag fick en operationstid inbokad snabbt därpå. Jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag hade inte berättat för någon annan än min pojkvän, bara några dagar innan.

Där gjorde jag också ett stort fel. Prata med vänner och familj herregud. De ska skära upp din kropp och pressa in två geléklumpar. Du vill inte känna dig ensammast på jorden när du ligger och väntar på att åka in i operationssalen.

Jag vågade inte berätta. Jag skämdes så fruktansvärt mycket. I dag skäms jag inte det minsta. Vill någon döma mig är det deras problem, absolut inte mitt.

Operationen (förstoring och lyft) kostade 60 000 kronor. Jag hade så ont att jag skrek i flera dagar efteråt. Det gjorde ont att sova, att duscha. Det var fruktansvärt. Det var också fruktansvärt att höra tjejen intill min säng på uppvaket efter att hon gjort en näsoperation. Hon var medicinerad, men låg ändå och kved och skrek och jämrade sig i flera timmar.

Men mest fruktansvärt där och då var att operationen inte blev som jag tänkt mig. Alls.

Mina bröst såg i princip ut som förut bara att lite större. Och det här har jag läst mycket om i efterhand. Det verkar vara rätt så vanligt att folk tvingas göra både en andra och en tredje operation för att den första inte blev bra. Fler operationer betyder förstås ännu mer pengar. För att inte tala om att det kan uppstå komplikationer med implantaten. Jag tänker främst på nyheten om PIP-implantaten häromåret. 4000 kvinnor som plötsligt rekommenderas ta bort sina inlägg. Men också andra problem som kan uppstå, kapselbildning till exempel. Det kostar! Det kostar hutlösa pengar!

Det kostar så pass mycket att jag i nuläget struntar i att ta ut mina trots att jag egentligen skulle vilja.

Jag vet tjejer som går runt med ryggont på grund av att de opererat så stora – men de har helt enkelt inte råd att förminska dem.

Som det är i dag skulle jag hellre vara bröstlös än att ha implantat. Jag är inte alls förtjust i vetskapen om att jag har någon slags märkligt gelématerial i kroppen. Men jag bär omkring på dem som en påminnelse om hur jävla gärna jag ville vara normal. Vad nu det är.

I allt det här tycker jag fortfarande så här: ingen kvinna eller man ska någonsin dömas för att de väljer att operera sin kropp. Alla har sina orsaker. 

Men med de här raderna vill jag ändå vädja till att fundera en, två, tre extra gånger. Och om du har bestämt dig: se till att få det ordentligt gjort. Tro mig, du VILL INTE känna dig missnöjd tusentals kronor senare. Före- och efterbilderna på hemsidorna är bara de extremt lyckade operationerna! Plastikkirurgerna vill tjäna pengar. De kan yra hur mycket som helst om att de ser till patientens bästa hit och dit, men när du står där efter en misslyckad operation så kan de inte hjälpa dig det minsta – inte förrän du hostar upp mer pengar!

Det betyder så mycket för mig att skriva om det här för det här är vad jag aldrig fick läsa förrän jag tog mitt förhastade beslut.

Läser du det här inlägget och har några tankar eller funderingar – vad som helst, så går det jättebra att mejla mig om du känner att det är för privat för kommentarsfältet.